Josefina Erikson, Åsa Yttergren och Jenny Westerstrand.

”Stor skillnad mellan forskning och statliga utredningar”

2015-06-30 | Josefina Erikson , Åsa Yttergren , Jenny Westerstrand padlock

OPINION

”Vi kritiserar inte Östergrens deltagande i projektet utan valet att låta en doktorand leda en viktig forskningsstudie. Vi har aldrig tidigare hört talas om en sådan ordning och undrar varför de höga kraven på meritering för att få leda forskningsstudier, inte minst inom EU-finansierade projekt, har frångåtts i detta fall.” Josefina Erikson, Jenny Westerstrand och Åsa Yttergren bemöter Edda Mangas kritik mot deras tidigare debattinlägg.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-06-30 ”Stor skillnad mellan forskning och statliga utredningar”

2015-06-16 Stor skillnad mellan ideologi och politisk styrning

2015-06-16 Skev prostitutionsdebatt börjar påverka forskningen

Edda Manga har skrivit ett genmäle till vår artikel om situationen inom prostitutionsforskningen. Manga menar att vi har kritiserat att Petra Östergren ”deltar” i ett EU-finaniserat forskningsprojekt om människohandel. Manga menar att vi åberopar utestängande hierarkier när vi efterfrågar Östergrens meriter för att leda projektet, att vi inte ser all forsknings normativa karaktär, att vi inte vill diskutera i sak och att vi lierat oss med staten.

Vårt ärende är ett annat. Vi är djupt oroande över situationen på vårt forskningsfält prostitution och människohandel. Vi ser en medial dramaturgi koppla ett allt starkare grepp om fältet. Vi kritiserar inte Östergrens deltagande i projektet utan valet att låta en doktorand leda en viktig forskningsstudie. Vi har aldrig tidigare hört talas om en sådan ordning och undrar varför de höga kraven på meritering för att få leda forskningsstudier, inte minst inom EU-finansierade projekt, har frångåtts i detta fall. Därtill rör saken mycket kontroversiella frågor vilket ställer särskilt höga krav på forskaren. Vi konstaterar samtidigt att Östergrens starka och under många år bedrivna profilering i den mediala debatten om den svenska sexköpkriminaliseringen, där hon är en av dess starkaste kritiker, sammanfaller med projektgruppens inställning. Våra farhågor är att det även i detta forskningsprojekt ska reproduceras föreställningar om den svenska sexköpskriminaliseringen som hämtats från en politiserad berättelse och som återger lagstiftningens historiska grunder och rättssystematiska hemvist på ett vilseledande sätt.

Edda Manga tolkar denna kritik som att vi kräver respekt för hierarkier. Vi ställer oss frågande till hennes vinkel.

Vi värnar de krav och kriterier som ställs på vetenskapliga alster, men som inte gäller för populärvetenskaplig litteratur eller journalistiska arbeten. Det gäller exempelvis att tidigare forskning på området hanteras och refereras korrekt, att metoden motsvarar de anspråk arbetet gör och att argumentation och analys är väl underbyggd. Detta är forskningens kärna och även om den kan problematiseras är det grunden för den vetenskapliga verksamheten.

Edda Manga ber oss då reflektera över det filter som sorterat bort och marginaliserat kritiska röster genom historien. Manga flaggar för faran att Östergren representerar ett perspektiv som skulle kunna hotas och kanske jagas bort genom vår kritik av rekryteringen av henne som forskningsledare.

Låt oss därför först påpeka att det perspektiv på prostitution Petra Östergren och gruppen kring det projekt hon företräder har, har ett mycket stort utrymme i svensk debatt och i europeisk forskning, debatt och politik. Faktum är att denna position är normativ mainstream, ja närmast kanon, i Europa och på intet sätt kan kallas marginaliserad eller hotad.

