Jag hoppas på ett större samtal om strukturer och makt

2015-08-14 | Christine Bylund padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”När det talas om personer med normbrytande funktionalitet och vår brist på mänskliga rättigheter och inkludering i samhället talar en ofta om attityder. Att vi, i betydelsen vi med makt men också normföljande funktionalitet, måste öka vår kunskap. Redan här är det tydligt att maktrelationen som så många gånger förr är skev.” Det skriver Christine Bylund som hoppas på att en dag slippa sälja samtalet om mina mänskliga rättigheter som ”sexigt”.

Det här är min sista krönika som sommarkrönikör. Jag vill tacka för den här platsen – för privilegiet som det är att få beskriva den egna verkligheten. (Tack själv! reds. anm.) Jag vill tacka alla er som läst, kommenterat och delat de texter jag skrivit. Kanske har ni lärt er något nytt, fått upp ögonen för något nygammalt eller känt att jag också beskrivit er verklighet. Jag hoppas att vi i framtiden kan få beskriva den tillsammans.

Men hur ser framtiden ut när det kommer till detta med funktionalitet? Jag har under året känt att begrepp som funktionalitet och funktionsmaktordning är på väg att etableras inom den feministiska debatten. Det har gjort mig glad. Men samtidigt känns diskussionen om funktionalitet och feminism som något som ofta stannar på nivån – ursäkta jag är också här! Ursäkta jag har en funktionalitet, du har också det.

När det talas om personer med normbrytande funktionalitet och vår brist på mänskliga rättigheter och inkludering i samhället talar en ofta om attityder. Att vi, i betydelsen vi med makt men också normföljande funktionalitet, måste öka vår kunskap. Redan här är det tydligt att maktrelationen som så många gånger förr är skev. Välviljan, som hela tiden klistras fast på personer med normbrytande funktionalitet. Idén om den goda staten, som fostrar snälla medborgare, blir med all önskvärd tydlighet synlig.

Jag tror inte främst att det handlar om attityder eller okunskap. Det finns kunskap att hämta på många platser. Det handlar om hur en förvaltar kunskapen. Vem en ger plats, och hur. Det handlar om att förändra mycket stora strukturer. Motståndet mot att på ett övergripande politiskt plan tala om funktionsmaktordningens förtryck och funkofobi i Sverige idag handlar inte om attityder. Det handlar om ekonomiska incitament. Att bryta funktionsmaktordningens förtryck handlar av nödvändighet om att förändra infrastruktur, byggnader och städer. Det handlar om fördelningspolitik för att kunna säkra rätten till assistans, sjukersättning och tillgänglighet.

Den goda attityden betyder i detta sammanhang inte så mycket som vi ibland vill tro. Det spelar ingen roll om 100 personer tänker normkritiskt om funktionalitet i ett rum, om rummet inte är tillgängligt. Om de skrivs 100 spaltmeter om funktionalitet är det mycket mindre värt om texterna inte går att få upplästa. Missförstå mig rätt. Självklart ska vi bete oss med respekt mot varandra. Självklart är det bra om ingen skriker min diagnos som skällsord efter mig på gatan. Men det behövs inte – strukturen talar om för mig ändå. Precis som den amerikanske funktionshinderforskaren James Cherney beskriver det – vi lär oss stadens och strukturens retorik – inga cp:n här!

I våras medverkade jag i ett samtal om crip-teorins framtid i Sverige. Mycket finns att säga om det samtalet. Men en kommentar har stannat hos mig ända sedan dess.

”Det är så bra att begreppet funkis finns, för nuförtiden är det sexigt att prata om sådana här frågor. Annars handlar det ju bara om ramper!”

Där är kärnfrågan i en liten ask. Skillnaden mellan attityd och struktur smärtsamt tydlig. Det är sant att det kanske är osexigt att tala om ramper, assistans och självbestämmande. Med det är också fruktansvärt ”osexigt” att tala om transfobi eller rasism. Och det måste få vara det.

Förtrycket kan inte glättas över. Hur kan vi någonsin prata om sexualitet och funktionalitet på riktigt, om redan ingången till begreppet måste kännas sexig och säljande?

Som feminist hoppas jag på den feministiska rörelsen. Vet att den inte är utan röster om funktionalitet och funktionsmaktordningen. Vi är egentligen många. Som funkis hoppas jag också på funktionshinderrörelsen – vet att den inte är utan feminister.

Jag hoppas på ett större samtal om strukturer och makt. En bredare kamp för trygghet och kontinuitet för alla - och på att en dag slippa sälja samtalet om mina mänskliga rättigheter som ”sexigt”.