Rebecca Vinthagen och Edda Manga, redaktörer för Utvägar - feministiska allianser för en solidarisk framtid.

Bild: Helene Ringberg

#utvägar: Massivt motstånd mot kidnappningen av feminism

2015-05-26 | Lena Gemzöe padlock 1

FEMINISM

”En livgivande, fantastisk bok på många sätt”, skriver Lena Gemzöe i sin recension av Settings och Feministiskt perspektivs antologi Utvägar. Hon noterar att boken formulerar ett ”feministiskt ethos” som innefattar inkludering, solidaritet, kollektiv handling och lojalitet till varandra trots sammanhanget som boken uppstått i. När skiljelinjerna som går inom feministisk kamp för förändring syns tydligt vet vi också åt vilka håll som allianser måste byggas.

Edda Manga och Rebecca Vinthagen (red).

Utvägar – feministiska allianser för en solidarisk framtid.

Ordfront förlag.

2015.

Läs mer om vårens samtal och om boken under hashtag #Utvägar.

Hur skulle ett feministiskt samhälle kunna se ut? Det är den fråga som redaktörerna Edda Manga och Rebecca Vinthagen önskar att boken Utvägar ska belysa. Boken är fristående från organisationen för Nordiskt Forum som hölls i Malmö i juni 2014, men den samlar texter från både det evenemanget och Feministisk festival som organiserades samtidigt.

Utvägar har vinnlagt sig om att blanda genrer för att inkludera så olikartade röster som möjligt; här samlas teoretiska essäer och intervjuer, tacktal och dikter. Syfte är inte att göra ett ”objektivt” urval av det mest representativa som ägde rum i Malmö – redaktörerna vill visa på mångfalden av ”perspektiv, metoder och arbetsfält” inom feministiska rörelser.

Många röster

Utvägar är en livgivande, fantastisk bok på många sätt. Genreblandningen fungerar. Mellan de kunskapstunga avsnitten kan en vila sig i dikter och utrop som Christine Bylunds långa dikt som (bland annat) handlar om den normbrytande kroppen:

”Vet du. En kanske luras att tro att kroppen

betyder allt.

Jag kanske ger intrycket av att kroppen inte betyder någonting.

Ljug. Ljug. Det är ljug”.

Eller Talet som tackar av Anna Linder och Hanna Högstedt där de stora orden Solidaritet, Kollektiv, Lojalitet blir gripbara. Till exempel så här:

”Lojalitet: en ökande tillit.

Det har gjorts förut, det händer igen:

Världen förändras, vi förändras

Vi känner inte det vi ännu inte sett, men vi

känner igen när det sker

På era axlar når vi augustihimlen

Vid er sida simmar vi genom mångatorna

Tillsammans når vi hur långt som helst”

I Utvägar formuleras ett feministiskt ethos: strävan att inkludera ”alla” röster utan att ge någon företräde och tron på att solidaritet, kollektiv handling och lojalitet till varandra är möjlig. I ett samtal mellan Cynthia Enloe och Edda Manga talar Enloe om inkluderande som ett sätt att bedriva fredsarbete. En av de saker som feminister gör när de utvecklar ett feministiskt sätt att vara i världen är att ”sänka andras rädslor” och försöka ”komma bort från försvarsställningarna som strukturerar så mycket sociala relationer, institutioner och budgetar”, säger hon. Det går att ta lärdom av feministisk organisering, och Enloe pekar på hur det i varje liten feministisk organisation pågår arbete med att få alla att känna sig så inkluderade att de kan vara öppna. Uppgiften ”kräver större skicklighet än att ta till vapen, det är en konst(…).

Uppenbara spänningar

Samtidigt, på ett i det närmaste absurt sätt, är själva det sammanhang som boken uppstått i ett exempel på hur idén om allas lika deltagande inte är förenlig med den politiska verklighet vi lever i. Nordiskt Forum erbjuder en plats för feminister att mötas där syftet är att formulera en gemensam politisk plattform som riktas till regeringarna i de nordiska länderna, härav den spänning mellan statligt jämställdhetsarbete och feministisk aktivism som alltid präglat de nordiska kvinnomötena. Nätverket Interfem valde 2014 att inte delta. De och andra kritiserade de höga avgifterna, att kraven som mötet skulle utmynna i redan fanns formulerade före mötet, att vissa röster marginaliserades, att agendan har en slagsida åt jämställdhetsarbete med mera, med mera: kritikpunkter som känns igen från tidigare år. Unikt för Nordiskt Forum 2014 var emellertid det som skedde under avslutningsceremonin. Forumets slutdokument överlämnades till den norska jämställdhetsministern Solveig Horne, från det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. Här blixtbelyses de paradoxala villkoren för feminism som politisk idé idag: idén om jämlikhet mellan könen har etablerats som ett självklart politiskt mål för moderna välfärdsstater, men samtidigt har feminismen som idé kidnappats för andra syften. De högerpopulistiska partierna i Norden använder den för att definiera ”svenskhet” eller ”norskhet” och dra en gräns mot dem som inte tillhör, oftast riktat mot muslimska migranter.

Och tankesättet är välbekant. Det användes för att legitimera USA:s krig i Afghanistan och Irak. I fransk politisk debatt blev idén om jämlikhet mellan könen plötsligt ett universellt, och samtidigt djupt franskt värde, som användes för att införa slöjförbud för muslimska skolflickor. Sjalen sågs inte som ett jämställt, ”franskt” klädesplagg. Nordiskt Forum placeras mitt i ett globalt, politiskt sammanhang där spänningen mellan statligt jämställdhetsarbete och feministisk aktivism tillförs en ny dimension: om statens företrädare tillhör rasistiska partier kan de helt enkelt inte rymmas inom samma organisatoriska form. Slutsatsen är oundviklig: Interfems val att inte delta i Nordiskt Forum framstår som det enda rimliga.