För det andra kan den som googlar Östergren genast se att hon näppeligen är någon marginalfigur i prostitutionsdebatten som står hotad av att tystas av oss. Östergren är nestor i den svenska debatten om sexköpslagen, aktiv sedan tjugo år tillbaka. Långt innan hon antogs till doktorandutbildningen har hon rest i Sverige och världen och talat om ”sin forskning”. Hon har haft en vidöppen dörr till debatt- och kultursidor och producerat stora mängder debatterande material.

Men Edda Manga uppmanar oss att i kraft av våra uppnådda meriter backa när den mediala prostitutionsdebattens stora dominant nu även erbjuds en topposition inom forskningen, utan att vara i närheten av att vara kvalificerad enligt de kriterier som vetenskapssamhället har kommit överens om ska gälla för dess verksamhet. Annat är, skriver hon på Facebook, ”ovärdigt”. Vi håller inte med. Ovärdigt är när intresse går före merit i forskningen. Men allt är möjligt inom prostitutionsforskningsfältet.

Nå. Den som studerar det internationella prostitutionsforskningsfältet kan snabbt se att underligheterna är många. Myter och rena påhitt är en del av fältet. Ett tydligt exempel är, som vi nämnde i vår första artikel, hur den svenska sexköpskriminaliseringen framställs. Den sägs bygga på synsättet att prostitution är lika med våld och därmed på att svensk lag underkänner möjligheten att någon verkar i prostitutionen efter eget val. I nästa steg skapas berättelsen att svensk lag ser kvinnor som viljelösa offer utan aktörskap.

Argumentet om prostitution som våld och den offerförklarade kvinnan har varit grundbulten i konceptet att skapa och angripa sexköpskriminaliseringen som en ”antifeministisk” konstruktion. Då fyller den betrampade kvinnan en funktion. Kan en till detta koppla en ond stat är betet agnat för att locka stora grupper anhängare av kritiken mot lagen – vilka av en händelse på köpet får en acceptans av prostitution ombord i kravlistan. Upplägget har mycket riktigt varit en succé i den europeiska politiken. Effekterna för kunskapsbildningen om den svenska sexköpskriminaliseringens systematik och konstruktion är på motsvarande sätt katastrofala.

Ett annat exempel på myter som frodas och cirkuleras i debatten om sexköpsförbudet är reaktionerna på den utvärdering som gjordes av hur lagen fungerat, presenterad i SOU 2010:49. Edda Manga deltar illustrativt nog i traderingen av dessa, samtidigt som hon själv uppfattar sig som stående utanför debatten.

Först vill vi påpeka att det inte var denna utredning vi avsåg när vi omtalade forskning om sexköpslagens effekter, även om sagda utredning också innehåller viktig information (se till exempel Jakobsson & Kotsadam 2013 och Cho, Dreher & Neumayer 2013). Men låt oss säga något om SOU 2010:49 och Mangas kritik av den eftersom den så tydligt illustrerar den utveckling vi har att hantera på vårt forskningsfält, men också hur svårt det är att tala in i prostitutionsdebattens kompakta brus av ”maktkritik” med bibringande av korrekta sakuppgifter.

Edda Manga skriver: ”Tidigare undersökningar av sexköpslagen har varit föremål för en politisk styrning som i andra sammanhang skulle vara helt oacceptabla. Staten har i utredningssammanhang gett instruktioner om att dess effektivitet inte skall göras till föremål för granskning. I ett sådant sammanhang blir forskningsresultaten opålitliga och a priori skeva.”

Problemet är att Manga blandar ihop forskning och politiskt initierad utredande verksamhet. De offentliga utredningar som Manga talar om tillkommer genom att instruktioner ges genom ett direktiv från regeringen vare sig det gäller ”sexköpslagen”, någon annan kriminalisering eller, för delen, lagstiftning över huvud taget. I direktivet anges vilka uppgifter en utredning ska ta sig an. Att instruktioner ges om vad utredningar ska undersöka är sålunda en grundbult i den svenska demokratiska lagstiftningsprocessen. I debatten har det framställts som om denna styrning är otillbörlig.

