Att komma till Sverige var inte något som medlemmarna i nätverket Newcomers varken trodde eller önskade skulle hända dem. Men livet går inte alltid att planera och nu stöttar de varandra i väntan på asylbesked.

Det är en kylig dag i början av juni. Glastaket på RFSL:s lokal i Stockholm släpper in dagsljuset, men avslöjar även det gråtrista vädret utanför. Sexton personer sitter i utspridda i en av de udda sittgrupperna på ”Hyllan”, en upphöjd plats mitt i lokalen omgiven av höga gröna växter. I mitten står Tine Alavi och skriver upp förslag på ett blädderblock. Sommarens aktiviteter ska planeras. Det kommer förslag om allt ifrån längre resor till brännboll och stämningen är uppsluppen, till

Jesse Cole, som egentligen heter något annat, tar ordet.

– Jag föreslår att vi fokuserar på sådant som kommer att hjälpa oss i våra asylfall här. När vi har våra uppehållstillstånd kan vi festa varje dag!

– Du har rätt såklart, svarar en kvinna. Men vi måste ju också slappna av. Vi kan inte bara tänka på det hela tiden.

Hotbilden följer med till Sverige

Newcomers är ett nätverk för asylsökande hbtqi-personer och finns på sju orter runt om i Sverige. Stockholmsgruppen består till största delen av personer som på egen hand tagit sig till Sverige för att söka asyl på grund av våld eller förföljelse. Några har fått uppehållstillstånd, andra väntar fortfarande på besked. Att alla inte kommer att få stanna är man mycket väl medveten om, flera vänner har redan fått återvända till de länder de kom ifrån.

Tine Alavi är en av två samordnare för Newcomers nationellt. I praktiken går mycket tid åt för att stötta i asylärenden. Exempelvis kan de få skriva intyg till Migrationsverket angående de asylsökandes boenden. Tyvärr är det så att den hotbild och den homofobi som medlemmarna i Newcomers har flytt ifrån ofta följer med till Sverige och de boenden som de asylsökande anvisas till, berättar Tine Alavi. Newcomers och RFSL hjälper även till att förmedla kontakter med exempelvis jurister, men framförallt är det en mötesplats.

– Det är viktigt att ha roligt, säger Tine.

Planerar Asylforum

Sociala aktiviteter är kärnan i Newcomers verksamhet och mötena varje onsdag är en del av det. Bara det faktum att de kan träffas så här betyder mycket. Många kommer från situationer där de inte haft något som helst nätverk av andra hbtqi-personer.

Förutom sommarens aktiviteter är det gruppens deltagande i Stockholm Pride som planeras den här kvällen. Under två dagar ska Newcomers arrangera Asylforum i Pride House. Det blir panelsamtal, personliga berättelser och tillfällen för att lyfta asylfrågorna för hbtqi-personer politiskt.

En av dem som hörs mest i diskussionen är Jesse Cole. Han kommer från Gambia där homosexualitet är oerhört stigmatiserat och belagt med långa fängelsestraff.

I Gambia var han marknadschef för ett större hotell, mitt uppe i en karriär som han beskriver som lovande. Föräldrarnas försök att gifta bort honom hade han, åtminstone tillfälligt, avvärjt genom att låtsas ha en flickvän. De relationer han hade med män var hemliga.

– När jag bodde i Gambia hade jag kanske inte jättemycket pengar, men jag levde ett bekvämt och bra liv. Jag var fri och hade möjlighet att resa till andra länder, både till Europa och till andra ställen. Jag hade verkligen inte velat lämna landet, men det blev omöjligt för mig att stanna kvar.

Enda möjligheten – att fly

I början av 2013 blev han upptäckt av sin far som plötsligt kom in rummet där han var tillsammans med en man.

– Min far kunde inte tro att det var jag. Han var både chockad och besviken och jag blev ombedd att genast lämna huset.

Jesse Cole delade efter det lägenhet med en vän. Han fortsatte att gå till sitt arbete som vanligt, men en dag kom polisen dit och frågade efter honom. Som tur är var han på ett möte och hann bli varnad.

– Mitt enda alternativ nu var att fly. Jag åkte direkt till lägenheten och packade så mycket jag kunde så snabbt som möjligt. Sedan tog jag mig till Senegal.

