Helena Boberg.

Poeter utan gränser

2015-06-26 | Arazo Arif padlock

KULTUR

I söndags den 21 juni återvände en grupp svenska poeter hem från en veckas vistelse i Bahrain, det senaste landet på tur för samarbete mellan skrivande kvinnor från Sverige och Mellanöstern. Arazo Arif mötte dem i Stockholm.

I en serie med hittills tre släppta nummer har tidskriften Kritiker genomfört utbyten med skrivande kvinnor från olika länder i Mellanöstern. Projektet inleddes år 2012 med det första samarbetslandet Palestina och arrangerades då av Bagdad Café poesifestival, året därefter arrangerades det av Göteborgs poesifestival med poeter i Iran. År 2014 stod Irak på tur. I söndags den 21 juni återvände en grupp svenska poeter hem från en veckas vistelse i Bahrain, det senaste landet på tur för samarbete mellan svenska, bahrainska och saudiska poeter. Bakom initiativet ligger den svenska arabisktalande projektledaren Kholod Saghir, som tillsammans med Hanna Nordenhök startade arbetet.

– Bakgrunden till det här, var för det första att jag ville skapa ett kvinnligt nätverk mellan kvinnor i Mellanöstern och kvinnor i Sverige, men också att lära känna varandras litteratur och att uppmärksamma svenska publiken om vad som finns. Jag kände att det inte fanns så mycket kunskap om kvinnligt skrivande i Mellanöstern, säger hon till Feministiskt perspektiv.

Arrangörerna väljer ut poeter i gällande land, reser dit och förbereder utbytet för att sedan återvända med en grupp svenska poeter för översättningsworkshops. Det insamlade materialet blir tillsammans med en rad essäer och andra texter ett nummer av tidskriften Kritiker. Avslutningsvis besöker poeterna från gällande land Sverige, i samband med poesifestivalerna i Stockholm och Göteborg. Besöken i respektive land är av stor vikt, menar Saghir.


Vikten av ömsesidiga besök

– Att man åker dit har varit väldigt centralt. Jag tycker det är viktigt att svenska poeter är på plats för att försöka förstå omgivningen och lära känna poeterna. När poeterna kommer till poesifestivalerna i Sverige är alla medverkande vänner.

Varför valet har fallit på just Palestina, Iran, Irak och Bahrain beror huvudsakligen på vilken ingång deltagarna har till respektive land.

– Jag hade jobbat i Palestina och känner folk, till Iran hade vi Athena (Farrokhzad) som kände folk, vi hade kontakter i Irak. Vi tycker det är framgångsrikt att man känner folk för då har man mer tillgång till landet och poesin på ett helt annat sätt. Saudiarabien och Bahrain är intressanta för att situationen för kvinnorna är intressant, för att det här har varit ett sätt att skapa rum i offentligheten för kvinnorna.

Varje utbytesresa planeras i dialog med de deltagande poeterna från respektive land.

– Vi bollar med deltagarna vad de tycker är viktigt att ha med för kvinnligt skrivande, det är viktigt att inte ha ett kolonialt perspektiv och att det inte blir vi som sätter agendan för projektet, berättar Kholod Saghir.

I det senaste numret som gjordes med poeter från Irak skrev redaktionen att skilda villkor för liv och skrivande präglade mötet. Men de deltagande poeterna från respektive land i Mellanöstern har en del gemensamt.

– Jag tror tyvärr inte vi når alla människor, jag tror de flesta är från en medel- eller övre medelklass. Att de har tid att utforska skrivandet och de flesta är utbildade. I Palestina har folk generellt en hög utbildningsnivå, men det gemensamma för alla deltagande är att de har det rätt bra ställt.


Säkerhetsrisker

Arbetet med utbytena mellan svenska poeter och poeter i deltagande länder har stundtals inneburit säkerhetsrisker och allvarliga konsekvenser. En deltagande poet från Iran år 2013 fängslades när hon återvände dit efter sitt besök i Sverige.

Fateme Ekhtesari var väldigt frispråkig, det vill säga regimkritisk, när hon var här. Hon blev anklagad för andra saker också, sedan blev hon fängslad tillsammans med en vän när hon återvände till Iran. Vi uppmärksammade det med en demonstration här. Ekhtesari är frisläppt från fängelset, men hennes liv har helt klart förändrats. Nu i Bahrain blev min telefon hackad och mejl från en saudiarabisk journalist försvann från telefonen. Det händer sådana saker, det är en säkerhetsrisk och det tänker vi på, säger Saghir.

Säkerheten för de deltagande poeterna från respektive land är något som de svenska arrangörerna och deltagarna tänker mycket på, menar hon. Men konsekvenser och repressalier stärker hennes övertygelse om vikten av projektet och vad det betyder för de deltagande kvinnorna.

