”Bylunds krönika ger mig en droppe styrka!”

2015-07-28 | Anna Lundberg padlock

OPINION

”Vi är många. Vi berättar, skriker och ropar. Det här är vad som pågår. Vi låses in hemma, vi tvingas blotta oss helt utan integritet i jakten på någon slags möjlighet att leva. Sen nekas vi det ändå. Det är så här det går till.” Det skriver Anna Lundberg som är multisjuk och funktionsnedsatt – men som får en droppe styrka av att läsa Christine Bylunds sommarkrönika.

Jag måste vila. Jag är sjuk och just nu i ett rejält skov och borde ligga i ett mörkt och tyst rum för att det ska ebba ut snabbare. Jag kan inte vila för min puls är för hög och rastlösheten river i mig. Det här är priset jag betalar för att jag i förra veckan promenerade två busshållplatser. Det är priset jag betalar för att jag tog min hälsokredit under våren för att ge mitt barn en chans att må bra igen.

Lägg bort datorn. Stäng ögonen då! Men jag kan inte. För när jag stänger ögonen och vilar känner jag smärtan i nacken alltför intensivt. När jag stänger ögonen och känner överbelastningsvågorna kasta mig av och an vill jag dö. Så jag håller mig igång. Som att ta en drink till för att fördröja bakfyllan. Fördröja effekten.

Att jag inte tål ljuset bakom gardinen kan jag leva med men jag kan inte leva med att varje ljud ger mig mental kortslutning. Jag kan inte leva med att jag tappar mjölkglaset för att ansträngningen är för häftig när jag ska ge mitt barn frukost. Jag kan faktiskt inte leva med att orka vara uppe två timmar på förmiddagen och sedan behöva ligga isolerad resten av dagen. Inte när jag vet att snart börjar det igen. Höstterminen. Då jag måste maila, ringa, skriva kontaktbok, undervisa, coacha, tjata och gråta i kontakten med skolan. Att ha ett barn med normavvikande funktionalitet kräver föräldrar som presterar på topp. Jag kan inte prestera på topp. Jag kan inte duscha varje dag eller ens ta mig till de vårdbesök jag egentligen behöver gå på. Jag får välja mellan att sitta upp eller äta för jag förmår inte att göra båda samtidigt.

Jag är multisjuk och funktionsnedsatt. Mitt barn har en funktionsnedsättning. Människor omkring mig tror att samhället ger oss stöd och att jag får vård. De tror att det finns skyddsnät. Det finns det också men bara ibland. Bara för vissa. Att jag har flera sjukdomar och funktionsnedsättningar gör att jag inte passar in någonstans så mycket vård uteblir. Många insatser uteblir eftersom alla anser att det är någon annans ansvar. Mitt barns behov av en skola som möter hens sätt att fungera ska enligt skollagen tillgodoses men så är det inte. Kompetensen saknas. Möjligheterna saknas. Så barnet skadas och blir sjukt i en oanpassad skola.

Jag måste vila för att ta mig upp ur den värsta svackan. Jag måste vila efter anfallet då jag inte fick fram orden hur jag än försökte. Men hur ska jag kunna vila när jag vet att vi är utsatta? När jag vet att hotet alltid lurar bakom hörnet? Om min partner lämnar mig eller dör klarar jag mig varken ekonomiskt eller praktiskt. Jag skulle behöva lämna över mitt barn till någon annan. Mitt barn, som redan är traumatiserat och fruktansvärt känsligt för förändringar på grund av vad hen har tvingats vara med om i en värld som värderar vissa sätt att fungera som bättre än andra. Jag har ingen färdtjänst för ingen läkare med befogenhet att skriva ett sådant intyg vill ta på sig ansvaret för mig utan skickar mig vidare. Så jag är inlåst hemma när inte min partner kan köra mig. Hemma, från sängen, försöker jag hålla livet i rullning trots att mina sjukdomar kräver att jag inte överanstränger mig om jag ska ha någon som helst chans att någon gång må lite bättre. Jag överanstränger mig varje dag för jag har inget val. Jag är körd i botten, förbrukad, färdig men mitt barn ska få en chans till ett bra liv så jag lägger all kraft på barnet.

Så läser jag Christine Bylunds krönika i Feministiskt perspektiv och får en droppe styrka. Vi är många. Vi berättar, skriker och ropar. Det här är vad som pågår. Vi låses in hemma, vi tvingas blotta oss helt utan integritet i jakten på någon slags möjlighet att leva. Sen nekas vi det ändå. Det är så här det går till. Tror du oss?