Lena Sawyer och Adrian Groglopo är lärare och forskare i socialt arbete.

Rasismen kläs på nytt i en gammal toleransdräkt

2015-06-16 | Lena Sawyer , Adrián Groglopo padlock

FEMINISM/DEBATT

Andra inlägget i debatten om rasismforskningens villkor är skrivet av Adrián Groglopo och Lena Sawyer, som ställer sig kritiska till regeringens och Göteborgs universitets ideologiska utgångspunkter. I synnerhet kritiserar de föreställningen om tolerans. De vill gärna se mer maktkritiska perspektiv.

DEBATTSERIE OM RASISMFORSKNINGENS VILLKOR

Del 1 #columbusing: Vita forskares excellens i rasismforskning

Del 2 Rasismen kläs på nytt i en gammal toleransdräkt

Del 3 Nyliberal ”tolerans” bakbinder och avpolitiserar antirasismen

Del 4 Vetenskaplig kloning

Adrián Groglopo, är sociolog och lektor i socialt arbete och Lena Sawyer är antropolog och docent i socialt arbete.

Enligt Helene Hellmark Knutsson (S) minister för högre utbildning och forskning och Alice Bah Kuhnke (MP) kultur- och demokratiminister kommer Göteborg att bli centrum i kampen mot rasism. Motiveringen till inrättandet av detta center är att ”med hjälp av forskning får vi möjligheter att motverka rasistiska föreställningar”. Dess inrättande kommer att ledas av ledare för Toleransprojektet Christer Mattsson från Kungälv. Samordnare blir prorektorn Helena Lindholm Schulz och forskningsledare blir professor Roger Säljö.

Regeringen och Göteborgs universitet (GU) inrättar nu ett forskningsinstitut utifrån en förståelse om rasism som liknar den som fanns i Sverige i början på 90-talet, nämligen att rasism handlar om nazistiska och rasistiska ungdomsgrupper, ”främlingsfientlighet” och okunskap. Problemet kan således lösas med ”tolerans” och mer kunskap.

Det är utifrån en sådan förståelse som professor Marie Demker – som ingår i institutets arbetsgrupp – kan komma fram till att ”[det] finns ingenting i våra undersökningar som tyder på att rasism och främlingsfientlighet ökar i Sverige”. Inrättandet av institutet har inte bara visat på en total okunnighet av tidigare forskning på nationell nivå gällande rasism och diskriminering, utan också en selektiv negligering av forskare som i många decennier har studerat rasism i alla dess komplexitet.

Att upplysa GU och regeringen om att 90-talets vita antirasistiska agenda är en politisk kvarleva som har studerats i flera forskningsstudier och rapporter, skulle vara som att undervisa grundkursare om hur man söker källor. Självklart vill vi inte göra det. Det är trots allt deras arbete att göra det. Låt oss istället fokusera på de ramar som både regeringen och institutets konstituerande grupp arbetar med.

Det verkar som att rasism enligt regeringen är en fråga om kunskap och föreställningar. Forskningen har visat att det inte bara handlar om föreställningar utan också - och framförallt - om ojämlika materiella förhållanden som till exempel: tillgång till jobb, bra arbetsvillkor, boende segregering, rättvis behandling inom rättsystemet, tillgång till utbildning, och grundläggande resurser som tillgång till vård och pension. Att fokusera på föreställningar som det centrala problemet i frågan om rasism är det att samtidigt avsäga sig det politiska ansvaret som regeringen har över de materiella förhållandena som råder på grund av ”ras”/etnicitet.
Frågan om intolerans har under 90-talet varit starkt ifrågasatt. Tolerans som begrepp hänvisar till en maktrelation mellan någon som tolererar och en annan som tolereras. Utifrån de samhälleliga strukturerna där tillgång till symboliska, politiska och ekonomiska resurser finns hos en vit medel/överklass förblir frågan om vem som tolererar vem en maktrelation. Ty så länge den tolererade inte ifrågasätter den som tolererar så kan den tolererade accepteras i samhället. Det är med andra ord en tvingande acceptans å ena sidan, och å andra sidan en underordnande praktik för den del av befolkning som måste rätta sig efter för att bli ”tolererad”, det vill säga accepterad. Det handlar om vilken del av befolkningen som ska ha privilegiet att ”tolerera”.
Att likställa rasism med endast extrema rasistiska och nazistiska grupper är en gammal men mycket effektiv form av härskarteknik. Den fokuserar på enstaka nazistiska/rasistiska grupper (oftast ungdomar), för att samtidigt göra resten av samhället och dess institutionella diskriminerande praktiker ansvarsfria i reproduktionen av ras- eller etniskojämlika sociala, politiska och ekonomiska förhållanden. En bredd internationell forskning om rasism har - sedan 70-talet – lyft fram att rasism är en samhällsorganisering där ras/etnicitet/religion används för skapande av segregation, exploatering (av de som inte anses tillhöra nationen, men ska ”tolereras”) och ojämlika maktförhållanden. Rasism är ett system av ojämlikhet som grundas på ”ras”, etnicitet eller religion. Den upprätthåller sociala, politiska, ekonomiska och symboliska resurser och privilegier för en del av befolkningen och underordning för en annan.
Begreppet främlingsfientlighet har också använts flitig under 90-talet. Den försvann under några år för att återkomma i Alliansens hand 2012 under utredningen om främlingsfientlighet. Oftast de forskare som använder begreppet främlingsfientlighet gör en skillnad med begreppet rasism. Detta görs just för att bekläda begreppet rasism som en extrem företeelse, medan främlingsfientlighet kan individualiseras och förminskas till en fråga om individuell mening eller okunskap. Sådana skillnader och konstruktioner som görs mellan dessa begrepp grundar sig på en politisk ställningstagande och en kunskapspositionering i vilken rasism och främlingsfientlighet förblir en fråga om individuella handlingar, psykologiska problem och brist på kunskap. Främlingsfientlighet är en eufemism. Den avskärmar begreppet rasism som extremt och gör främlingsfientlighet som en fråga om bristande kunskap hos individer, och därmed kan ”tolerans”-satsningar introduceras, politiskt och vetenskapligt. Det är ett medvetet politiskt ställningstagande som inte är intresserad av att forska och fokusera på institutionella, politiska, ekonomiska och strukturella ”ras”/etnisk diskriminerande praktiker.

