Kvinnohurtigt om PMS

2015-06-19 | Sandra Dahlén padlock

KULTUR

Sandra Dahlén recenserar Lisa Erikssons Bli vän med din PMS och har svårt för den ”kvinnohurtiga” tonen, men hittar ändå några guldkorn. ”Kanske passar boken just människor som brukar gå ”all in”, som gillar disciplin och livsprojekt. För andra kan det nog kännas överväldigande och inte på något sätt genomförbart att helt ändra livsstil på det sätt som förordas", kommenterar hon.

Lisa Eriksson har startat PMS-förbundet.

Efter att Liv Strömqvist drog ur den svenska tampongen i sitt sommarprat 2013 har aktivism, konst, föreningar och projekt kopplade till mens fått luft under vingarna. Det känns därför helt på sin plats att det nu kommit en svensk bok om PMS: Bli vän med din PMS av Lisa Eriksson (Forum). Och det är inte en dag för tidigt. Många människor lever med egen PMS i form av smärtor, uppsvälldhet, enorm trötthet, sömnproblem, svår nedstämdhet, ångest och plötsliga och starka vansinnesutbrott under ett par dagar – eller upp till två veckor varje månad. Många, vuxna som barn, lever med människor med PMS. Samtidigt talas det inte särskilt mycket om fenomenet, eller sjukdomen, eller handikappet, ”eller vad det innebär att vara kvinna”, som Lisa Eriksson ibland uttrycker det i boken.

Att planera livet efter menscykeln

PMS handlar medicinskt om att hormonnivåer runt och efter ägglossning ger symptom och besvär som negativt påverkar kropp och psyke. Besvären återkommer utifrån menscykeln. Bli vän med din PMS handlar om att bestämma sig för att i olika steg helt ändra sin livsstil. Först genom att få syn på sin PMS genom kartläggning av menscykeln, sedan acceptera läget (okej jag har PMS – hur kan jag hantera och mildra den?) och slutligen anpassa och planera hela livet utifrån just menscykeln. I detta ingår att ”komma ut” med sin PMS, för att minska skam och få omgivningen att bättre förstå vad som sker så att den därmed även kan fungera stöttande. Denna självhjälpsbok tar avstamp i författarens egna erfarenheter – hon mår bra nu och vill dela med sig till andra om hur ett positivt liv med PMS kan se ut. Det gäller att göra menscykeln till sin bästa vän och använda dess tre olika faser som vägledning för månadsplanering. Det handlar om att leva med istället för emot PMS. Hon varvar egna och andras berättelser med information om hormoner, mental träning, intervjuer med olika experter, recept på smoothies, träningstips, pepp och käcka utrop.

Dessa käcka utrop, såsom: ”Jag var beslutsam att ta kontroll över mina mentala processer. Man kan faktiskt göra det, och vet ni det bästa? Livet blir så mycket härligare då!” eller: ”Att känna sig stark, energifylld och glad i sin egen kropp och knopp är den bästa känslan – och det vill du inte gå miste om!”, är jag personligen väldigt ovan vid. Dessutom är boken även ”kvinnohurtig” – det är en del ”vi tjejer” och prat om att ”acceptera sin kvinnlighet”, och det är inte alltid jag hänger med. Vad menas exempelvis med: ”Föreställ dig ett ögonblick att ungefär allt du någonsin trott dig veta om att vara kvinna visar sig vara felaktigt.”? För min del behöver jag se bortom både käckhet och kvinnohurtighet för att kunna plocka russinen ur menskakan – för de finns där.

Tunt med sammanhang

Boken gör en ansats till att sätta PMS i ett sammanhang. Ett avsnitt tar upp hur det som rör kvinnokroppen historiskt förlöjligats eller nedprioriterats, och hur kvinnor får lära sig att ”stå ut”. Men kapitlet blir väldigt tunt. Det vore självklart intressant att ägna några fler sidor åt omvärldsanalys och resonemang. Hur upplevs/existerar PMS i andra delar av världen? Är det patriarkatet som skapar PMS-besvär? (Jag tänker som diskussionen: Jag är inte funktionshindrad det är samhället som gör mig funktionshindrad). Förutom hormonnivåer – vad är egentligen PMS, är det en sjukdom eller obalans i kroppen? Hur kan så många kvinnor då vara sjuka? Mer av sådant skulle vara intressant. Att se på fenomen i större sammanhang underlättar förståelsen av sig själv och sin relation till omgivningen. Det är ingen essä-bok, jag vet, utan en ”självhjälpsbok”. Men sådant som historia och samhällskunskap kan verkligen fungera som självhjälp.