Outforskade allianser

Nu är ju paradoxen att boken Utvägar representerar just ett massivt motstånd mot kidnappningen av feminism för krigiska, rasistiska syften. I den första delen Dags för en ny feministisk världsordning diskuteras fredsarbete, migrationspolitik, vithetsnormer, asylrätt och globala rättvisefrågor med konsekvent feministisk utgångspunkt, sammantaget en imponerande mängd kunskap och argument. Så fortsätter det i tre delar på temana ekonomi och arbete, sexualitet och slutligen pluralistiskt deltagande, bidragen i den sistnämnda visar hur frågan om inkludering är helt central inom den feministiska rörelsen idag. I alla delarna medverkar många forskare - ja, alliansen mellan den feministiska forskningen och rörelsen framstår rentav som en av de starkaste! Det förtjänar att undersökas och diskuteras mycket djupare än vad som sker idag (inte alls i Utvägar).

Det finns gott om tankestoff i Utvägar för att fundera på var feminismen står idag. Som redaktörerna påpekar, så syns här tydligt spänningen mellan jämställdhet som ett universellt värde och feminism som en samhällsomvandlande rörelse. Den breda uppslutning kring värdet av jämlikhet mellan könen (eller jämställdhet) som finns idag är givetvis en historisk framgång för feministisk kamp men att det inte är tillräckligt för att åstadkomma en feministisk samhällsförändring är väl nästan en truism. Jämställdhetsstatistiken visar de patriarkala strukturerna i det svenska samhället, men vi kan inte räkna oss fram till en feministisk revolution. Tredje vågens feminism, som Utvägar kan sägas vara en del av, ser inte kön som isolerat från någon annan maktordning eller identitetspolitisk kamp. ”Jämställdhet” som slutmål duger inte till den rörelsen, så på vilken grund ska kampen föras och mot vilket mål?

I feministiska diskussioner har talet om alla människors lika värde och lika rättigheter blivit vanligt just för att inte tala ensidigt om kön. Men som ideologisk grund är den lika bred som jämställdhet, inskriven i statliga författningar och FN:s deklaration för mänskliga rättigheter. Foujan Rouzbeh uttrycker det såhär: ”Det finns ju väldigt få människor som säger att de inte tror på allas lika värde. Men när börjar vi tala om allas lika möjligheter? När ska vi omsätta de här orden i praktik? För att kunna arbeta praktiskt måste vi ha en ideologi, en vision, någonting att sträva efter.”

Och häri ligger något av dilemmat för dagens feminism och diskussionen skulle vinna på att titta bakåt i feminismens historia. Frågan om hur idén om allas rättigheter ska kunna bli allas möjligheter är ju kärnan i diskussionen mellan liberal och socialistisk feminism, där den socialistiska feminismen menat att för att ”alla” ska kunna utöva lagligt vunna rättigheter, måste grundläggande strukturer som ekonomi, arbetets och sexualitetens organisering förändras. Även om den feministiska rörelsen idag(åtminstone inte som den presenteras i Utvägar) sällan använder beteckningarna liberal och socialistisk, så är grundproblematiken densamma och högst verklig, inte minst i ett globalt perspektiv. Samtidigt är feministisk kamp självklart anti- kapitalistisk för flera av de medverkande i Utvägar, men vad det innebär för den feministiska kampen, rörelsen, eller allianser diskuteras inte närmare.

Feminism som antikapitalism

Vad sägs då om ekonomi? Bidragen med fokus på ekonomi är relativt få, men viktiga och intressanta! Katrine Kielos berättar att hon skrev sin bok Det enda könet för att hon upplevde att kritiken som börjat riktas mot en ekonomistisk människosyn, där människor ses som nyttomaximerande och konkurrensinriktade i alla delar av livet, inte är ny. Feministiska ekonomer har talat om den i decennier. Kommunalarbetarförbundets ordförande Anneli Nordström ger ett entydigt svar på frågan hur konkurrensdoktrinen, att all verksamhet ska utsättas för konkurrens, påverkat arbetsvillkoren i välfärdssektorn. Allt har blivit sämre: fler osäkra anställningar och hårdare exploaterad arbetskraft. Patricia Lorenzoni längtar efter en radikal feministisk arbetskritik som minns Marx insikt att lönearbete är löneslaveri. Inte bara löne- och anställningsvillkor måste ifrågasättas, utan hela arbetslinjens hegemoni.

Till sist, Lisa Gålmarks kompromisslösa analys av hur klimat och kapital kolliderar. Kapitalstyrda ekonomier kan inte möta klimatkrisen, säger hon, utan här behövs feministiska ekonomier som ”styrs av humanitära behov och regleras av fysiskt begränsade resurser”. I en feministisk ekonomi belönas lägre produkttillväxt. Tillväxt räknas istället i ökad ledig tid, skapande verksamhet och hälsa. Gålmark har konkreta förslag på en annan ordning som inte lämnar den rikare delen av världen oförändrad: basinkomst, lika lön och delade jobb, återvinning och bytesekonomi, icke-våld gentemot både människor och djur.

Lisa Gålmarks bidrag är det mest konkreta svaret i Utvägar på redaktörernas fråga hur ett feministiskt samhälle skulle kunna se ut. Och om svaret visar att det är en bit kvar tills uppslutningen kring ”jämställdhet” eller ”allas lika värde” också innebär att sluta upp kring idén om ett sådant feministiskt samhälle, så är något viktigt vunnet. Det visar oss tydligare var skiljelinjerna går inom feministisk kamp för förändring, och åt vilka håll som allianser måste byggas.