Fatima Doubakil, ledamot i Muslimska mänskliga rättighetskommittén, lyfte kvinnorna i kampen mot rasism och islamofobi.

Bild: Katarina Andersson

Rättvisa och jämlikhet i fokus på konferens om islamofobi

2015-06-02 | Katarina Andersson padlock

INRIKES

I helgen uppmärksammades rasism i allmänhet och islamofobi i synnerhet med två evenemang i Stockholmstrakten. På Kista Folkhögskola anordnade 11 juli-projektet konferens och delade för första gången ut 11 juli-priset, som ska gå till personer som ”kämpar mot muslimhat och annan rasism”. Bland annat fick Henrik Johansson, grundare av sidan ”Inte rasist, men...”, och Feministiskt perspektivs Mehrtab Motavvas, grundare av NetPeace, motta varsin utmärkelse.

På fredagen arrangerade Mångkulturellt centrum i Fittja ett frukostseminarium på temat islamofobi. Medarrangör var Open Society Foundations som sedan ett par år driver projektet At home in Europe, som studerar situationen för olika marginaliserade grupper i elva europeiska storstäder. Organisationen arbetar för att motverka segregation och motsättningar och Tufyal Choudhury inledde seminariet med en snabb överblick av resultaten från de intervjuer som gjorts med muslimsk respektive icke-muslimsk befolkning i städer som Antwerpen, Köpenhamn, Marseille och Stockholm.

Det är en hyfsat ljus bild som framträder, Choudhury talar om a ”positive story of integration” på lokal nivå. Folk kommer överens helt enkelt, och känslan av tillhörighet till sitt närområde är ofta stark.

Tror du att andra i grannskapet delar dina värderingar? När denna fråga ställdes visade sig något intressant. Generellt trodde de flesta att så inte var fallet. Men när människor tillfrågades vilka värderingar de ansåg vara viktigast, så svarade olika grupper i princip likadant. De delar alltså värderingar samtidigt som de tror att de inte gör det.

Historisk omskrivning

Nästa punkt på schemat var Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap, som började med att kommentera studiens namn, At home in Europe. Som historiker blir man förvånad, sa han, det är ju ett faktum att islam har varit en av Europas många religioner i nästan 1400 år. Ändå finns det en omskrivning av historien som utesluter den muslimska erfarenheten, och möjliggör för oss att tala om muslimer som främmande för väst.

Det som rapporten visar gällande värderingar överensstämmer med de studier Gardell själv genomfört, att inte finns några skillnader mellan muslimer och andra slags svenskar när det kommer till frågor som hur man ser på ”demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, vad det innebär att vara en god människa”. Den enda mätbara skillnad han kunnat hitta, och den var ganska liten, var att muslimska svenskar tycker att det är något mer viktigt att komma i tid till jobbet. De besitter följaktligen en något högre lutheransk arbetsmoral, konstaterade professorn till åhörarnas förtjusning.

Mattias Gardell, professor i religionshistoria vid Uppsala Universitet.

Gardell förklarade sedan hur islamofobi ingenting har att göra med någon fobi i psykologisk bemärkelse. Islamofobin utgår från ett essentialistiskt tänkande där aversioner och fördomar riktas mot muslimer som ett föreställt kollektiv. Islamofobin bygger på ett skillnadstänkande där det går att tala om en viss grupps specifika inneboende egenskaper. På så sätt fungerar islamofobin som en rasism, trots att det inte handlar om biologisk ras. Frånvaron av rasbegreppet har dessutom en retorisk fördel, menar Gardell, då det gör att rasistisk teori och praktik kan främjas i det politiska talet samtidigt som man påstår sig upprätthålla en nolltolerans mot just rasism. Rastänkandet bäddas istället in i begrepp som kultur och religion.

Islomofobisk praktik

Islamofobi är också en praktik, där de som faller utanför normen ges sämre möjligheter på till exempel arbets- och bostadsmarknad. Gardell hänvisar till filosofen Slavoj Zizeks term ”objektivt våld”, ett våld som är inneboende i normaltillståndet, och därför osynligt för alla som inte själva drabbas av det. Det är detta strukturella våld som upprätthåller en ojämlik fördelning av ekonomiskt, socialt och politiskt kapital, förklarar Gardell, och konstaterar att Sverige har blivit det land där klyftorna växer snabbast och också är ett av de länder som enligt OECD toppar statistiken vad gäller bostadssegregering. Det får konsekvenser av den grad att det är nio års skillnad i förväntad livslängd mellan en man i Bergsjön och en man i Örgryte.

Vad gäller den positiva tendensen i rapporten från Open Society Foundations så ser Gardell en sådan i det att anti-muslimska attityder sjunker undan, i synnerhet bland ungdomar och särskilt i tätorter, alltså där människor från olika ”grupper” har lättare att mötas. Den aggressivitet som syns på nätet och i form av hatbrott har att göra med att ”de känner att de håller på att förlora slaget om opinionen”, tror Gardell som har svårt att slita sig från talarstolen. Han avslutar med att betona mediernas ansvar, att inte ta över rasisternas föreställningsvärld och tala om främlingsfientlighet, som att det handlade om främlingar när det i själva verket är ens grannar.

