Politiskt skrivande på verkligt internationell bokmässa

2015-04-28 | Arazo Arif padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Den 23 april, på Världsbokdagen, invigdes årets Botkyrka internationella bokmässa. Tre dagar med ett fullspäckat program för att främja flerspråkig kulturverksamhet där litteraturen stod i fokus. Bland andra gästades bokmässan av Warsan Shire, brittisk spoken word artist och poet. Arazo Arif var där.

I en artikel på kulturplattformen Kultwatch hemsida skrev projektledaren Rahma Omar inför evenemanget på Hallunda bibliotek/Folkets hus:

”På Världsbokdagen 23 april invigs Botkyrka internationella bokmässa med läsning och samtal med poeten Warsan Shire. Hon skriver: ”Ingen lämnar sitt hem såvida hemmet inte är hajens mun”. Konflikter och förföljelse tvingar miljontals att packa ihop och påbörja drömmen om ett nytt hem. Med ett aktuellt tema som ’Mellan flykt och förvandling’ vill vi med mässan ge utrymme för alla att få dela med sig av sina berättelser. Vi vill även lyfta andra uttrycksformer än det skrivna ordet och bjuder därför in till berättande genom cirkus, film och eget skapande.”

Minnesvärd invigning

Jag var på plats under invigningskvällen tillsammans med en vän som var på besök från Paris. Mycket riktigt var invigningskvällen späckad med samtal, läsningar och föreställningar inkluderande nog att på något sätt även kunna ge personer som min vän, som knappt förstår ett enda ord på det svenska språket, en kväll att minnas.

Programmet inleddes med fina spoken word-framträdanden av Salih Bilic och Sara Nazari från poesinätverket Revolution Poetry i samband med en vernissage och lite mingel. En del av konstverken som ställdes ut presenterades med eller innehöll texter på flera språk, bland annat franska och somaliska. Konferenciern Emma Dominguez, aktivist känd från ”Alby är inte till salu”-kampanjen presenterade sedan scenkonstkollektivet Z vilka framförde dramatiserade läsningar av dikter skrivna av Yahya Hassan och Patti Smith. Dramatiseringen, i regi av Ruben Lopez var väl genomförd och gränserna mellan läsning och teater suddades ut på ett gripande sätt. Det hela teckentolkades också, vilket min franske vän fann helt fantastiskt. ”Det har jag aldrig sett i Frankrike!”

Kvällens internationella gäst och för min del också kvällens höjdpunkt var Warsan Shire, brittisk spoken word artist och poet, född i Kongo av somaliskfödda föräldrar. Hon samtalade med litteraturvetaren Judith Kiros om identitet, erfarenhet, skrivande som nödvändighet och konst. Samtalet hölls på engelska men först efter att Kiros uppmanat publiken att räcka upp handen, skulle någon vilja ha något översatt. Under den timslånga intervjun fick publiken följa med i vad som kändes som det slags samtal vilket förs över en kopp te hemma hos barndomskompisen, flera år efter att senast ha träffats. Ett samtal som med andra ord samtidigt var intimt, personligt och politiskt.

Det föreställda hemlandet

Kiros inledde med att fråga Shire hur. Hur började hon skriva? Och det något klichéartade svaret som många skrivande personer kanske känner igen sig i uttryckte också Shire, nämligen att inte ha något annat val. Men med sin ödmjuka inställning och sitt familjära sätt blev Shires följande kommentar motsatsen till klyschig ”… Jag hade inget val. Jag har alltid älskat att skriva och jag var aldrig bra på något annat. Lärarna tyckte inte om mig heller för jag var högljudd [i klassrummet]. Men så skickade min engelsklärare ut anmälan om en poesitävling när jag var tolv och jag anmälde mig, sedan uppmuntrade hon mig [att skriva].”

