Jag hatar mens!

2015-08-21 | Fanna Ndow Norrby padlock

SOMMARKRÖNIKAN

Fanna Ndow Norrby skriver under endometrios-upprop, skänker pengar till menskoppar som skickas till andra länder och är tacksam över att hennes mensproblem är marginella i jämförelse med alla dessa oräkneliga svårigheter som drabbar andra menstruerande personer. Samtidigt finns det en fascination som hon inte förstår.

Sommarkrönikör:

Fanna Ndow Norrby är 25 år, från Stockholm. Våren 2014 startade Norrby Instagramkontot @SvartKvinna som visar upp sexualiserande, exotifierande och rasistiska händelser som upplevts av svenska svarta kvinnor. Hon är nyexaminerad från Berghs School of Communications där hon läste strategisk kommunikation och PR. Hennes krönikor i sommar kommer övergripande att handla om intersektionella perspektiv och antirasistisk feminism.

Övriga sommarkrönikörer är Christine Bylund och Mehrtab Motavvas.

SOMMARKRÖNIKOR:

2015-08-07 Ett fritt samhälle bejakar alternativa badtider

2015-07-31 Polisbrutaliteten har fört USA väldigt nära bristningsgränsen

2015-07-09 Viktig kompetens ingår i kostnadskalkylen

2015-07-03 ”Samtycket är vårt att ge!”

2015-06-26 Kritik är kärlek, Tobias Billström

2015-06-18 Polisbrutalitet mot kvinnor är en feministisk fråga

2015-06-12 ”Mänskliga rättigheter är ingen välgörenhet!”

Detta kanske är kontroversiellt att säga i feministiska sammanhang men: Jag hatar mens. Det är otympligt, dyrt och jobbigt. Dessutom kommer den inte sällan med en hel del PMS. Ofta förstår jag inte förrän mensen kommer att alla hemska känslor jag känt förmodligen ”bara” varit just PMS. Jag skulle mycket hellre inte ha mens alls. Inget ryggont, inget magont, inga hundratals kronor på mensskydd, inget rengörande av menskoppar, ingen PMS och inget överraskande chokladfrosseri.

Ja, jag är privilegierad. Jag lever i ett land där jag har tillgång till rinnande vatten, rena toaletter och p-stavar. Jag lever i ett land där jag välja och vraka mellan glittrande menskoppar och ekologiska tygbindor. Och trots att värk och PMS ändå påverkar mig är mina problem ingenting i jämförelse med andras. Jag behöver inte äta mirtazapin veckan före mens för att dämpa PMS:et.

Jag har inte behövt prova mig igenom SSRI-preparat eller naturmedel som Femal Balans eftersom mirtazapinet varit för milt. Jag har inte haft sådan mensvärk att jag svimmat av. Jag har inte haft sådana brutala mensflöde att jag behövt prova mig igenom olika p-piller för att sedan inse att naturliga preparat fungerar bäst för mig. Jag är inte en av de uppskattningsvis 200 000 personerna som lider av endometrios och kanske går flera år, ibland hela liv, utan seriös läkarvård.

Jag är privilegierad. Men, jag hatar mens i alla fall. För trots att det typ är det naturligaste av det naturliga är mens också olidligt drabbande. Därför skriver jag under endometrios-upprop, skänker pengar till menskoppar som skickas till andra länder och är tacksam över att mina mensproblem är marginella i jämförelse med alla dessa oräkneliga svårigheter som drabbar andra menstruerande personer. Det är så extremt orättvist att vissa kan ta mensen med en klackspark medan den för andra begränsar deras liv. Det är därför jag hatar mens och har svårt att förstå viss mensaktivism. Inte den som anser att mensskydd borde vara gratis, där är jag helt med. Jag uppskattar och är väldigt glad över de som kämpar för flickors och kvinnors rätt till rena toaletter och rinnande vatten i länder där mens är än mer tabu än här. Jag ringde själv in pengar till en välgörenhetsorganisation som arbetade med just detta. Att kunna leva sitt liv utan att oroa sig över mens borde vara en mänsklig rättighet.

När jag säger att jag är trött på mensaktivism pratar jag om den förhärligande mensaktivismen. Den som lyfter upp mensblodet till något heligt och härligt. Diskussioner om naturliga preparat som får personer som är beroende av hormoner att känna sig som sämre menstruerande personer. Uppmaningar om att omfamna sin mens och bära menssmycken blir som en spottloska, eller kanske en genomblödd nattbinda, i min väns ansikte. Vännen som har ständiga kramper av samma jävla hyllade mens. Vännen som grät så mycket när det plötsligt forsade så mycket mensblod att inget skydd i världen hade kunnat skydda varken kläder eller säten i kollektivtrafiken. Vännen som spyr av menskrämpor varje månad. Jag fattar inte varför den mensen ska romantiseras.

Ibland undrar jag hur dessa andras mens är. Har de alltid en regelbunden mens som aldrig överraskar, läcker eller luktar? Ser de magontet och känslan av knivar i ryggen som en gudomlig påminnelse om att de en dag, om de skulle vilja, förhoppningsvis kommer att kunna bära liv? Är det glänsande jordgubbsdoftande kokosnötsolja som rinner ur deras port till himmelriket? Vad är det med deras mens som gör att de älskar den? Mensmanifest, blodiga julgransprydnadstamponger, tavlor målade med mens, kvinnoansikten insmetade i mens och så vidare.

Alltså, jag är glad att vi lever i ett samhälle som är så fritt att det finns utrymme för detta. Verkligen. Jag förstår bara inte fascinationen. Borde jag omfamna mensen jag med, eftersom jag är en menstruerande feminist? Borde jag också ha ett behov av att måla med min mens? Jag undrar vad jag har missat.