Moa Svan är på plats i Kanada med fru och barn, följ hennes VM-rapportering.

#fotbollsVM: Detta kan gå riktigt bra, säger Svan

2015-06-13 | Moa Svan padlock

SPORT

”Matchen slutar 0-0. Det är en poäng till Sverige, men framförallt, en uppvisning i högklassig fotboll. Som världens lyckligaste fotbollssupporter släntrar jag ner för gräset utanför arenan. Detta kommer gå bra. Detta kan gå riktigt bra.” Det skriver fotbollsälskaren, skribenten och författaren Moa Svan från Winnipeg. Följ hennes på plats-rapporetering.

U-S-A. U-S-A. U-S-A. Ropen från läktaren dånar varje gång USA har bollen. För varje minut som går ökar de i styrka. 32 000 personer fyller Winnipeg stadium med sina flaggor, ansiktsmålningar och matchtröjor för att se gruppledaren USA möta Sverige. USA:s supportrar hänger i klasar längs med hela stadion, och färgar läktaren vit, blå och röd. Kanada är just denna sommarkväll USA:s hemmaplan. De är alla här. Till och med Captain America är på plats, och han står i kön för att köpa korv med bröd.

Vi är ett fåtal svenska fans, som tagit oss hela vägen från Sverige, för att titta på just den här matchen. Vi sticker ut i folkhavet som små gula fläckar av ljus. Men det är svårt att se på långt håll vad de gula tröjorna betyder. Det kan lika gärna vara några Australien-fans som stannat kvar efter sin match mot Nigeria timmen före. Eller så är det några bortsprungna Brasilien-fans som helt missat Marta-tåget och hamnat i Wambach-city. Vi sitter ensamma, jag och frugan, och vårt barn mitt i ett hav av amerikaner och det är alldeles underbart. Stämningen från USA:s enorma fanskara smittar av sig.

När de två lagen kliver in på planen strax före match-start välkomnas USA av sång från ena kortsidan. ”Ooh when the saints go marching in” sjunger de medan solen skiner sina sista strålar på planen. Det är folkfest. Plastglasen med öl fylls på, flaggorna vecklas ut och de vajar i den ljumma sommarvinden. Alla är laddade för en riktigt högklassig VM-match. Och det blir det också.

Glädjen smittar av sig

I första halvlek är det jämnt. Sverige har mycket boll, och vi anfaller. Vi är lättade. Det kommer inte bli en kross från stornationen i fotboll. Men när det finns hopp, stiger spänningen. Jag börjar hoppas på en vinst. Det skulle räcka med ett oavgjort resultat för att visa USA att vi kan, men det vore fint med en vinst. Det känns möjligt. Den första amerikanska hörnan, som i vanliga fall skulle göra mig otroligt nervös, ger mig istället ett extra gott självförtroende. Svenska spelarna är inte stressade. Eller tyngda. De ger varandra lo-fives. Och klappar på varandra. Den positiva energin, är oändligt mycket starkare än den negativa, och idag har vi den. Det är då jag förstår att det här kommer bli en bra match.

Megan Rapinoe drar i de amerikanska anfallen, men inget blir farligt på riktigt. Hedvig Lindahl tar många bollar. Hon är stark. Hon släpper inte in ett mål. Efter andra halvlek pressar USA på mer. Men Sverige svarar och skruvar upp tempot. Passningarna sitter. Alla spelar sin bästa fotboll. Lotta Schelin får inte sina djupledsbollar den här matchen heller, men hon surar inte. Hon löper och sliter ändå. Hon ligger och hugger i amerikanska backlinjen ett par gånger i första halvlek. Pekar och dirigerar vart hon vill ha boll. Bollarna kommer inte. Det är då Schelin jagar hem. Hämtar boll. Krigar. Det är krig till sista svettdroppen.

Det är hett på plan under hela matchen. Inte en sekund går det att slita blicken från vad som händer. U-S-A U-S-A ropar publiken, och för varje minut som går, ju fler är det som ropar. Det är en kör på trettiotusen personer. Även om de hejar på USA, som jag väldigt gärna vill se förlora, så är det mäktigt att vara mitt i detta. Deras entusiasm och glädje smittar av sig.

När deras blixtsnabba anfallare Sydney Leroux tappar boll till en aktiv Caroline Seger som jagar och jagar tills hon fångat sitt byte för hundrade gången hör jag en supporter bredvid mig säga ”Leroux baby, you gotta watch out!”. Det var det hårdaste jag hörde under matchen.

En himmelsk match

Det är annars Rapinoe som står för de farliga anfallen. Gång på gång rusar hon in i svenskt straffområde, men blir lika ofta av med bollen. Nilla Fischer, håller med hjälp av sin backlinje stånd mot allt. Med en lätt lyft hand, signalerar hon till sina back-kollegor att det är dags att sätta USA i offside. De tuffaste närkamperna, tar hon själv. Annars är det Elin Rubensson som gör sin andra VM-match från start, eller Amanda Ilestedt, som efter sitt inhopp från förra matchen börjar denna från start. Det kommer hon göra igen. Det ser otroligt bra och stabilt ut. Haters gonna hate, men jag tycker de spelar så sjukt bra fotboll. Sura gubbarna på TV4 har säkert hittat något att klaga på, det gör dom alltid. Men för mig som var där, är det en himmelsk match. Sverige är så sjukt bra.

Stadion kokar. Efter andra halvleken börjar tar USA tag i matchen. Christen Press går ut, och in kommer Amy Rodriquez. Hon får en sån enorm susande applåd, att hon själv, som den rockstjärna hon tydligen är, lyfter på armarna och hetsar publiken att skrika mer. Men det är bara uppvärmningen. När Abby Wambach, en bit in i andra halvlek, kliver på, tjuter hela publikhavet. Av ren glädje och hänförelse. Wambach is in da house. Nu är det VM alltså. Jag skiner inifrån och ut. Absolut. Vi har haft Christen Press i allsvenskan. Vi har Seger och Fischer i Champions League, men det är INGET mot denna parad i fotbollsstjärnor.

Om Whitney Houston återuppstått och just klivit ut på plan för en ”I Will always love you”, en sista gång, då hade det låtit så här. Wambach har ingen chans. Hon är bra i luftrummet, men det är Fischer med. Och denna gång sätter Fischer stopp för precis allt som Wambach hittar på, eller ännu bättre. Innan Wambach ens tänkt tanken, är Fischer där. Matchen slutar 0-0. Det är en poäng till Sverige, men framförallt, en uppvisning i högklassig fotboll. Som världens lyckligaste fotbollssupporter släntrar jag ner för gräset utanför arenan. Detta kommer gå bra. Detta kan gå riktigt bra.