#sthlmpride15: ”Önskar leva som en kvinna i Sverige"

2015-07-24 | Frida Hansson padlock

INRIKES

Temat för årets Stockholm Pride är ”Göra slut”. Baghi Dovchindorj har gjort slut med livet i sitt hemland Mongoliet på grund av transfobi och homofobi, men var hennes framtid finns är fortfarande ovisst. Hon har sökt skydd i Sverige men fått avslag. Frida Hansson är med när Dovchindorj träffar sin advokat.

Baghi Dovchindorj har flytt från Mongoliet efter att ha utsatts för trakasserier för att hon är transperson och har sökt asyl i Sverige. Nu sitter hon tillsammans med en vän i RFSL:s lokaler i Stockholm och väntar på att träffa en av de advokater som hjälper asylsökande pro bono (utan ersättning).

Dovchindorj är mycket kort klippt och har korta välansade polisonger, är klädd i trendigt trasiga jeans, en tight svart v-ringad t-shirt och orange sneakers. Attributen är inte specifikt kvinnliga och Dovchindorj har ingen önskan om att genomgå kroppsliga förändringar för att se mer kvinnlig ut. Men hon identifierar sig som kvinna och det är så hon vill kunna leva sitt liv.

Rösten är lågmäld men stadig när hon berättar att hon redan har fått flera avslag. Den första ansökan lämnades in den 25 mars 2014, samma dag som ankomsten till Sverige, och avslaget från Migrationsverket kom i augusti. Det har sedan följts av avslag på överklaganden till Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen. Besluten är skrivna på svenska och Dovchindorj har inte riktigt förstått varken innebörden eller hur de olika turerna gått. Även med tillgång till tolk är det svårt att ta till sig all information.

- Jag är jätte ledsen för beslutet och hoppas att Migrationsverket kan ändra sig. Jag har gråtit mycket, säger hon.

Har de som fattar besluten verkligen förstått hennes situation och vad hon har blivit utsatt för, undrar hon. Det har varit svårt för henne att få fram sin berättelse. I efterhand tycker hon inte att hon fick allt sagt när hon intervjuades av Migrationsverket, delvis på grund av att hon inte tycker att tolkningen blev korrekt, delvis för att hon själv mådde dåligt.

I Ulan Bator hade hon svårt att försörja sig och att få någon bostad. Hon levde sedan många år tillbaka i en relation med en man som också kom från Mongoliet. De hade träffats när de båda studerade i Ryssland och sedan flyttat tillbaka till hemlandet tillsammans. En tid kunde de bo tillsammans, men när pojkvännens familj fick kännedom om relationen blev de väldigt upprörda. Dovchindorj var tvungen att flytta och familjen trodde att de lyckats dela på dem. Hon har själv ingen kontakt med sina egna släktingar och föräldrarna är döda sedan flera år tillbaka.

Misshandel

Efter flytten från pojkvännen har Dovchindorj inte haft någon egen bostad utan bott tillfälligt hos vänner. Rykten sprids snabbt och hon blev av med sina tillfälliga arbeten när arbetsgivaren fick veta att hon hade en relation med en man.

- Även om jag försökte bete mig så diskret som möjligt var det svårt att vara anonym. Jag känner personer som inte alls döljer sin sexuella läggning, som klär sig i fina kläder. Så gjorde inte jag, men det hjälpte inte.

Sin pojkvän fortsatte hon att träffa i smyg. De träffades kvälls- och nattetid så ofta som det gick, men en kväll blev de upptäckta. Det var pojkvännens äldre bröder som hoppade på dem och misshandlade båda två. Dovchindorj blev dragen efter marken och sparkad i ansiktet. Efter misshandeln tog de med sig sin bror och lämnade Dovchindorj kvar.

Dovchindorj gick direkt till polisen, men de ville inte ta emot hennes anmälan. Istället sa personen hon träffade att det inte var konstigt att hon hade blivit misshandlad. Skulle hon komma in igen skulle de ta med henne till en psykiatrisk mottagning. Efter det vågade hon varken kontakta polis eller någon annan myndighet av rädsla för att bli intagen.

