”Politik är oftast inget glassigt uppdrag”

2015-07-14 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

Risken med hat och hot från rasistiska sajter är att personer som är särskilt utsatta, och ofta också underrepresenterade i politiken, ger upp. Linnéa Engström (MP) reflekterar i veckans EU-krönika, med anledning av Zara Larsson-debatten, över hur sociala medier öppnat dörren för förändrade maktstrukturer. Samtidigt ser hon behov av stöd och uppmuntran från etablerade politiker så att dörren inte stängs igen.

Debatten efter Zara Larssons uttalande om den låga kvinnorepresentationen på festivalen Bråvalla har förföljt mig och får mig att minnas när jag själv var sjutton och på riktigt började se könsmaktsordningen och de patriarkala strukturerna. Därför handlar veckans krönika om näthatet och det hot det för med sig.

Sociala mediers stora genomslag globalt har inneburit enorma möjligheter för den feministiska, och anti-rasistiska rörelsen. I snart sagt alla länder organiserar sig unga aktivister i sociala medier kring frågor som demokrati, yttrandefrihet och frihet från förtryck. För mig personligen har utvecklingen inneburit viktiga kontakter med gröna aktivister som verkligen sporrade mitt engagemang. Utan de modiga personer från Ryssland, Vitryssland, Turkiet, Georgien, Serbien och Azerbajdzjan som jag träffat de senaste åren hade jag aldrig varit politiker idag.

Makten har i viss mån förskjutits till de förut maktlösas fördel. De gamla maktstrukturerna måste nu samsas med flera röster i en globaliserad värld. Ta kontrollen över budskapet och de små kan plötsligt omformas till en kraftfull röst.

Men med breddade plattformar har också hatet och hoten fått nya arenor att spridas på. Näthatarna eller ”trollen” har förstås inte poppat upp bara på grund av att internet och sociala medier blivit en vidspridd företeelse. Deras åsikter har alltid funnits där: hatet mot kvinnor i offentlig position, anti-rasistiska aktivister, hbtq- eller miljöaktivister. Skillnaden är spridningen, snabbheten och anonymiteten som nätet erbjuder. På samma sätt som positiva rörelser och spiraler skapas, så skapas också dess antites i allt större och snabbare omfattning. Hatet på nätet är välorganiserat. Så pass välorganiserat att samma formuleringar dyker upp i debattartiklar, i kommentarsfält och i mejl till redaktioner.

Värst utsatta är de som engagerar sig i feministiska och anti-rasistiska frågor i Sverige. I de här frågorna är också stödet från de etablerade partierna minimalt och många starka röster tystnar. I andra delar av världen kan ett lokalt miljöengagemang innebära våld och hot från högerextrema gäng. Vad händer med de unga engagerade som utsätts för näthat, och vad händer med demokratin och ett aktivt medborgarskap?

I totalitära samhällen är svaret självklart. Regimer tar för självklart att kontrollera och begränsa medborgarnas aktiviteter på nätet, och ungas organisering slås effektivt ned. I Sverige blir näthatet mot politiker en förlängning och en manifestation av politikerföraktet. Kvinnor är fortfarande underrepresenterade i Sverige vad gäller politisk makt, främst på kommunal nivå. Detta beror på att avhoppen från politiska uppdrag är större bland kvinnor, bland yngre och bland personer med utländsk bakgrund, och att partierna inte satsar på att attrahera dessa grupper. Med det ökade näthatet uppkommer ännu en barriär att ta sig förbi. Många ryggar inför det hårda debattklimatet. Nu lider dessutom många politiker risken att utsättas för hot och hat på mejl och i sociala medier. Jag anser inte att den risken kan underskattas för vår demokrati.

Svenskarnas förtroende för politiker har stadigt ökat de senaste åren, i takt med valdeltagandet, men det är inte jämnt fördelat över alla i samhället. Unga, personer med låg utbildning och personer med utländsk bakgrund uppger sig i högre grad ha lågt förtroende för politiker. Sverige är ett välskött land när det kommer till politisk korruption, men representation av grupper med lågt förtroende för systemet är ett problem. Politik är oftast inget glassigt uppdrag, utan otacksamt slit i ensamhet med nämndhandlingar, sena kvällsmöten och att försöka göra ett bra jobb. Att då dessutom utsättas för hot och hat från rasistiska sajter är kanske det som får just den extra utsatta personen att ge upp.

Jag saknar en förståelse för politikens villkor. Jag saknar stöd för unga, rasifierade och kvinnor i politiken. En mångfald av erfarenheter och engagemang är viktig för vår framtid. Det är de gröna och feministerna som en gång kommer att genomföra genusutbildningar för skolpersonalen, få kommunen att fasa ut fossil energi och satsa på förnybart och införa 30 timmars arbetsdag på kommunens äldreboende. Det är vår uppgift att uppmuntra dem att gå in i politiken och förändra den, och att få dem att stanna kvar.