Vi behöver ta strid för de utrymmen som finns

2015-08-11 | Edda Manga padlock

FEMINISM

”Att bidra till att bygga upp alternativ media, där större utrymme åt maktkritik och motstånd kan skapas, måste räknas som ett respektabelt sätt. Men vi har inte råd att låta de borgerliga tidningarna och de statliga kanalerna bli av med de kritiska krafterna.” Edda Manga reflekterar över sin migratoriska process och Elin Grelsson Almestads uppmärksammade avskedsbrev till Göteborgs-Posten.

Elin Grelsson Almestads avskedsbrev som krönikör i GP igår väckte en del tankar hos mig. Mindes min första krönika i GP. Det var 1994 och en milstolpe i vad vi kan kalla min migratoriska process. Åtta år tidigare hade jag anlänt till Sverige och börjat läsa svenska. Till en början framstod det som omöjligt. Språket var som en ointaglig fästning och determinationen att inte använda något annat språk tvingade mig till månader av tystnad, men jag genomled dem fast inriktad på att en dag behärska språket som en inföding.

Jag tänkte på Sverige som mitt nya hem, ville lära mig landet grundligt och bli en aktiv medborgare. Till att börja med läste jag allt möjligt på temat Sverige och jag minns att när jag tentade av samhällskunskap på Komvux något år efter min ankomst kunde jag svara på de flesta frågor. Utom en: "vad står förkortningen GP för?" Jag hade läst mig till alla andra svar. Men den här frågan var egentligen inte en pluggfråga utan den sorts kunskap som en får automatiskt genom vardaglig närvaro i svenskt offentligt liv. 1994 hade jag hunnit skaffa mig mer av den varan.

Det såg ut som om det var möjligt för icke vita "invandrare" som jag att inta en plats i det svenska samhället och i den svenska offentligheten. Eller rättare sagt, det utrymmet har funnits de facto och det har jag erfarit i mitt liv – vilket inte är detsamma som att säga att det inte funnits strukturell diskriminering eller att fördelningen av resurser och möjligheter varit jämlikt fördelade, utan bara att det har funnits utrymme.

Den utveckling Elin Grelsson Almestad skildrar är allvarlig. Hon skriver bland annat: "Under sommaren har antalet texter på temat migration, flyktingpolitik och EU-migranter uppnått till en fjärdedel av samtliga texter. Nästan alla förespråkar mer restriktiv invandring och så kallade ”minskade volymer”, är starkt kritiska till nuvarande migrationspolitik och personer som inte instämmer i verklighetsbeskrivningen anses ”skönmåla verkligheten” och vara ”moraliskt förkastliga”. Budskapet som gång på gång trummas in är att de enda som motsätter sig GP ledares verklighetsbeskrivning, där invandringen är ett stort samhällshot, är en världsfrånvänd samhällselit som vill uppfostra folket".

Det är en kursändring som tyvärr inte förvånar och som hänger samman med förändringar som pågått länge. Sedan min första krönika har jag sett kulturredaktioners relativa makt och oberoende smulas sönder genom nedbantningar, sammanslagningar, omorganiseringar. Jag har sett en briljant kulturchef på GP flytta över till DN och kort därefter avgå i protest mot degraderingen av kulturredaktionen där. Några år senare har jag sett en imponerande grupp legendariska kulturskribenter lämna sidan av samma anledning. Nyligen såg jag en tidning köpas ut och en kritisk och iögonfallande bra kulturchef sparkas ut tillsammans med sina bästa medarbetare. Det handlar om en progressiv och ackumulativ process som har ägt rum under hela den tid som jag varit aktiv som skribent i svensk press och som inte endast gäller GP.

Det som pågår är inte enbart en normalisering av nyfascistisk, ultranationalistisk tankegods utan också en utrensning av den kritiska massan och det kritiska tänkandets utposter i svensk offentlighet. Angreppen mot kulturredaktionerna är ett angrepp mot de som kan utföra ideologikritik och lyfta fram alternativa ordningar och som ses, av både nyliberaler och nationalister, som en fiende som de kallar "vänster".

Vi som värnar om en icke rasistiskt grundat demokratiskt politiskt gemenskap är tvungna att ta strid, kollektivt. Vi kan inte bara lämna redaktionerna en efter en. Jag är på många sätt själv en avhoppare och jag har verkligen inga problem att sympatisera med den upprördhet och moralisk determination som leder till att man hoppar av. Men om jag betraktar det stora mönstret från en viss distans blir jag tvungen att inse att vi som kollektiv behöver kämpa för det utrymme som fortfarande och trots allt finns – och för det utrymme som funnits tills nyss – hur jobbigt det än är och hur hopplöst det än ser ut.

Sätten att kämpa måste givetvis få se olika ut. Att bidra till att bygga upp alternativ media, där större utrymme åt maktkritik och motstånd kan skapas, måste räknas som ett respektabelt sätt. Men vi har inte råd att låta de borgerliga tidningarna och de statliga kanalerna bli av med de kritiska krafterna. Det är fullt förståeligt att vi som enskilda skribenter kommer fram till att det är inte möjligt att vara kvar i ett sammanhang som vi ensamma inte kan påverka. Därför måste vi kollektivt ta strid för de utrymmen som finns och för att stärka de som är kvar i systemet.