Ett halvår senare dök en av bröderna plötsligt upp och slog henne igen, men hon lyckades fly till en mer trafikerad gata. Den här gången klarade hon sig bättre rent fysiskt, men blev väldigt rädd av tanken på att en annan människa plötsligt kan dyka upp på gatan och slå henne i ansiktet. Hon hade inte en tanke på att anmäla igen och det var efter den händelsen som hon bestämde sig för att lämna landet.

Vid den första misshandeln skadades hennes näsa svårt och hon har implantat inopererat där. Det syns inte vid en första anblick, men tittar man noga ser man ett smalt ärr som löper precis under hårfästet. Hon har haft mycket ont efter operationen och eftersom hon fått veta att såret riskerar att gå upp om hon skulle bli slagen igen ökar det hennes rädsla för att åka tillbaka till Mongoliet.

Trygg men ensam

Med hjälp av en vän flydde hon i bil via Ryssland och tog sig sedan till Sverige. Att just Sverige blev målet beror på att hon hört från sin vän att det skulle vara ett land som är bra för hbtqi-personer.

Livet i Sverige är fritt från hotet om misshandel, men det är långt ifrån enkelt. Hon har levt här i över ett år men är mycket ensam och har få kontakter. Undantaget är nätverket Newcomers i RFSL:s regi där asylsökande med liknande bakgrund träffas och stöttar varandra. Men även där begränsas det sociala umgänget av språkbarriärer. Dovchindorj har hunnit lära sig en del svenska men det är mycket lite då hon inte har kunnat gå på någon undervisning. Hon pratar inte heller engelska, vilket de flesta andra gör. Utöver mongoliska behärskar hon ryska, vilket inte är så användbart i Sverige.

Ur besluten från Migrationsverket och Migrationsdomstolen framgår att Dovchindorjs berättelse har bedömts som trovärdig men att de kränkningar hon råkat ut för ses som handlingar som utförts av enskilda personer eller enskilda tjänstemän. Rapporter om situationen för homosexuella i Mongoliet (dit Dovchindorj räknas, trots att hon själv egentligen identifierar sig som transperson) visar att det finns problem med våld och kränkande behandling och att detta inte tas på allvar av polis och andra myndigheter. Men homosexualitet är inte straffbart i Mongoliet och bedömningen är att Dovchindorj inte uttömt möjligheterna att söka skydd inom Mongoliet, i någon annan provins eller hos annan myndighet än polisen.

Svek och hopp

Trots avslagen hoppas Baghi Dovchindorj fortfarande på att hon på något sätt ska få kunna stanna i Sverige och hon har förhoppningar inför kvällens möte med advokaten. Under våren har hon fått ett sms från en vän i Mongoliet med en varning för att återvända och det sms:et vill hon visa upp för Migrationsverket. Enligt vännen har polisen kommit till Dovchindorjs senaste boende och överlämnat en handling som visar att de söker henne med anledning av ett mord på en homosexuell person. Vännen fruktar att Dovchindorj riskerar att bli fängslad för mordet.

Under mötet med advokaten är hon lugn och samlad och väger varje ord för att få sin berättelse korrekt. Händer och armar rör sig i graciösa gester som understryker det hon säger. Med fundersam och bekymrad blick väntar hon på tolkningen. Hon tar sig gång på gång över näsan där hon blivit slagen. Ibland blir det svårt att hålla känslorna inne.

Det visar sig att uppgifterna om sms:et och handlingen från polisen redan är inlämnade men att de ansetts ha för lågt bevisvärde för att påverka fallet. Migrationsdomstolen har beslutat att inte låta översätta handlingen som är skriven på mongoliska. Som advokaten ser det är allt som finns att göra i fallet gjort och alla överklaganden som går att göra är gjorda.

En tung tystnad lägger sig i rummet när beskedet har landat. Alla tittar ner. Dovchindorj bläddrar lite försiktigt i sina papper.

Efter mötet pratar Dovchindorj med sin vän. De hoppas fortfarande men vet inte riktigt hur de ska gå vidare.

Min önskan är att få leva som en kvinna i Sverige. Jag vill känna mig fri och det kan jag inte göra i Mongoliet.