”När det kommer till kritan är man ensam med sitt material”

2015-04-25 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Komikern Shanthi Rydwall Menon medverkade i SR:s komikertävling Humorhimlen Live 2010 och blev snabbt en del av den unga humoreliten, med uppdrag för både SR och SVT. Men bakgrunden till framgångarna är inte en lika ljus historia, då uppväxten präglades av ett starkt utanförskap.
– Jag följde inte alls koderna, dels på grund av min hudfärg och dels genom att jag har ADHD, berättar hon för Aleksa Lundberg i FEMPERSPODDEN WEEKEND.

FAKTA/Shanthi Rydwall Menon

Ålder: 23

Gör: Komiker/Ståuppare

Aktuell: Uppträder på Norrköping Pride med Moa Svan, Pernilla Hammargren och Felicia Jacksson den 2/5 på Arbetets museum, leder Luleå Pride med Pernilla Hammargren den 12-14/6 och spelar ”Kan jag få din uppmärksamhet tack?” på turné i Hudiksvall och Stockholm under hösten. Information om speldatum och tider hittar du på Shanthi Rydwall Menons Facebook-, Twitter eller YouTube-sida.

Feministisk bok jag rekommenderar: Ett eget rum av Virginia Woolf

Feministisk rulle att spana in: Nånting måste gå sönder i regi av Ester Martin Bergsmark, med Guldbaggevinnande Saga Becker i huvudrollen.

Min feministiska förebild: Mamma. Hon har alltid varit den som varit framåt och stått med fanan i familjen. En anarkist som gör det hon vill utan att ursäkta sig. Hon trippar inte på tå, vilket jag har gjort en del, och lärt mig att inte vara så rädd. Hon är den bästa jag vet.

Shanthi Rydwall Menon var ett livligt och utåtagerande barn som diagnostiserades med ADHD redan som femåring. Uppväxten på Värmdö präglades av utanförskap och humorn blev en strategi för att bryta isoleringen. Under högstadietiden upptäckte hon en talang att imitera kändisar, gärna kungen och drottningen, vilket snabbt blev populär underhållning på skolgården under rasterna. Rollen som klassens clown var given. Så länge hennes närvaro lockade till skratt fanns en plats i gemenskapen och därför gav hon sitt yttersta för att vara komisk så ofta som möjligt.

– Det är ett sätt att slippa bli lämnad utanför. Jag och min syrra är uppväxta i ett vitt och heteronormativt område där vi utgjorde de enda mörkhyade. Alla visste vilka ”de bruna barnen i backen” var. Man skulle ju passa in och jag följde inte de koderna alls, dels på grund av min hudfärg och dels för att jag har ADHD. Jag var pratsam, hade koncentrationssvårigheter och fick extra hjälp under lektionerna.

Men på gymnasiet började ett nytt liv och en – sedan länge – låst dörr öppnades. Rydwall Menon kom in på teaterlinjen vid Stockholms estetiska i Liljeholmen och, tillsammans med de nya klasskamraterna, ingick hon för första gången i en gemenskap. De satt ofta tillsammans på teaterlokalernas golv för att spela gitarr eller läsa teatermonologer. I sista ring beslöt hon sig för att göra upp med det förflutna genom att sätta upp en föreställning om ADHD-diagnosen och det utanförskap hon upplevt. Pjäsen fick titeln ”Kan jag få din uppmärksamhet tack? (För jag har inte någon själv)” och spelades för skolelever runtom i Stockholm.

– Jag ville visa på hur min vardag kan se ut, berätta om ångesten som, likt en motor, rusar i kroppen på mig dygnet runt. Det är väldigt påfrestande, jag har svårt att fokusera och har inte alltid koll på sociala koder. Det har varit viktigt för mig att göra den här föreställningen, att spela den för andra och prata om ämnet. Jag tror delvis jag gör det för att kanalisera skammen i mig som diagnosen och min historia inneburit.

Till hösten planeras ännu en turné, denna gång i Hudiksvall.

Efter studenten anmälde sig Rydwall Menon till komikertävlingen Humorhimlen Live, som SR arrangerade i Uppsala. Utan att berätta för någon köpte hon en tågbiljett och gav sig av för att göra scendebut, inför 500 främlingar utanför hemstaden.

– Det var jättemäktigt. På den här scenen infann sig, för första gången, en känsla av att komma hem. Men självklart var jag jättenervös, det var ju komikerdebuten, säger hon med stora ögon och ett leende på läpparna.

Trots statusen att vara nybörjare så kammade hon hem segern i deltävlingen i Uppsala och snart därefter kom ett jobberbjudande från P3:s humorprogram Carpe F*****g Diem. Ett år senare värvades Rydwall Menon till SVT:s talkshow Robins, vilket avlöstes med ytterligare föreställningar med den egna pjäsen i en skolturné.

Imitationer av kända svenskar är stående inslag i standup-rutinerna och en som blivit särskilt uppmärksammad är den av Maria Montazami.

– Jag började göra henne när hon var som mest i ropet, då hon kom med alla sina tofsar, läppstift, Camerons kreditkort och jättekul med alltihopa, berättar Rydwall Menon med klockren Montazamisk släpighet och det är svårt att hålla sig för skratt.

– Jag noterar rörelsemönster och de små sakerna som utmärker personen. Jag tycker om att glo och lyssna, det är enda gången då min koncentration är helt där.

I humorbranschen finns en gemenskap, kollegor emellan, via sociala medier och poddar. Ståupp-material testas på följarna via twitter och komiker nätverkar genom att gästa varandras poddar. En ingår som i en krets av likasinnade utövare där kulturen ofta är att backa upp varandra. Men Rydwall Menon upplever sig inte inkluderad i ett sådant system.

– Till viss del har jag valt det själv. Jag är sällan bekväm med sammanhang som är ”pang på” och grabbiga. Det kan vara roligt att lyssna på poddarna och mina kollegor är mig kära, men jag har ändå valt att ställa mig bredvid den gemenskapen. Paradoxalt nog kan jag ändå känna ett visst utanförskap.

Rydwall Menon saknar den där lilla extra uppbackningen. Samtidigt är det viktigt att inte vara beroende av en gemenskap för att våga göra det en vill.

– Det är jättekonstigt egentligen, att känna sig utanför när man själv valt att stå lite bredvid. Eller... kan man välja ett utanförskap? Jag har vänner och familj som backar, men i branschen är de allierade få. Men jag är mycket tacksam över, exempelvis, Moa Svan, Pernilla Hammargren och Sara Andersson. De är jättefina människor som jag är glad över att ha träffat. När det kommer till kritan är man dock ensam med sitt material och det som ska göras på scenen.

Det finns mycket av en ensamvarg i den unga komikern och ofta känns det bra att jobba själv. Bryderierna är som en problemparadox där gemenskap ställs mot att vara solokvist. En process hon tror kommer vara aktiv under hela karriären.

– Vi människor är nog rätt lika, men får inte syn på varandra då vi ofta är rädda att visa oss sårbara.

Samtidigt är det så skönt att vi, som påtvingats utanförskap, nu höjer våra röster och bryter tysnaden. Ciskvinnor, rasifierade, transpersoner och människor med normbrytande funktionalitet har börjat förstå att vi ju är i majoritet och låter den egentliga minoriteten –alltså vita, heterosexuella, ciskönade män med vanligt förekommande funktionsuppsättning (från det övre skiktet i klasshierarkin) – veta att skammen tillhör dem.

– Precis. Som Jonas Gardell säger: ”Skammen var aldrig din.” Alla behövs. Det är både vår skyldighet och rättighet att berätta våra historier och ta plats som de vi är.