– Vi pratade inte politik med poeterna i Bahrain, för att skona dem, och de skriver inte politiskt. Där har det ju varit så, att om folk har skrivit politiskt har de inte fått fortsätta skriva, i bästa fall så att säga. Folk är väldigt rädda. Det finns självklart en censur överallt i dessa länder som vi har varit i. I Saudiarabien finns en censur kring vad kvinnor får och inte får skriva. Men de flesta av kvinnorna som vi jobbar med får stöd och uppmuntran att skriva. Men man är oerhört utsatt.

Övertygelsen om vikten av detta projekt delar poeten Helena Boberg, som varit med sedan 2013 års samarbete med iranska poeter och tycker att det har varit väldigt givande.

– Kritiska kvinnogemenskaper betraktas som hotfulla i allmänhet, inte minst i regimer som ständigt övervakar sina medborgare. Det är väldigt viktigt att skapa nätverk och bryta igenom de hinder som regimer sätter för tanke- och rörelsefrihet.

Mötena mellan de svenska poeterna och de i respektive land blir väldigt personliga, berättar Boberg för Feministiskt perspektiv. Att tala om texten blir att tala genom texten.

Det ger mig en större förståelse, det gör att jag känner mig stärkt i mitt eget skrivande. Och medvetenheten om det privilegiet som vi har i Sverige i förhållande till poeterna som bor i olika länder i Mellanöstern, där ofta både yttrandefriheten och rörelsefriheten är kringskuren, den erfarenheten går inte att tvätta bort. Den ger en ny blick på språket och skrivandepraktiken.

Hur är det då, att som poet möta och översätta poeter som talar och skriver ett språk en själv inte behärskar? Finns det något som går förlorat, något som berikas?

– Det är ju galet på sätt och vis, men också otroligt intressant. Jag arbetade med en poet som heter Hilda Ismail från Saudiarabien och hon använde i ett par dikter ett arabiskt pronomen som inte finns på svenska, men närmast lär betyda typ "hon-varelse" eller "hona", vilket ju inte går att säga om en människa på svenska utan att det blir andra associationer. Det var svårt att få med det, jag var tvungen att ta en omväg genom att ersätta ordet med ”kvinna” eller lägga till en feminin detalj på något annat ställe i dikten för att förmedla genuset. Sådana saker kan gå förlorade. Det är svårt för mig att avgöra om det kan berika poesin, men jag tror på det här sättet att sitta tillsammans timme ut och timme in och prata om dikter för att försöka fånga in detaljer.

Samarbetet innebär konsekvenser för de medverkande, säger Helena Boberg, såväl positiva som negativa. Nya perspektiv på litteraturen och det egna skrivandet blir till, men även annat uppstår, en tydligare medvetenhet om makt.


Vikten att översätta andra kvinnor

– Män har ju mer makt. Och män har en tendens att referera till andra män i skapandet av kanon. Därför är det oerhört viktigt att möta, läsa, skriva om och översätta andra kvinnor, för att arbeta mot det. Jag får syn på olika makttekniker som påverkar de deltagande kvinnornas situation och den egna. Sen är det ju oerhört känsligt att få sin text närgånget granskad och svara på frågor om den. Om man vet att resultatet sedan kommer att publiceras föreställer jag mig att man funderar över vad det kommer få för konsekvenser. Jag måste vara medveten om det och vara varsam Hildas dikter, vara trogen dem och hennes estetik. Jag är ju rädd för att misslyckas och jag kan inte tala för henne, men det är utsatt förstås. Man vill inte förminska eller bli förminskad. Eller förvanska en estetik, ett sätt att uttrycka sig.

Helena Boberg understryker vikten av att skapa egna mötesplatser, egna rum. Och tilltron på poesin som förändringsmedel.

– Att skriva poesi är en möjlighet att uttrycka sig genom att dölja, linda in, utnyttja och använda sig av metaforer som kanske är vedertagna och tvetydiga. Man kan utnyttja tvetydigheten till att säga sådant som inte accepteras att säga i det offentliga rummet. Om det man har skrivit måste passera en censor innan det kan komma ut till offentligheten kan man bli så skicklig att man kan skriva det man vill ha sagt på ett sätt så det inte går att sätta dit texten eller dess författare

Hon avslutar intervjun med att citera Hilda Ismail.

– Hilda Ismail som jag jobbat med sa: ”In a sense, to write with the door slightly open, not saying anything and not saying nothing.” Hon skriver mycket om sensualitet på ett sätt som är raffinerat för att kunna uttryckas i en saudiarabisk kontext. På ett sätt som tar med hennes erfarenheter av att leva, skriva, älska, åtrå och tänka i ett slutet samhälle.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: