Att lära av pervon

2015-08-14 | Sandra Dahlén padlock

KRÖNIKA/INRIKES

”Seriösa BDSM-utövare har verkligen upphöjt kommunikation till en konst – när och hur man kommer överens om saker och ting. Dessutom finns en tydlig förståelse för hur något kan ändras under spelets gång, hur något inte känns som en tänkt att det skulle göra. För trots att alla inblandade är överens om vad som ska ske, ofta i detalj, så finns tydliga stoppord att använda under tiden.” Det skriver Sandra Dahlén som spenderade en del till i Kinkykvarteren under Stockholm Pride.

Sandra Dahlén är författare, sexualupplysare och sexualpolitiska krönikor åt Feministiskt perspektiv.

När jag kommer in i kinkykvarteret ser jag direkt den tjusiga puppyn i koppel. Hen går på alla fyra i glänsande svart lack, från huvudet och ner, med en vajande svans längs ut på rumpan. Tankarna går till cat woman. Den som håller i kopplet minns jag ingenting av, hen blir så blek i förhållande till den som klätt ut sig till kinky hund. I Stockholm prides program kunde jag läsa om hur kinkykvarteret utökat med dessa typer av BDSM-lekar/relationer i år. Och det är bland annat det här som q:et, det queera, i paraply-begreppet hbtq-personer, handlar om. Q:et är för de som bryter mot samhällets normer för kön, sexualitet och nära relationer och är utöver h, b och t – eller en del av h, b och t. Q:et består exempelvis även av de som är eller har nära relationer med personer som vare sig är kvinnor eller män, eftersom att då är man ju inte homo eller bi – man attraheras inte av kvinnor eller män. Q:et kan även gälla de som bryter mot samhällets förväntningar på tvåsamhet, de som är polygama. Men BDSM-utövarna utgör såklart också q:et. Att koppla relationer till, och njuta av och leka med sådant som bondage, dominans, underkastelse, vissa saker, kläder, disciplin, och att ge och ta emot smärta ses ju inte som normalt. (Möjligtvis ses lite lätt utövande av BDSM som normalt, exempelvis i form av ett sidenband som binder fast en hand i det i övrigt normala parets sänggavel.)

Och min spaning är att Q-folket, de perversa, tar allt mer synlig plats under Stockholm Pride. Organiserat polyfolk har länge varit tydligt synliga med t-shirts och seminarier. BDSM-seminarier känns numera självklara i programmet och de är alltid fullsatta. Kinkykvarteret hade sitt andra år i pride-parken i år och under festivalen gick till och med en och annan tydlig och öppen fetischismutövare runt i Kulturhuset (där alla seminarier hålls) – som exempelvis hen med blöja och napp.

Självklart kan detta Q bidra till slitningar inom hbt-communityt. Inte ska bara vänsteraktivister samlas under samma paraply som högerliberaler eller politiskt ointresserade, rika komma överens med fattiga, gamla med unga, stad med landsbygd, religiösa samsas med ateister. Paraplyet spänner alltså även över från de monogama par som någon gång får till lite sex i sängen, och tycker att sådant behöver man inte skylta med, till de som lever sex i daglig styling och ägnar sin fritid åt sådant som smisk, rollspel och kinbaku (japansk repkonst). Men Q:et bidrar såklart även till sammanhållning. Fler homo-, bi och transpersoner får genom Q:et vara med, slipper skämmas och förpassas till garderober inom rörelsen (-serna). Och ett underdånigt vädjande om att få vara med i samhället blir svagare. Synliga och kaxiga kinksters, där många listades som psykiskt sjuka av Socialstyrelsen ändå tills för sex år sedan, utmanar den tama strategin ”vi är inte farliga eller konstiga, vi är som ni” och ”det handlar om kärlek”. Istället blir det mer åt ”vi är pervo och det ska ni skita i, vi ska ha våra rättigheter ändå”. Eller varför inte: ”Vi är poly och lagstiftningen ska se till att våra barn är juridiskt trygga.” Denna attityd kan vara inspirerande för många som på olika sätt kämpar med att passa in, kämpar med sitt sätt, sitt utseende, sin kärlek och sina livsval.

Men det finns även mer att inspireras av. Inom BDSM-communityt finns det ofta en mer avslappnad attityd gentemot varandras olikheter. Det kan ju exempelvis vara stor skillnad på att gilla att bli vackert bunden eller att gilla rape play. Ändå är koden bland BDSM-utövare att man inte måste förstå allt om varandra. Man måste inte gilla samma saker. Man måste inte heller förstå varför man gillar olika saker för att respektera varandra. Tänk bara vad exempelvis många barn skulle må bättre under sin uppväxt om denna princip applicerades tydligare.

Men framförallt finns det mycket att hämta i konsten att kommunicera och upphöjandet av ömsesidighet, både inom poly- och BDSM-gruppen. Låt mig vara tydlig här: Gemene person tycker att de kommunicerar med sin partner men förutsätter egentligen bara en massa saker utifrån givna mallar. Det kan ställa till det ordentligt. Vad är otrohet och hur ska det hanteras – vill partnern veta eller inte? Gillar båda penis-i-slidan-sex så pass mycket att det måste ske varje gång? Om vi inte helt matchar varandra sexuellt – får vi ha sex också med andra då? Hur vill en egentligen bli smekt? Och så vidare i all oändlighet.

Seriösa BDSM-utövare har verkligen upphöjt kommunikation till en konst – när och hur man kommer överens om saker och ting. Dessutom finns en tydlig förståelse för hur något kan ändras under spelets gång, hur något inte känns som en tänkt att det skulle göra. För trots att alla inblandade är överens om vad som ska ske, ofta i detalj, så finns tydliga stoppord att använda under tiden. Den som dominerar kollar dessutom ständigt av läget. Utöver det är det vanligt med utvärderingar efter sessioner – vad var bra och dåligt denna gång? Jag tror väldigt många behöver mer av detta i sina sexliv, likväl som att en hel del kan behöva låta kreativitet och fantasi få mer plats, eller låta fler kroppsdelar än könsorgan vara sexuella.

Och glöm inte att det privata är politiskt. Det normala sexet är politiskt. Det perversa är politiskt.