Kiros frågade Shire om hennes relation till föräldrarnas ursprungsland Somalia, landet Shire själv mest identifierar sig med, ”I’m Somali before anything else.”. Poeten svarade att hennes relation till platsen förändrades efter det första besöket där, för ungefär ett år sedan. Hon beskrev hur hon tidigare känt en stark koppling och tillhörighet till Somalia, kanske mycket eftersom hon upplevde den tillhörigheten förnekas henne under uppväxten i Storbritannien, då hennes ursprung alltid ifrågasattes av andra. Men besöket fungerade också som en väckarklocka för att förstå hur hennes livserfarenheter skilde sig från gemene person som fötts, vuxit upp och bott i Somalia. Upplevelsen att resa dit var inte enbart romantisk, det fick Shire också att förstå hur hon inte kunde göra anspråk på erfarenheter som inte var hennes, menade hon. I och med sin vistelse fick hon se ett Somalia i efterkrigstid, vilket skilde sig mycket från hennes föreställningar.

Under samtalet diskuterade Kiros och Shire skrivprocessen som läkeprocess, en nödvändighet för att överleva. Shire betonade att hon läker genom att skriva, handla. Hon skriver om sådant som hon tycker är viktigt, sade hon, om kvinnorna i sin familj, om trauman:

Skrivandets ansvar

– Poesi är ett verktyg för att utforska och bearbeta trauma. Och trauma är något man bär, i kroppen.

Kanske något av det mest intressanta som berördes under samtalet mellan Kiros och Shire var frågan om att skriva politiskt, att vara politisk och skrivande, att bära eller undvika etiketter på sig själv som poet, som person. ”Finns det några etiketter du undviker?” undrade Kiros och fick till svar att nej, Shire struntar i etiketter, för oavsett henne kommer hon påtvingas dem av omvärlden. ”Jag känner… strunt samma. […] Min politik är min politik och den kan jag inte dölja. Den kommer genomsyra mina verk, oavsett. Jag är feminist och det kommer framträda i min poesi. Jag avskyr white supremacy (vit överordning) och det kommer framträda.” Hon fortsatte genom att betona att hon inte skriver för en viss publik, de som inte håller med kommer inte att läsa, eller kommer ta skada av att läsa. Hon menade att hon snarare skriver för en community, en samhällsgrupp.

– Det enda jag tänker på när jag skriver är: Är det här sant? Kommer det här såra människor som tillhör min gemenskap? Stjäl jag andra människors historier nu, beter jag mig kolonialistiskt på det sättet? När jag skriver om min familj till exempel. Det är inte rättvist att jag, enbart på grund av att jag har en plattform, ska ta mig friheten att skriva om alla, oavsett deras medgivande.

Shire satte fingret på något som jag i egenskap av skrivande person tycker är allra mest högaktuellt för personer som hon, Judith Kiros, mig själv och många med oss. Unga, skrivande personer som bär arvet efter föräldrarnas flykt på våra axlar, förvaltar berättelser som riskerar att gå förlorade, var går gränsen för vad vi får ta av dem? Vad får vi berätta? Det är en ständig avvägning, ett återkommande ställningstagande. Att å ena sidan vilja, behöva skriva om de smärtsamma erfarenheter som ligger några knappa år bak i tiden, som präglar våra liv i generationer bakåt och kommer att fortsätta så göra i generationer framåt. Att å andra sidan trängas i det lilla rummet med väggar skapta av såväl smärta, sorg, saknad och styrka. Kivas med oss själva och med alla andra om de illa tvunget efterföljande etiketterna och kategoriseringarna, rummet som krymper ju mer vi känns vid väggarna, arvet.

Jag kunde inte annat än nicka instämmande, le igenkännande och skratta högt under samtalets gång, särskilt då det avslutades med en oväntad fråga om huruvida Shire gillar artisten Drake (vilket hon gör!). Publiken fick sedan lyssna på en läsning av henne, följt av poeten och forskaren Amina Said som läste sina egna tolkningar av Warsan Shires dikter, skrivna på somaliska. Kvällens fina program avslutades med Amnesty-kören som sjöng kampsånger på olika språk, och både jag och min fransktalande vän lämnade Hallunda bibliotek med ett rikare kulturellt kapital.