Greklands kapitulation – krisläge för demokratin

2015-07-21 | Edda Manga padlock

KULTUR

Från en filosofisk synvinkel gäller turerna kring den grekiska krisen egentligen hela västerlandets politiska system. Slaget har gällt om Europa ska hålla fast vid demokratisk styrning och de värderingar som hör till den, eller om en auktoritär ekonomistisk styrning ska etablera sig som hegemonisk. Uppgörelsen uppfattas av två av samtidens mest namnkunniga filosofer Jürgen Habermas och Slavoj Žižek som ett allvarligt bakslag.

Innan folkomröstningen skrev några av samtidens viktigaste kritiska tänkare (bland andra Etienne Balibar, Immanuel Wallerstein, Slavoj Žižek, Judith Butler, Alain Badiou, Chantal Mouffe, Saskia Sassen, Homi Bhabha, Wendy Brown, Eric Fassin, Tariq Ali, Dipesh Chakrabarti och Catherine Malabou) ett upprop mot EU:s och världsbankens politik gentemot Grekland där de ber det grekiska folket rösta nej. ”Den grekiska folkomröstningen ger EU en chans att bekräfta sin trohet till upplysningens värden – jämlikhet, rättvisa, solidaritet – och till demokratins principer på vilka dess legitimitet vilar”.

Efter folkomröstningen sade Jürgen Habermas i en intervju publicerad i The Guardian att de villkor som Grekland påtvingades är ”skadliga” och inte bara för den grekiska ekonomin: ”att förpassa en medlemsstat till protektoratstatus motsäger på ett uppenbart sätt den europeiska unionens principer”. Enligt den tyska filosofen visar Tysklands agerande att landet gör anspråk på en hegemonisk ställning i Europa och därmed förstörs ett halvsekels arbete med att utveckla en postnationell mentalitet. Habermas menar att Greklands lån måste omstruktureras eftersom de är ohållbara.

Illusoriskt paradigm

Slavoj Žižek kallar turerna kring den grekiska krisen i juli 2015 för en ”absurdistisk teater” i en artikel i the New Statesman. Han påminner om hur Syriza kallade till folkomröstning den 5 juli och frågade det grekiska folket om det accepterade eller vägrade underkasta sig åstramningspaketet som EU krävde. Žižek noterar att redan dagen efter hävdar Tsipras att Grekland är redo för förhandlingar om just de villkor som folkomröstningen med en klar majoritet röstade nej till. Långivarna, EU och Tsipras behandlar folkomröstningen som en hallucination.

Den verkliga illusionen är det paradigm som åstramningspolitiken grundas i, menar Žižek. Sådana brutala åstramningsåtgärder kan omöjligen leda till ekonomisk tillväxt och följaktligen inte heller till att Grekland är i stånd att betala sina skulder, hävdar han. Han påminner om att till och med Världsbanken skrivit i en rapport att Grekland kommer att behöva större avskrivningar än europeiska banker hittills varit beredda att acceptera. Grekland skulle behöva, liksom Tyskland en gång gjorde, 30 års uppskov. Men om ingen tror på att åstramningspolitiken som påtvingas Grekland kommer att ha några positiva ekonomiska effekter, varför genomdrivs den? Det sker enligt Žižek av ideologiska anledningar:

”Greeks are not asked to swallow many bitter pills for a realistic plan of economic revival, they are asked to suffer so that others can go on dreaming their dream undisturbed”.

Žižek menar att Europa måste vakna. Greklands öde är sammanbundet med det europeiska emancipatoriska arvets framtid. Han uppfattar folkomröstningens nej som en stor etisk och politisk akt, en gest av frihet och autonomi som på ett heroiskt sätt ifrågasätter själva paradigmet som åstramningspaketet härstammar från.

Brott mot demokratin

Detta paradigm är djupt odemokratiskt. Žižek citerar Greklands förra finansminister Yanis Varoufakis berättelse om sitt möte med EU:s förhandlare Jeroen Disselbloem.

”Det fanns ett ögonblick då eurogruppens president bestämde sig för att kasta ut oss, och förkunnade att Grekland var på väg ut från eurozonen. Jag ansåg att det måste vara olagligt att utesluta en medlemsstat från ett möte med eurogruppen så jag konsulterade juridiska experter. De hävdade att eurogruppen inte formellt existerade och befann sig därför utanför lagen. Vad vi har här är alltså en icke existerande grupp som har den största makten att bestämma över européernas liv. Den behöver inte stå till svars inför någon eftersom den inte begränsas av lagen och dess beslut är konfidentiella så ingen medborgare får någonsin reda på vad som sagts därinne.”

Žižek råder oss att inte fastna i diskussioner om Syrizas ”motsägelser” eller ”svek”. Istället borde EU:s motsägelser och svek stå i fokus. EU håller på att underminera själva grunderna för Europas enande. Tsipras agerande ser Žižek i ljuset av andra vänsterledare som kommit till makten på löften om en kursändring åt vänster men som ställda inför alternativet att gå ut ur systemet istället väljer att ”spela spelet”. De utgör symtom på att den rådande ideologin mobiliserar hela sin arsenal för att hindra oss att nå den radikala slutsatsen att det är det ekonomistiska paradigmet som måste ändras. Talet om ”ansvar” används för att desarmera emancipatoriska resningar i namn av ”verkligheten” (neoliberalismens illusion som Žižek ser som en instans av det som inom psykoanalysen kallas ”det reala”).

Dessa filosofiska perspektiv motsvaras av tyska motdemonstranters politiska ställningstagande. Det har ordnats demonstrationer i 14 tyska städer i solidaritet med grekerna och mot den tyska regeringens behandling av frågan. En av talespersonerna, Hannah Eberle, kallar Tysklands agerande för ”odemokratiskt”. Hon säger att många tyskar skäms över sin regerings agerande och vill visa på Europas andra ansikte: solidaritetens. En av demonstranterna, Simon Weppel, menar att Tysklands överkörning av en suverän stats beslut är ”kvasi-fascistiskt” och bör motstås till varje pris ty ”vi har redan sett vad obehindrad tysk hegemoni kan resulterar i”.