Som en levande kamp ska vara

2015-06-09 | Li Kristjansdottir padlock

KULTUR

I helgen ägde Festival illegal rum på Världskulturmuseet i Göteborg. Li Kristjansdottir var där och lyssnade på en diskussion om den imperiala användningen av kritik mot nationalism och om avhumanisering och rasism inom de egna leden. ”Det levereras inga färdigpaketerade projektpaket, istället myllrar festivalen av olika infallsvinklar och dynamiska tankar. Som en levande kamp ska vara”, skriver Kristjansdottir.

Kommunpolitikerna har precis avslutat ett relativt blaskigt panelsamtal om flyktingmottagandet i Göteborg när jag äntrar Studion på Världskulturmuséet. ”Fler bostäder,” menar S och får medhåll från KD. ”Omprioritera,” tycker V och får uppbackning av Fi, som vidare vill ha fullständig flyktingamnesti. Mp tycker litegrann som alla. Å ena sidan är överenskommelsen med Alliansen angående arbetskraftsinvandring problematisk, å andra sidan anses reformen bättre än att lämna fältet åt SD. Aktivisten Foujan Rouzbehs ord i slutet av dagen slår an fler strängar hos mig: ”Vi måste tänka om totalt. Ändra diskursen kring hur vi talar om varandra.”

Kolonialistisk antinationalism

Jag lyssnar på statsvetaren Peo Hansen från Linköpings Universitet som håller en tankeväckande föreläsning om nationalstaten. Binära ståndpunkter där det ena så kallade objektiva utesluter det andra och signalerar motsatsen till feminismens grundstomme. Därför uppmuntrar jag föredrag som utmanar en i min värld etablerad självklarhet. Vem tjänar på dikotomin bra/dåligt i fråga om nationalism? EU, föreslår Hansen som tillsammans med Stefan Jonsson författat Eurafrika: EU:s koloniala rötter (2015).

Med bilder av brödköer i Milano och polisvåld från Grekland, frågar han sig: ”Hur är EU demokratiskt?” Starka stater dikterar villkor för svagare. Drabbade nationers suveränitet minskar och vems är ansvaret för människor som flyr? Hansen positionerar sig som kritisk till idén om totalt avskaffande av nationsgränser och menar att kampen för detta är att ”Bark at the wrong tree”. Det är inte nationalismen som är problematisk i alla sammanhang, utan imperialismen. Hitlers vision var inte ett självständigt Tyskland, utan ett Tredje rike. Nazismen är alltså inte solklart nationalistisk, utan imperialistisk. Ideologin strävar efter att erövra, underkasta och utrota. Liksom kolonialmakter.

Det råder ingen tvekan om att nationalstaten är laddad med begränsningar. Den ger falskt sken av att skydda samtliga medborgare på samma sätt. Somliga välkomnas till medborgarskap medan andra stämplas som ”illegala”. Vare sig Hansen eller jag ifrågasätter detta. Icke desto mindre syftar föreläsningen till att ”problematisera problematiserandet av nationalismen”.

Nationalstaten talas ofta om i termer av uråldrighet. Det globala är det nya, en retorik som Hansen ifrågasätter. Nationalstaten är snarare ett nytt fenomen. 1800-talets krigsförare ville erövra, inte försvara eget territorium. För att klargöra sin poäng visar Hansen en världskarta från 1945. Storbritannien och Frankrike utgjorde exempel på imperialistisk makt. Koloniernas frihetskamp hotade västvärldens dominans. Indiens självständighet 1947 och Algeriet 1954, är bara två exempel. För att bibehålla kontroll, använde sig imperialismens makthavare av nationalism som varnande exempel, med hänvisning till Nazityskland. För att rättfärdiga egen kolonialism, användes alltså anklagande om nationalism, formulerat som om nationalismen i koloniernas kamp för självstyre vore imperialistisk. Nationalstatens positiva konnotationer blir i denna kontext lika begriplig som när jag uppmuntrar erkännandet av såväl Tibet som Palestina. Eller Estlands frigörelse från Sovjet. Eller kritik av EU. Att tala om nationalismen som odelat negativ är alltså en förenkling, menar Hansen. Även i Snowdenfallet blir gränsen en trygghet, något som inskränker USA:s makt.

Antirasism och internationell kamp

Dagen avslutas med ett panelsamtal om Alternativ till nationsgränser mellan Maria Johansen, Foujan Rouzbeh och Ann Ighe. Hur ska den nuvarande situationen förändras? Genom reformism? Revolution? Vem förlorar på att gränserna försvinner, frågar sig Rouzbeh som i protestaktion mot samhällets hycklande antirasism bränt sitt pass. Bör företag stationerade utomlands beskattas högre för att undvika exploatering? Är europeisk minimilön ett steg i rätt riktning, eller borde vi kräva basinkomst direkt?

Det talas om facklig kamp inom EU. Vilka metoder används i avhumaniseringsprocessen av vilka kroppar? En sak är säker: Det nuvarande systemet är inte ett alternativ. Det är inte ett val. Rätten till liv ska inte påverkas av etnicitet, fördelningen av resurser speglar en djupt rasistisk människosyn. Rouzbeh och Ighe manar till ökad reflektion och intern kritik av de egna leden. Johansen understryker vikten av internationell kamp. De båda sistnämnda instämmer i Hansens betvivlande av en helt gränslös värld och en publikfråga problematiserar: ”Varför är det alltid de som har ett pass som propagerar för världsmedborgarskap?”

Rouzbeh kopplar samman kapitalismens grundvillkor med nationalstatens fortlevnad. Mänskligt värde räknas i ekonomisk lönsamhet. Vissa inkluderas, andra blir så kallade stadslösa och/eller illegala. ”Orden spelar roll. Det finns samhällen, kollektiv, som lever alternativt till systemet. Vi måste våga tro på människan.”

Det levereras inga färdigpaketerade projektpaket, istället myllrar festivalen av olika infallsvinklar och dynamiska tankar. Som en levande kamp ska vara.