De beskrivna ramar som redan har visats i inrättande av institutet kan inte sägas vara hoppingivande. Vi kan inte säga mycket om politiken bakom hur och varför ett nationellt institut för tolerans lagts vid Göteborgs universitet, hur det kom sig att just dessa personer valdes in i arbetsgruppen, hur det kom sig att vissa institutioner och forskare valdes att driva verksamheten.

Vi anser att den sammanhållna bilden vi får av projektet och personerna som kopplats till det är att den fortsätter en förlegad förståelse av rasism. Liksom vargen i rödluvan blir rasismen nu åter iklädd en gammal toleransdräkt. Det ser ut som ytterligare ett institutionellt projekt som reproducerar rasismens logik och där ”tolerans”-politiken legitimerar ojämlika resursfördelningar samt individualiserar och förminskar dessas våld.

Mellan 2004 och 2006 arbetade vi i Utredningen om Makt, integration och strukturell diskriminering som leddes av Professor Masoud Kamali och Professor Paulina de los Reyes. Den samlade över 100 forskare och producerade 13 forskningsrapporter om rasism och strukturell diskriminering i Sverige. Slutbetänkandet hade bland annat förslaget att inrätta en forskningsstiftelse med fokus på strukturell/institutionell diskriminering. Utredningens riktning var dock inte självklart - den byggdes på ett samarbete med sociala rörelser som gav en ökad legitimering att förstå rasismen som strukturellt.

Den lyckades vända frågan från den tidigare ”finns rasismen?” till frågan: hur fungerar rasismen, vilka institutionella mekanismer reproducerar rasismen? Dessutom hade många av forskarna knutna till utredningen ett längre engagemang inom olika svenska och internationella anti-rasistiska rörelser. Att utredningen leddes av två forskare som själva migrerat till Sverige och som bar med sig personliga erfarenheter av rasismens exkluderingsmekanismer gav utredningen tyngd i relation till förtroende och representation.

Representation saknas i den nuvarande uppsättningen av det nya institutet. Att Göteborgs universitet likställer inrättandet av detta institut med det Nationella sekretariatet för genusforskning är faktiskt svårt att förstå. Den konstituerande gruppen för det nya institutet vid Göteborgs universitet består endast av en vit skikt av akademiker, vilket ter sig ironiskt i ett sammanhang där rasismen –det vill säga vit dominans och överlägsenhet – adresseras. Ingen skulle komma på tanken att låta Genussekretariatet konstitueras av endast män i ett sammanhang där patriarkatet adresseras. Och ännu mindre att män formade de ramar som sekretariatet skulle arbeta ifrån. Det verkar som att Göteborgs universitet och regeringen håller fast vid den traditionella praxis och riktningen. Dock är frågan om representation inte avgörande. Den måste kombineras med kritiska och emancipatoriska perspektiv, det vill säga kunskapspositioner med kritiskt social och politisk teori som har en emancipatorisk potential för de underordnade, det koloniala subjektet, de drabbade av den rådande rasismen.

Det är dags att regeringen tar på allvar den rasistiska samhällsorganiseringen som behandlar människor olika på grund av religion och ”ras” och etnicitet. För Göteborgs universitets del är det fundamentalt med transparenta förfaranden och demokratisk praktik som också skulle bidra till universitetets förmåga att bli en ledande universitet inom emancipatorisk forskning om rasism.