När poliserna inte hittade Jesse Cole åkte de till lägenheten. Då hade han redan hunnit ge sig av, men tyvärr hade han glömt en film och en bok som kunde användas som bevis för att han var homosexuell. Allt detta fick han veta när han senare pratade med sin vän.

Blev angiven av sin bror

Från Senegal kunde han också ringa sin mamma. Då fick han veta att en av hans bröder hade angett honom. Brodern är parlamentsledamot och Jesse Cole säger att det hade varit ett bra politiskt exempel om han hade blivit arresterad.

I Senegal hade han två alternativ. Det första var att försöka få ett visum till något land i Europa. Det andra var det han kallar för ”den dåliga vägen”, att försöka ta sig via Libyen och Medelhavet till Europa.

Jesse Cole lyckades få visum och därmed en legal väg in i Europa. Nu väntar han på den sista intervjun med Migrationsverket och därefter besked om han får asyl eller inte.

Mannen som han upptäcktes tillsammans med hade inte samma tur. Även han flydde, men var tvungen att ta ”den dåliga vägen”. Ryktesvägen har Jesse Cole hört att han, som så många andra, dog på vägen över Medelhavet.

Känner ansvar för unga

I Sverige lever Jesse Cole öppet som homosexuell. Han sitter i RFSL Stockholms styrelse och har deltagit i seminarier där asylsökande hbtqi-personers situation har diskuterats. Han har också startat en facebooksida där han sprider information om situationen i Gambia.

– Jag känner ett ansvar för unga hbtqi-personer i Gambia och frågar mig, vad kan jag göra för dem?

Jesse Cole berättar att homosexuella män i Gambia dör av aids och andra sjukdomar för att det är för stor risk att testa sig och försöka få tag på medicin. Därför vill han upprätta en möjlighet att i hemlighet testa sig och få tag på medicin. Tanken är att i samarbete med lokala läkare skapa kontaktvägar via en webbplats.

I framtiden hoppas han i första hand på att få stanna i Sverige. Här vill han återuppta sin karriär inom hotellbranschen. I en drömvärld där det vore fritt att leva som gay i Gambia skulle han helst återvända.

– Gambia utvecklas snabbt och jag vill vara en del av den utvecklingen. Såklart skulle jag vilja åka tillbaka, det finns inget ställe som är som hemma, säger han och ler.

Flydde från Tunisien

De flesta på mötet med Newcomers förstår engelska. Är det något som är svårt upprepar man och förklarar. I en soffa sitter Marwa Riahi från Tunisien och översätter för en vän som inte riktigt hänger med.

Marwa Riahi har liksom Tjian Kandeh flytt sitt hemland på grund av att ett förhållande upptäcktes av familjen. I hennes fall var det hennes bror som hittade bilder och filmer på henne och hennes flickvän. Marwa Riahi var hemma hos en vän när hennes mamma ringde och varnade henne och sa att hon inte kunde komma hem igen. Brodern är extremt religiös och hör till dem som anser att homosexuella bör dödas. Marwa har via vänner fått höra att han sökt henne genom polisen, men hon vet inte om han har angett henne som homosexuell.

Mamman accepterar inte heller att Marwa Riahi har ett förhållande med en kvinna, men vill inte se henne skadad. Därför hjälpte hon henne att fly till Sverige. När Marwa Riahi anlände var planen att arbeta i en släktings företag. Hon visste inte då att arbetstillstånd ska sökas från hemlandet. Eftersom hon riskerar att utsättas för våld av bland andra sin bror och att sättas i fängelse om hennes fall blir känt för polisen kunde hon inte återvända och söka om tillståndet. Därför har hon nu sökt asyl.

Frustrerande process

Asylprocessen känns frustrerande. En anledning är att det är svårt att söka jobb som asylsökande (arbete i släktingens företag är inte längre är aktuellt). Hon har examen i ekonomi och har även studerat design och arbetat som make-up artist, men för alla jobb krävs att man kan svenska.

