SR:s korrespondent i Latinamerika bestämde sig för att göra en krönika om mors dag i Latinamerika baserad på subjektiva betraktelser, men texten och blicken säger tyvärr mer om Lotten Collin än om om hur det står till med moderskapet i Latinamerika i dag.
När jag som 30-åring blev gravid var en av de första kommentarerna i min umgängeskrets: ”vad modiga ni är!”. När jag återvände till Colombia 2010, efter nästan ett halvt liv i Sverige, hamnade jag i många olika umgängeskretsar. En skulle jag kunna klassificera som ”medelklass-colombianer”. Det var där kommentaren fälldes. Colombianska medelklassmänniskor i min ålder kämpar med att betala universitetslånen, de är välutbildade och har ofta inte snålat på mastertitlarna, vilket är dyrt men nödvändigt i en högst osäker arbetsmarknad där de tillfälliga kontrakten om fem, sex månader är normen snarare än undantaget.
Barnalstring i det nyliberala Colombia kostar skjortan. Från förlossningen, som kan bli en dyr historia, blir det bara värre: dagisavgifter, skolavgifter, osv. Så en när andra drömmar. Svensk medelklass skulle i det här avseendet framstå som rena traditionalister, konservativa, normativa människor där det förväntar sig att ens mål verkligen måste vara att bilda familj, köpa bostadsrätt, och så klart: förse inte bara ett barn, utan de minst två barnen en förväntas ha, med stabilitet. Kolla vad statens ekonomiska politik kan göra med människors livsval. Helt plötsligt kan valet att välja bort moderskap vara helt rationellt på ett ställe medan på ett annat plågas en med frågan om när det andra barnet ska komma.
Men jag hade även andra umgängeskretsar. Till exempel, kvinnorna i alla åldrar i den feministiska fredsorganisationen Ruta Pacífica de las Mujeres, en av de största kvinnoorganisationerna inom fredsrörelsen i Colombia. Där arbetade jag bland annat med att synliggöra det sexuella våldet i den väpnade konflikten, samt att samla ihop kvinnors berättelser för en föreslagen sanningskommission ur kvinnornas perspektiv.
Mina kollegor var afrocolombianska kvinnor, kvinnor från ursprungsbefolkningen, lokala kvartersledare, studentskor från universitetet, mestiser, före detta gerillakvinnor, mammor och icke-mammor, troende och icke-troende. Den yngsta var 16 år och ledare i sin gymnasieskola. Den äldsta är Maria Teresa, 81 år, en gammal feminist som deltog i kampen för kvinnornas rösträtt på 50-talet, som jag intervjuade för tidskriften Latinamerika.
Att som Collin hävda att kvinnorörelsen som arbetar för fred i Colombia skulle göra det från att vi ”åberopar kvinnors moderliga och fredliga egenskaper i motsats till männens krigiska” tyder bara på att hon, från hennes subjektiva betraktelse, fått det hela om bakfoten. Att rörelsen organiserat sig separatistiskt, är en medveten strategi som följd av en analys som går ut på att när samhället militariseras förstärks också patriarkala strukturer, fysisk styrka premieras framför andra egenskaper och kvinnornas kroppar blir bokstavligen till slagfält. Det är inte att män är krigiska i sig, utan att fenomenet ”militarism” är patriarkalt och en feministisk rörelse värd namnet måste bekämpa det. Men i rörelsen ingår alltså kvinnor som har deltagit i den väpnade kampen i gerillan och som nu ändrat sin metod, men kämpar likväl för samma strukturella förändringar de ville se när de var i gerillan.
En av dem sade en gång till mig: ”vi kämpade verkligen för att en compañera skulle bli kommendant, hon var bra både militärt och politiskt, men det är svårt att kämpa mot föreställningar om att männen alltid var bättre militärt. Hon hade kunnat bli kommendant om hon varit man”. Om dessa kvinnor har jag skrivit i Feministiskt perspektiv.
Ingenstans tror dessa kvinnor att män egentligen är mer ”krigiska” eller bättre lämpade för krig, de vet att kvinnorna också kan bli bra krigare, men att patriarkala strukturer som finns överallt och i alla fält, sätter käpparna i hjulet för kvinnorna. Strategin har alltså varit: att gå ihop och bekämpa dessa strukturer och föreställningsvärldar. Bland annat genom att kräva en förhandlad lösning på den nu väldigt långa konflikten.
Ett led i arbetet för fred är arbetet för kvinnors rättigheter, bland annat aborträtten. I kvinnofredsrörelsen ingår väldigt många organisationer som arbetat för det. Jag minns speciellt en högst improviserad demonstration vi ordnade på bara några timmar när vi fick reda på att abortmotståndare skulle ha en ”dag för livet” 2013. Tillsammans med Katolska kvinnor för rätten att bestämma ordnade vi en parad där vi målade på våra magar texter som: ”Kroppen är min och jag bestämmer”, ”Håll tassarna borta från min livmoder!” och så vidare.
Att ta upp Kvinnor för fred som exempel på en rörelse som tar avstamp i livmodern är bara så… fel. Att vi ”alltid tagit vägen om livmodern” för att göra våra röster hörda är minst sagt en fördom.
Det är faktiskt mer intressant att fundera över hur rörelser som Mödrarna i Plaza de Mayo förvandlat begreppet ”moderskap” så att det som började med sökande efter egna barn snabbt blev till sökande efter rättvisa. Intressant är också frikopplingen de har gjort från det individuella och det biologiska, till det kollektiva som ser allas barn som våra barn, rättvisa för alla. Det är inte det traditionella moderskapet Collin beskriver, som ryms i ordet ”Mödrarna” i den nämnda rörelsen. Men det verkar hon inte ha förstått, vilket säger mer om den svenska föreställningsvärlden och blicken på Latinamerika och syd.
Problemet med krönikan är att den bygger vidare på stereotyper och många egna idéer presenteras som fakta. Synen på moderskapet är inte entydig i Latinamerika som hon verkar vilja få det till. Och i Sverige kämpar kvinnor över 30 med moderskapsspöket.
Collin borde nu vara medveten om att, i hennes roll som utrikeskorrespondent, bidrar hon till att forma svenskarnas bild av avlägsna platser. Och då kan det gå så som när jag i sjunde månaden semestrade i Sverige 2011 och helt oväntat fick frågan: ”Ska du verkligen föda barnet där? Går det att föda barn i Colombia?” varpå jag var tvungen att förklara att det visst finns sjukhus i Latinamerika.
3
Följ oss
Gå till sidtoppen
Klokrent Joanna Castro Echeverri! Tack!
Varför uppskattas inte Lotten Collins krönikor där ofta kvinnors liv i Latinamerika är i fokus? Jag tycker att de lyfter fram kvinnors liv och villkor. Jag är ny prenumerant och gammal i kvinnorörelsen.
Det gäller att tänka sig för, fundera lite till, hålla tungan rätt i mun och tänka sig för igen... sen blir jag tyst!