Tre argument mot kravet på ”god ton”

2015-08-28 | Mehrtab Motavvas padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Jag håller med om att det är otaktiskt att uttrycka känslor i en sakfråga, åtminstone i det nuvarande svenska debattklimatet. Däremot vänder jag mig mot att förnuftsargument automatiskt är ogiltiga eller svaga för att debattören framför dem med känslor.” Det skriver Mehrtab Motavvas i sin sista sommarkrönika för i år, och utvecklar tre argument för sin sak.

Mehrtab Motavvas är en av sommarens tre krönikörer tillsammans med Fanna Ndow Norrby och Christine Bylund.

SOMMARKRÖNIKOR:

2015-08-21 Jag hatar mens!

2015-08-14 Jag hoppas på ett större samtal om strukturer och makt

2015-08-07 Ett fritt samhälle bejakar alternativa badtider

2015-07-31 Polisbrutaliteten har fört USA väldigt nära bristningsgränsen

2015-07-09 Viktig kompetens ingår i kostnadskalkylen

2015-07-03 ”Samtycket är vårt att ge!”

2015-06-26 Kritik är kärlek, Tobias Billström

2015-06-18 Polisbrutalitet mot kvinnor är en feministisk fråga

2015-06-12 ”Mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet!”

"Jag hade alltså lärt av dig, Gud, att ingenting bör betraktas som sant för att det uttrycks vältaligt, och ingenting som falskt för att tungan trasslar till det – och omvänt, inte som sant för att orden är simpla eller falskt för att språket är färgstarkt. Liksom det finns nyttig och onyttig mat finns det vishet och dårskap, och båda kan framföras på ett smyckat eller osmyckat språk, liksom maträtterna kan frambäras på enkla eller sirade fat.”

Så lyder ett känt citat av retorikern och kyrkofadern Aurelius Augustinus i världens första självbiografiska verk, Bekännelser (ca 397 e.Kr.), som har stor betydelse för västvärldens kristna kulturarv. Men oroa er inte, syftet med den här krönikan är inte att föra en komplex teologisk diskussion. Istället vill jag bemöta det så kallade ”god ton”-argumentet, som privilegierade ofta slänger i ansiktet på de som uttrycker känslor mot förtryckande normer- och värderingar i samhället. Med ”god ton”-argumentet menar jag argumentet om att de som visar känslor i en debatt automatiskt förlorar den, då känslouttryck är ett tecken på ”osaklighet”. Det kan röra sig om sårade känslor, uppdämd ilska eller ren frustration.

Jag håller med om att det är otaktiskt att uttrycka känslor i en sakfråga, åtminstone i det nuvarande svenska debattklimatet. Däremot vänder jag mig mot att förnuftsargument automatiskt är ogiltiga eller svaga för att debattören framför dem med känslor. Jag ska lägga fram tre motargument, då jag anser att: (1) Kravet på känslofrånvaro inte är någon universell sanning, (2) Förnuftsargument är varken sanna eller falska för att de uttrycks med känslor och (3) God ton-argumentet är en härskarteknik som privilegierade riktar mot förtryckta.

Kravet på känslofrånvaro är ingen universell sanning. För det första har synen på förnuft och känslor, och relationen mellan dessa, varierat över tid i västerlandets idéhistoria. Som professor Tore Frängsmyr påpekar i sin recension i SvD 14 januari 2004, har historieskrivningen ofta varit schablonartad och fördummande när den målat upp en svart-vit bild av Upplysningens "förnuftsideal" och Romantikens "känslosamhet" i början respektive slutet på 1700-talet. I själva verket var och är inte förnuft och känslor "kontradiktoriska motsatser" - för det ena utesluter inte det andra - även om det fanns en starkare betoning av förnuftet under den förra epoken och en starkare betoning av känslorna under den senare epoken.