En annan anledning är att intervjuerna på Migrationsverket upplevs som jobbiga. Tolken som var med på intervjun verkade uppenbart obekväm med frågorna om hennes sexualitet, vilket inte gjorde det lättare för henne att föra fram sin berättelse. Han rodnade och ville inte översätta vissa delar. Dessutom blev det missförstånd i översättningen då tolken kom från ett annat arabiskt land och de först inte förstod varandra.

Under intervjun blev hon också ombedd att visa den intima filmen på henne och flickvännen. Det är väldigt privat och Marwa Riahi tycker att hennes asylskäl borde kunna fastställas på annat sätt.

Hur utslaget blir har hon ingen aning om. Hennes advokat känner inte till några liknande fall från Tunisien.

– I Tunisien levde jag i en lögn och under en tid hatade jag mig själv. Jag lade mycket energi bara på att få andra att tro jag var normal och jag var alltid försiktig för att inte bli avslöjad. Här i Sverige kan jag tänka på vad jag vill med mitt liv. Jag kan se klart.

Marwa Riahi berättar också om gemenskapen i Newcomers.

– Jag är omgiven av människor som är som jag. Vi har många aktiviteter tillsammans och det har verkligen hjälpt mig.

Lever gömd

Det är stor skillnad jämfört med situationen i hemlandet där hon och hennes flickvän inte kände någon annan hbtqi-person.

Flickvännen lever gömd sedan de avslöjades. Hon har tvingats sluta på universitetet och får hjälp av vänner som kommer med mat. Marwa Riahi dröm är att de ska kunna återförenas i Sverige.

Om hon får stanna i Sverige ser hon positivt på framtiden. Hon hoppas på att kunna arbeta som designer och ser Sverige som en bra plattform att utgå ifrån.

En dryg månad efter planeringsmötet är det dags för Pride och Asylforum. En av de punkter de enades om var Newcomers in a new home.

Hörsalen i Kulturhuset är halvfull med personer i olika åldrar. På de främsta raderna sitter flera av medlemmarna i Newcomers. Mitt på scenen står Jesse Cole, i dag klädd i skjorta och chinos istället för jeans och t-shirt som vanligt. Han inleder sitt tal med att påminna oss om att alla kan bli Newcomers. Många av dem hade inte trott att de skulle hamna där de är idag, men vad som helst kan hända.

Framträdandet handlar sedan om att det är lätt att fördöma hur hbtqi-personer behandlas i andra länder, men att det pratas mindre om hur mottagandet i det nya landet kan göras så bra som möjligt så att de nyanlända kan känna sig trygga här.

– Vårt nya hem kan vara vackert med fina hus och gator. Men det vi kom för var att rädda våra liv och bli fria att vara dem vi är.

Efter talet visas en film där några ur gruppen berättar hur de ser på begreppet ”Home”. Det som återkommer är att man är glad över att ha kommit till Stockholm och Sverige, men även här kan det kännas otryggt. Flera vittnar om utsatthet pga. sexuell läggning eller könsidentitet både på Migrationsverkets boenden och ute i samhället. Hemma blir det inte förrän man har ett sammanhang såsom jobb, vänner och familj.

Problem specifika för kvinnor

På Asylforums andra dag hålls programpunkten LGBTQ women in asylum. Marwa Riahi är en av dem som har förberett, men fick tyvärr förhinder från att själv delta. Det är ett samtal med en panel bestående av personer från Interfem, Varken Hora eller Kuvad och Newcomers, lett av RFSL:s jurist Aino Gröndahl.

De svårigheter som kommer upp som specifika för kvinnor har med makt över sitt eget liv att göra. Paneldeltagarna har uppfattningen att bland hbtqi-personer är det fler män än kvinnor som kommer hit som asylssökande. Pamela Gloria, Newcomers, som själv flytt från Uganda tror att det beror på att om man inte är oberoende från sin familj kan man inte fly. Bland de personer som kommit hit är kvinnor också i högre utsträckning rädda för att öppna sig eftersom de är ännu mer utsatta än män om de skulle vara tvungna att återvända.

Efter asylforum ser Newcomers fram emot nästa gemensamma aktivitet, prideparaden på lördag. De kommer att gå i en egen sektion där de bär plakat med budskap som uppmärksammar hbtqi-personers situation i hela världen.