Och trots den samhällskritiska ansatsen i historiedelen ekar den västerländska idé- och medicinhistorien verkligen i mig när jag läser boken. Eriksson pendlar mellan att beskriva PMS som en del i att vara kvinna och att vara ett handikapp. Eller är det ett handikapp att vara kvinna? Det blir inte helt tydligt. Det hela andas internaliserat1800-talstänkande om ”den andra” kroppen, kvinnokroppen, som på grund av sin biologi, och därmed inneboende väsen, skapar hysteriska utbrott och opålitlighet. Samtidigt är boken en reaktion mot samhällets syn och behandling av kvinnor – hur samhället skapar höga förväntningar på produktion oavsett dagsform, dubbelarbete, ständiga leenden och lite tid för återhämtning. Klart att kroppar och psyken slår bakut.

Boken är skriven av någon som hela sitt vuxna liv varit intresserad av träning och hälsa och som tidigare, även innan den förändrade menscykelanpassade livsstilen, levt ett disciplinerat och prestationsinriktat liv. Vi får ta del av hur författaren levde på powerbars, ställde klockan på fem för att hinna med ett pass av intensiv morgonspinning och inte alls lyssnade på sin kropp. Det låter som ett extremt sätt att leva. Att gå från denna extrem, till att leva ett inrutat liv efter menscykeln, är att gå till en annan extrem.

En bok för högpresterande medelklass

Kanske passar boken just människor som brukar gå ”all in”, som gillar disciplin och livsprojekt. För andra kan det nog kännas överväldigande och inte på något sätt genomförbart att helt ändra livsstil på det sätt som förordas. Och det viktiga, tycker jag i sammanhanget, är att komma ihåg att alla inte behöver göra på detta sätt för att må bra. Det finns vätskedrivande medicin som delvis blockerar effekten av vissa hormoner, och det kan man ta just under PMS. Det finns även antidepressiva läkemedel som tas enbart under PMS-dagarna och som ger effekt inom loppet av ett dygn. När denna upptäckt gjordes förändrades mångas liv som i ett trollslag. Detta borde ha getts utrymme i boken. Självklart förordar jag inte att samhället ska fortsätta att piska människor till ohälsa, men det ser inte ut så att alla bara kan bestämma sig, trappa ner när en behöver, prioritera att äta rätt, träna och yoga. När bemanningsföretagen kallar behöver människor arbeta för att kunna betala hyra och ställa mat på bordet. Och den som är ensamstående utan stort kontaktnät behöver fortsätta i sitt ekorrhjul medan den som lever med stress på grund av våldsutsatthet inte kan ta sig ur sin situation med hjälp av en självhjälpsbok.

De allra flesta kan inte ändra sitt liv på detta sätt utan hjälp av terapi. Och det är ju det svåra med sådana här böcker – vad får de för effekter och vilka vänder de sig till? Trots författarens visade förståelse för olika livssituationer så dränks det i tips som ”Bestäm dig”, ”Ta hjälp av din sambo”, ”Prestera inte på topp alla dagar”. Den vänder sig helt enkelt till sådana som mig – presterande medelklass med ett barn och nära relation till partner. Det blir även tydligt i förordandet av affirmationer (vanligt i självhjälpslitteratur) vem boken riktas till. Affirmationer bygger på tanken att vårt liv blir vad vi tänker att det är. Med hjälp av positiva meningar, som upprepas högt för en själv, skapar en sin egen framtid. Om en alltså tänker och uttalar ”Jag är smal och framgångsrik” så blir en det.

Detta har såklart fått en hel del kritik, och har till och med av forskare kritiserats för att många gånger göra mer skada än nytta, i alla fall hos de med låg självkänsla. Och om det är ett för stort gap mellan å ena sidan måendet/livet en lever, och å andra sidan de meningar en uttalar för att skapa sig en vald framtid, så skapar affirmationer istället känsla av misslyckande. Affirmationer fungerar alltså bäst för människor som redan har det ganska bra.

Viktig frågeställning

Så det blir ett för stort glapp mellan boken och verkligheten. Självhjälpsböcker, som inte är baserade på forskning, och som inte används i kombination med terapi, leder väldigt sällan till stora förändringar i människors liv. Och det är stora förändringar Lisa Eriksson förordar. Men som sagt, det behövs mer fokus på PMS i vårt samhälle och boken fyller där sin funktion. Russinen finns där i form av kortfattad information om menscykeln och hormoner, och de flesta av oss behöver påminnelser om vikten av ”riktig mat”, att dra ner på socker, röra oss mer och tid för återhämtning för att må bra.

Jag tror att boken kan fungera helande genom att den ger ord och förklaringar, och den kommer lyfta skambörda från mångas axlar. Bli vän med din PMS förordar vanligt beprövat kbt-sätt att hantera sådant som sjukdom: Acceptera det som ej kan förändras, ta reda på information och anpassa livet så du kan må så bra som möjligt. Många har blivit hjälpta av den metoden. Och Lisa Eriksson briljerar när hon skriver om välmående – att det kan handla om att känna sig bekväm med tårar som rinner, att bli av med den värsta ångesten, och att inte lägga all energi på att dölja dåligt mående, utan istället fokusera på hur en kan göra för att må bättre.