För det andra har lärda, som vi idag placerar inom samma epok, inte varit överens i sakfrågan. Ett exempel är debatten mellan filosofen Platon (428-348 f.Kr.) och hans makedoniska elev Aristoteles (384-322 f.Kr.), som verkade i antika Grekland. Den förra menade förenklat att dygden kräver att förnuftet tyglar känslorna, medan den senare ansåg att dygd snarare handlar om att odla förnuftiga känslor.

För det tredje har synen på förnuft och känsla varierat över rum, och gör det fortfarande. I samhällen som Frankrike, Spanien, Italien, och Iran (dåvarande Persien), som alla historiskt har påverkat det västerländska kulturarvet, är det inte lika självklart att framföra förnuftsargument utan att ge uttryck för känslor. Debattörer höjer och sänker gärna rösten beroende på situationen och gestikulerar med hela kroppen, vilket ofta anses vara ett ”osvenskt beteende”.

Jag ämnar inte ta ställning till huruvida det är bättre eller sämre att uttrycka känslor i en sakfråga, utan vill medvetandegöra mina svenska landsmän om att kravet på känslofrånvaro inte är en universell sanning. Det är inget objektivt kriterium, utan en subjektiv upplevelse. Det är en godtycklig kulturell norm- och värdering, precis som alla andra.

Förnuftsargument är varken sanna eller falska för att de uttrycks med känslor. Är ett ”elakt” påstående automatiskt sant för att det uttrycks på ett ”snällt” sätt (med en lugn ton)? Är ett ”snällt” påstående automatiskt falskt för att det uttrycks på ett ”elakt” sätt (med en hätsk ton)? Mitt svar är: Nej. Bara för att mottagarens subjektiva upplevelse är att sändaren har en ”ond ton”, så betyder det inte nödvändigtvis att ett argument är objektivt sant eller falskt. Här håller jag med Augustinus om att det är vad man säger som avgör sanningshalten i ett argument, inte hur man säger det.

Den politiska ståuppkomikern Özz Nujens skämt i showen Dålig stämning: ”Å ena sidan, å andra sidan”, ”vi är eniga om att vi är oeniga”, för ”annars blir det dålig stämning”, säger mycket om dagens svenska konsensus-mentalitet. I det persiska språket finns ett talesätt som lyder: ”att hugga av huvudet med bomull” (ba pambe sar boridan), vilket betyder att någon blir sågad oavsett om det sker med mjukt bomull eller vasst svärd. Så, vilka kulturella normer- och värderingar har tolkningsföreträde?

God ton-argumentet är en härskarteknik som privilegierade riktar mot förtryckta. Vad som uppfattas som ”sakligt” och ”osakligt” skapar inte bara värdekonflikter mellan intellektuella eller mellan olika kulturer, utan även mellan privilegierade och oprivilegierade. Störst tolkningsföreträde tillskrivs vita medelklassmän, som dessutom är heterosexuella och funktionella.

I en debatt där ”vita kränkta män” till exempel pekar ut rasifierades etnicitet, kultur och religion som roten till mäns våld mot kvinnor, däribland våld i hederns namn, anser privilegierade att argumentet är ”sakligt” så länge det uttrycks lågmält. Samtidigt anser privilegierade att det är ”osakligt” att rasifierade, till sitt försvar, uttrycker förnuftsargument med känslor. För då blir det ”dålig stämning” [hehe!].

Detta är en patriarkal härskarteknik, nämligen skam- och skuldbeläggning av offret, som även antifeminister tar till, exempelvis inom Daddy-rörelsen, om ”hysteriska” kvinnor som försvarar sig själva och sina barn mot mäns våld i vårdnadstvister. Frågan är om det är mer ”sakligt” att diskutera folks känslouttryck istället för sanningshalten i deras förnuftsargument?

Vad vårt svenska debattklimat behöver är mer fokus på förnuftsargument och mindre fokus på debattörers känslor.

Vi behöver fler sanningssökare – i Augustinus anda.