I det här specifika fallet hade riksdagen i form av ett betänkande från Justitieutskottet och i en riksdagsskrivelse uppmanat regeringen att tillsätta en utredning för att utvärdera kriminaliseringen avseende köp av sexuella tjänster (bet. 2005/06:JuU22, rskr. 2005/06:199). Riksdagen uttalade (tvärt emot vad Manga påstår): ”att det är av största vikt att en översyn av sexköpslagens effektivitet (…) kommer till stånd” (bet. 2005/06:JuU22, rskr. 2005/06:199).

I uppdraget ingick förutom att utvärdera kriminaliseringens effektivitet även att undersöka ”eventuella behov av förändring och åtstramning för att lagstiftarens intentioner uppfylls”. Utredningen skulle av det skälet överväga behovet av att vidta ytterligare åtgärder för att uppfylla lagstiftarens intentioner i förarbeten (dir. 2008:44).

I direktivet framgår att riksdagens ståndpunkt, som folkets främsta företrädare, var att kriminaliseringen skulle behållas. Den utredning som enligt gängse politisk gång tillsattes syftade därför till att effektivisera lagstiftningen. Det är detta förfarande som Edda Manga menar ”i andra sammanhang” ”skulle vara helt oacceptabelt”. Vi undrar, i vilka sammanhang då? I diktaturer?

Konsekvensen av Mangas och den ofta upprepade kritiken om otillbörlig styrning, märker den som kan sin svenska politik, är ju att det ”oacceptabla” med SOU 2010:49 är att riksdagen önskat behålla sexköpsförbudet och initierat en utredning om hur det kan effektiviseras. För det finns väl inget påbud om att den riksdag som vill behålla ett förbud att köpa sex måste initiera utredningar som ställer frågan om förbudet att köpa sex borde omprövas?

En kan förstås vara kritisk till att riksdagen i grundlagen har getts mandat att anta lagar och fatta beslut. En kan också anse att sexköpslagen borde skrotas – eller behållas. Ska vi ha en seriös diskussion om svensk prostitutionspolitik måste dock grundläggande kunskaper om det politiska systemet och lagstiftningssystematik finnas, frågeställningar hållas isär och uppgifter återges korrekt. Konsekvenserna av att många aktörer i debatten saknar kunskaper om skillnaden mellan debattinlägg, statliga utredningar och forskningsalster är slående för den förvrängda bild av sexköpslagen som sprids.

Den som ger sig i kast med sexköpslagen kan förstås ställa frågan om köp av sexuella tjänster ska avkriminaliseras eller ej, ifall prostitutionsfrågan borde formuleras på annat sätt än som ett samhällsproblem eller hur de som verkar i prostitutionen eller har gjort det – som köpare eller säljare – ser på och förstår lagstiftningen. Valet av forskningsfråga är förstås fri. Men den grund som sexköpslagen vilar på kan inte förvanskas. Det är ett reellt hot mot vetenskapen. Forskning och förvanskning är inte förenliga.

Vi vädjar därför till alla som forskar i ämnet, oavsett det är rätts- och statsvetare, idéhistoriker, antropologer eller andra som professionellt eller på annat sätt är engagerade i frågan, att vara uppmärksamma på den mängd myter och felaktigheter som cirkulerar om denna så kontroversiella och ur ett historiskt och globalt perspektiv unika lagstiftning. Det krävs för att ett ordentligt samtal och kunskapssökande ska kunna komma till stånd – vilka perspektiv vi nu väljer.

Betänk att forskningsfältet prostitution och människohandel är nedsänkt och indränkt i kön, sexualitet och enorma penningflöden. Starkare krafter i rörelse är nästan svåra att tänka sig. Därför måste kunskapsproduktionen om sex och pengar fredas med särskilt stort och ärligt sinnat allvar. Vi reagerar därför med oro när inte bara argumentationen på detta sargade fält utan även tillsättningen av krävande forskningstjänster frångår överenskomna principer för vetenskapen. Vi har inte råd med den utvecklingen.