Av nöd, inte av lust

2015-07-24 | Christine Bylund padlock

SOMMARKRÖNIKAN

”Hur möjligt är vårt motstånd när vi är i beroendeställning till den struktur som förtycker oss. När vi behöver den för vår faktiska överlevnad. Vi försvinner in i våra hem. In på institutionerna. Ingen minns oss för ingen såg oss. Ingen talar för oss för ingen trodde oss när vi berättade.” Christine Bylund beskriver hur minutiöst myndigheterna inskränker redan villkorat livsutrymme.

Nu har det kommit. Beslutet som tagit åtta månader att komma fram till. Beslutet som krävt fyra hembesök av en person med landstingsskjorta som tittat på mina bröst när jag bytt om. Beslutet som jag i väntan fantiserat om, rädits inför och hoppats på. Blir det som nu, att jag måste välja mellan att äta frukost och kunna sköta min (o)personliga hygien på mornarna. Blir det ännu värre? Det kan bli hur dåligt som helst. Det kan bli hemtjänst – trygghetslarm. Men tänk. Tänk om det ändå blir bra – tänk om det blir tid till både frukost, hygien, lunch på jobbet och fritidsintressen?

Hur blev det?

I beslutet nämns inget om min utökade ansökan. Den som handlade om att jag behöver timmar för att inte behöva välja mellan hygien, mat eller fritidsintressen. I beslutet står bara att kommunen avser att sänka mina timmar med en minut om dagen. Ja du läste rätt. En minut om dagen.

Först kunde jag inte ens bli arg. Bara stirrade med öppen mun tills min mamma sa: Vilket hån! Handlar det om matematisk precision eller maktutövande? Jag tror det handlar om både och. Det handlar inte om en minut i praktiken, utan om flera timmar av jämlikt liv som nu ligger utanför mitt grepp. För många har det blivit mycket, mycket värre. Jag har ändå tur. Kan fortfarande klä på mig, äta, lämna hemmet. Synd bara att jag måste jobba, synd att jag studerar på universitet. Att jag ibland vill gå ut efter klockan 19 på kvällen. För då räcker inte timmarna till.

Stjälpande faktor

Jag ska göra motstånd på det sätt jag kan. Jag ska överklaga. Och jag ska tala om detta, förtrycket baserat på funktionalitet, så ofta och så många gånger som jag behöver. Men prognoserna är mörka. I allt fler fall får myndigheter och kommuner rätt när det gäller assistans, bostadsanpassning eller färdtjänst. Myndigheternas egna underlag blir praxis i rättsstaten.

Det som är det allra märkligaste i denna struktur är att så många inte tror att det kan vara sant. Det finns ingen struktur. Vår bild av Sverige som den goda välfärdsstaten, hur nedmonterad den än må vara, tillåter inte att mänskliga rättigheter ges genom godtyckliga omprövningar eller att de kan äventyras från ett år till ett annat.

I idén om den goda staten får alla utefter sitt behov. Den som inte får har därför inte det behov den påstått. På så vis blir våra berättelser obegripliga. Vi blir enskilda fall och offret utmålas som förövare. Lögnare och parasit.

Saker som är rimliga för andra är orimliga för personer med normbrytande funktionalitet. Att ha ett arbete, familj, att bo på en plats en själv valt. Rimliga saker för den utan ett behov av anpassning och assistans. För oss med – en stjälpande faktor. Du är för aktiv! Om du gift dig får din partner vara din assistent! Du skulle valt ett hus utan trapp, oavsett hur långt bort från ditt arbete det ligger.

Allt kan vändas mot mig. Och det gör det.

Måttat slag

Jag måste fortsätta mitt liv även i höst. Måste gå upp, välja mellan mat eller dusch, förslitningsskador eller att kunna äta lunch på jobbet. Samtidigt vet jag att många andra inte kan lämna sina hem. Inte får gå på toaletten när de behöver. Inte kan följa sina barn till skolan. Inte kan ta på sig de kläder de vill, utan dem som tar minst tid. Inte längre kan bo hemma.

Jag måste göra motstånd. Men hur? Hur möjligt är vårt motstånd när vi är i beroendeställning till den struktur som förtycker oss. När vi behöver den för vår faktiska överlevnad. Vi försvinner in i våra hem. In på institutionerna. Ingen minns oss för ingen såg oss. Ingen talar för oss för ingen trodde oss när vi berättade.

Jag kom till denna kamp inte av lust utan av nöd. För att jag förstod att en dag kunde även mitt liv slås i spillror. Nu har det funktionsfullkomliga samhället måttat slaget. Jag är privilegierad som fått denna plattform, som fått språket och orden. Tills vidare är det mitt motstånd. Men jag vill be er alla som kan leva fritt, utan omprövningens oro. Inse strukturen. Orimligheten och lotteriet – det handlar om mänskliga rättigheter. Det rör oss alla!