Kumbia Queers – en nomadstam som vägrar det binära

2015-08-07 | Clara Lee-Lundberg padlock

KULTUR

Punkare som förälskat sig i cumbia eller “cumbieras” som älskar punk? Oavsett vilken definition som stämmer bäst in på det vilda och humoristiska Buenos Aires-bandet så har deras musik har gjort succé i båda lägren.  Clara Lee-Lundberg har intervjuat Kumbia Queers som är aktuella med ett nytt album och ute på sin sjunde Europa-turné.

När tropi-punkarna Kumbia Queers från Buenos Aires började spela tillsammans 2007 trodde de inte att det skulle bli ett långvarigt projekt. De hade alla, förutom bandets dåvarande sångerska Ali Gua Gua som flyttat dit från México, sin bakgrund i den argentinska underground-musikscenen, och de spelade in sin första skiva “Cumbia Nena” mest för att dokumentera cumbia-punkprojektet. 

- Vi hade så sjukt kul när vi upptäckte att vi kunde göra cumbiaversioner av våra favoritrocklåtar! Vi trodde aldrig att vi skulle fortsätta i 8 år, och dessutom visste vi väldigt lite om cumbia när vi började!, berättar Pilar “Pila Zombie” som är Kumbia Queers gitarrist.

Efter arbetet med första plattan insåg Kumbia Queers att de blivit besatta av cumbia och försökte sig på att skriva egna punk-cumbialåtar. Till hjälp tog dem Paulo Lascano, producent och sångare i det legendariska cumbia villera-bandet Damas Gratis, och han tog dem med till alla cumbia-ställen i förorterna där han brukade spela:

- Det var helt fantastiskt att jobba med Pablo, det var som att gå på “cumbia-universitetet”!  Han producerade vår andra platta “La gran estafa del Tropipunk” och vi lärde oss jättemycket om cumbia, både musikaliskt och kulturellt. Vi kände igen oss i cumbia villerans attityd och kaxighet, säger Pilar.

Cumbia villera (kåkstads-cumbia) har samma musikaliska uppbyggnad som traditionell cumbia, men den stora skillnaden ligger i texterna. De är ofta enkla, råa och sexistiska och handlar om våld, sex, droger och livet i Buenos Aires kåkstäder.

Queerade till cumbia

Kumbia Queers är på många sätt den totala motsatsen till de ofta mansdominerade cumbia villera-banden.

 - Det är klart att vi stött på fördomar och blivit utsatta för sexism och homofobi, framförallt när vi har spelat på renodlade cumbia-evenemang. Men för det mesta gillar folk oss. För mig är definitionen av queer att inte underkasta sig det binära systemet där allt delas upp i feminint/maskulint, homo/hetero etc. Queer är att vägra att definiera sig! Det finns en frihet i det.

Pilar och resten av bandet befinner sig i Tyskland i slutet på en månadslång Europa-turné där de bland annat har spelat i Frankrike, Tjeckien, Danmark och Sverige. På spelningen på Sommarscen Pildammsparken i Malmö inträffade något som bandet fortfarande har svårt att smälta: 

- Vi fick inte dricka någon alkohol! Ingen i bandet tilläts dricka, medan publiken hinkade öl och blev fullare och fullare! Det var första gången i våra liv som det händer, att vi i bandet måste vara helt nyktra medan publiken tillåts dricka!, skrattar Pilar.

Det har förmodligen inte blivit så mycket drickande överhuvudtaget för Pilar den här turnén, hon är gravid i sjätte månaden och säger att hon inte visste om hon skulle klara av det hårda och intensiva turné-livet. Men hon är positivt överraskad över att det har gått så bra, trots vissa svårigheter att röra sig på scen med den allt större magen:

 - Det är fantastiskt att kunna fortsätta göra det jag älskar och samtidigt inkludera en ny liten person i vår Kumbia Queers-familj! Vår första syntspelare fick barn precis när vi spelade in vår första skiva och hennes lilla dotter var med på våra rep och inspelningar, det var underbart! Dessutom verkar fler i bandet vara sugna på att skaffa barn. Jag älskar idén om att vi är en nomad-stam som reser runt och spelar i världen och partners, barn, och kompisar hänger på. För oss är Kumbia Queers inte bara ett band, det är ett kooperativ och ett sätt att leva där vi reser, spelar, har kul och lär oss saker tillsammans!