Godtycklighet skapar rädsla

Seminariets paneldebatt kunde sedan gå av stapeln, modererad av Fataneh Farahani, forskarassistent vid institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap vid Stockholms Universitet. I panelen deltog Rashid Musa, ordförande i Sveriges Unga Muslimer, Fatima Doubakil, ledamot i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén och Osman Adem, förbundsordförande för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa.  

Farahani började med ställa frågan om hur terrorism ska definieras, och Fatima Doubakil konstaterar att en sådan faktiskt saknas i lagstiftningen vilket gör det hela väldigt godtyckligt och öppnar upp för de strömningar där muslimer får förkroppsliga begreppet terrorism. Det begränsar svenska muslimers politiska utrymme, menar hon, man vågar inte alltid ta ställning i olika internationella händelser eller i den politiska debatten, av rädsla för att bli föremål för säkerhetspolisens förebyggande arbete.

Rashid Musa tar upp problematiken med hur islamofobi ofta viftas bort med argumentet att det är islamkritik, och att det finns en föreställning om att islam inte får kritiseras. Men, säger han, det är bara att slå upp vilken tidning som helst så ser man att kritik, eller så kallad kritik, framförs nästan överallt, varje dag.

Mattias Gardell, Rashid Musa, Fatima Doubakil och Osman Adem deltog i panelsamtalet om islamofobi och rasism.

Misstänkliggjord grupp

Samtalet leds sedan in på det vanligt förekommande fenomenet där muslimer ofta får representera hela gruppen. Hur representerar man en grupp och samtidigt sig själv, undrar Fataneh Farahani.

Rashid Musa känner igen sig. När någonting händer, till exempel att någon från Sverige åker ner till Syrien, eller det sker ett attentat i Bagdad, då kommer ett samtal från en journalist som undrar vad tycker du om det här? Men när du gör något progressivt, som att belysa islamofobi eller skriver en alternativ FN-rapport och skickar den till Génève, brukar samma journalist tycka att du inte kan tala för alla muslimer.

Fatima Doubakil instämmer, och tillägger att du ofta blir misstänkt för att ha en dold agenda. Det är otroligt frustrerande, säger hon, både för de som jobbar med de här frågorna, men också när det kommer till att övertyga andra muslimer att gå från en passivitet, att leva i det ”objektiva våldet”, till att skapa en relation till samhället och utmana makten.

Kvinnors organisering vägledande

Hur hanterar ni de olika maktaspekter som finns inom gruppen, som ålder, kön och sexualitet, undrar Fataneh Farahani.

Svaren från panelen kommer mest att handla om kvinnors representation. Fatima Doubakil konstaterar att det är flest unga tjejer och kvinnor som är organiserade i muslimska organisationer. Sedan blir det en utmaning för organisationerna att lyfta kvinnorna till en högre ställning, men hennes upplevelse är att bara på de senaste åren så tar muslimska kvinnor för sig och organiserar sig på ett helt annat sätt. Doubakil är helt övertygad om att det är kvinnorna som kommer att bli ledarna för kampen mot rasism och islamofobi i Sverige, av följande anledningar: Det är kvinnorna som blir attackerade på gatan, som ifrågasätts och som, anses det, ska räddas.

Osman Adem ser också att unga kvinnor är i majoritet i det muslimska civilsamhället, att det är de som organiserar sig. Rashid Musa håller med, det är mest unga tjejer som är medlemmar, säger han. Det är de som tycker att den här frågan är intressant och som engagerar sig. Det pågår en väldigt stark diskussion om kvinnor som representanter i styrelsen, precis som i övriga samhället, och det är ganska högt i tak. Vi kommer se en stor förändring, förutspår han.

Rättvisa istället för ”integration”

När publiken får ställa frågor handlar det om allt från att huruvida begreppet integration bör slopas till varför det finns en sådan rädsla för islam i det svenska samhället. En representant från DO undrar om de positiva strömningar som nämnts kommer till uttryck i realiteten?

För Fatima Doubakil är detta inte fallet, som förutom rent fysiska angrepp upplever hon hetsen på sociala medier som väldigt kännbar.

Mattias Gardell understryker återigen att det är skillnad på opinion och praktik, men att de anti-muslimska attityderna har minskat ändå måste ses som positivt. De främsta orsakerna till dagens problem menar han beror på att Sverige är i omvandling, och att det växer fram ett nytt klassystem som baseras på prekariatet. Den sociala otrygghet som blir alltmer rådande är vad som sår osäkerhet och rädsla. Produktionen av det gemensamma är en nyckelfaktor, menar han. Om det tidigare handlade om att vi producerade i termer av en gemensam välfärd, har vi nu börjat prata om det gemensamma i termer av gemensamt kulturarv. Problemets rot har börjat hänvisas till andra kulturer och detta är inget som kan pratas bort, ”rasism är inget informationsproblem”, utan rasismen måste byggas bort och det är något som görs gemensamt.

Både Fatima Doubakil och Rashid Musa ser också strävan efter ett jämlikt samhälle som det absolut grundläggande för att bekämpa rasism och islamofobi. Istället för att tala om integration bör vi tala om rättvisa, menar Doubakil. Ett polariserat samhälle präglat av våld kan bara undvikas om alla människor ges samma rättigheter. Och då krävs handling, också på ett globalt plan, säger Rashid Musa, som är lite trött på att sitta och prata och träffas. Om vi inte har politiska reformer som möjliggör samma förutsättningar och rättigheter för alla medborgare så händer inget.