Ingrid Bergman – ett liv utan kompromisser

2015-08-27 | Mikaela Kindblom padlock

KULTUR

Den redan världskända svenska dokumentären om Ingrid Bergman, Jag är Ingrid har biopremiär imorgon 28 augusti. Mikaela Kindblom var med på galapremiären för några dagar sedan och konstaterar att Stig Björkmans porträtt plockar fram i ljuset brottstycken från Ingrid Bergmans stora privata arkiv där de "glänser som juveler".

När Ingrid Bergman var tre år dog hennes mamma. Det finns en fantastisk bild av henne när hon sitter i sin mammas knä, två år gammal ungefär, i ett av fönstren i deras lägenhet på Strandvägen i Stockholm, som står vidöppet mot sommarstaden i soligt dis utanför. Modern är tydligt lik den dotter som kommer att bli så berömd: samma distinkta profil, samma klara hy och samma mörka lockiga hår.

Ingrid tittar rakt i kameran, hon har ett barns allvarliga blick, men vad jag ser idag är ett slags vetskap om att detta är en av de få stunder hon kommer att få med sin mor. Bakom kameran står hennes pappa Justus. Senare, när han blivit änkeman, fortsätter han att fotografera och filma sin dotter, som ett slags besvärjelse, som om han visste att det bara var kameran som kunde ge liv.

Generöst med material från privata arktiv

Stig Björkmans vackra och sorgsna film om Ingrid Bergman bygger på många stunder som dessa, brottstycken ur ett liv där små bitar måste plockas fram i ljuset för att kunna glänsa som juveler. Han har fått hjälp av ett team som nästan helt och hållet består av kvinnor, bland dem Dominika Daubenbüchel, manusförfattare och klippare.

Ingrid samlade på alla pusselbitarna till sitt liv, hennes privata arkiv var enormt och det fantastiska med denna film är hur generösa hennes fyra barn har varit med att dela med sig av det, av sin mammas innersta tankar och om hennes längtan efter att bli älskad – för all tid och evighet.

Vi får se många bilder av Ingrid lyckligt lekande med sina barn, Pia, Isabella, Ingrid och Roberto. Hennes dagbokssidor och brev till vänner i Sverige kommer till liv med hjälp av skådespelerskan Alicia Vikander, kanske vår egen tids mest lysande filmstjärna. Vikanders röst är helt annorlunda än Ingrids, men hennes mörkare, strävare röst ger oss ytterligare en sida av Ingrid, denna självlysande stjärna som i det privata gjorde allt det man inte fick – eller kanske snarare bara kunde göra om man var man.

Rak på sak och utan ursäkter

Det finns en hjärtskärande sekvens i filmen, då Ingrid äldsta dotter Pia berättar om det brev hon fick av sin mamma när Ingrid hade blivit kär i den italienske filmregissören Roberto Rossellini och bestämt sig för att flytta till Italien. I brevet till sin dotter, som då var i tioårsåldern, är hon förbluffande rakt på sak. Hon försöker inte ursäkta sig utan istället förklara något om kärlekens väsen: att när man blir kär så är det bara så, ibland blir man helt enkelt bara kär i någon annan…

Jag hade velat kalla Ingrid Bergman för den värsta morsan någonsin – som först lämnar sin lilla dotter för att sticka till Hollywood och senare dumpar henne en gång till för att resa till en annan man i Italien. Och inte ens där stannade hon: de italienska barnen Roberto, Isabella och Ingrid, berättar alla tre med ömhet och sorg om en mor som helt enkelt inte ville vara med dem. Ändå är det svårt att inte älska Ingrid Bergman, när man ser henne i sina bästa filmroller, eller på fotografierna. Ingrid älskade sin karriär. Hon älskade sin familj. Hon älskade flera män. Men för henne tycktes kärleken vara något som också kunde ta slut, plötsligt och oåterkalleligt, som ett ljus som slocknar, eller släcks. Kamerablixten, projektorns ljus, livets ljus. Allt försvinner i ett ögonblick.

Filmen om henne, Jag är Ingrid, är en fascinerande upplevelse för alla, liksom jag själv, som är uppväxt med Ingrids magiska närvaro i filmer som Notorious, Trollbunden, Gasljus, Dr Jekyll och Mr Hyde och Klockan klämtar för dig – och många fler. På senare tid har även hennes svenska filmer plockats fram ur skuggorna. Ingrid Bergman gjorde ju tio filmer i Sverige innan hon for till Hollywood. På hennes 100-årsdag, den 29 augusti i år, finns det många sätt att uppleva denna kvinna som fick för sig att leva sitt liv som en man – eller kanske allra hellre som en människa – fullt ut och utan vare sig kompromisser, tvekan eller ånger.