Frågan om erfarenheten är en central kunskapsteoretiskt fråga inom feminismen sedan (åtminstone) efterkrigstiden. Här ryms en mängd olika uppfattningar: från fenomenologins begrepp levd erfarenhet, där subjektet ”gör något av vad världen gör av henne”, ståndpunktsfeminismens uppfattning att erfarenheter är strukturerade av makt men ändå överskrider den i vissa bemärkelser (vilket gör den till en källa för kunskap), till poststrukturalismens dekonstruktion som gör erfarenheten till ett objekt för kunskap. Här är Joan Scotts poststrukturalistiska kritik av hur erfarenhet används inom feministisk teori:
The evidence of experience then becomes evidence for the fact of difference, rather than a way of exploring how difference is established, how it operates, how and in what ways it constitutes subjects who see and act in the world (1991).
Oreflekterad teoretisk ståndpunkt
Jag gör denna korta beskrivning för att jag, liksom Sara Edenheim, uppfattar att debattörer ofta är skrämmande okunniga när det gäller grundläggande teoretiska frågeställningar som diskuterats inom feministisk teori under decennier. Idéhistoriskt är det helt missriktat att placera poststrukturalisten Edenheim tillsammans med Janice Raymond, en representant för radikalfeminismen, som istället utgör en av den poststrukturalistiska feminismens huvudsakliga mål att kritisera. Det är vidare helt absurt att, som Ramnehill gör, skriva:
Sara Edenheims själva tes är att transrörelsens krav är baserade i en subjektiv åsikt, präglad av patriarkatet och att hon själv vet bättre var frigörelsen finns. Hon tillskriver transpersoner endast subjektiva åsikter, för att sedan hävda att hon själv skriver ”utifrån poststrukturalistisk feministisk teori, inte utifrån egen erfarenhet.
Edenheim sägs därmed dra upp en linje mellan ”subjektiv åsikt”/erfarenhet och objektivitet, där transpersoner placeras i den första kategorin och hon själv i den andra. Det leder till att hon tillskrivs en paternalistisk hållning och enligt en dylik läsning tror sig Edenheim veta bättre än transpersoner ”var frigörelsen finns”. Detta är ett fullständigt missförstånd. Problemet med erfarenhetsbegreppet så som det används av många politiska debattörer i dagens samhälle, är att erfarenheten framstår som en oförmedlad källa till kunskap, som om det inte vilade på en kunskapsteoretisk position (det vill säga att erfarenhet är en källa till kunskap som i sin tur grundar politiska anspråk, samt att det är subjektet självt som är den primära uttolkaren av dessa erfarenheters innebörd). Att exponera och kritisera denna underförstådda kunskapsteori är INTE att kritisera homosexuella, kvinnor, icke-vita, eller transpersoner (beroende på vilken kategori som för tillfället diskuteras), bara det sätt på vilket kunskap om förtryck begreppsliggörs.
Sammanbladning av identitet och erfarenhet
I ljuset av denna iakttagelse vill jag också kommentera Ramnehills påstående att Edenheims uppfattning att "könskorrigering som något som ’i lagens och heteronormativitetens namn lägger kroppar och identiteter till rätta’” innebär att ”det inte alls är en viss politisk inriktning inom transrörelsen som Edenheim kritiserar, utan transpersonerna själva”. Detta är ett utmärkt exempel på sammanblandningen mellan kritik mot ett särskilt teoretiskt ställningstagande (den i det närmsta cartesianska sammankopplingen mellan identitet, erfarenhet, kunskap och politik) och en kritik mot personer som oreflekterat använder sig av denna teoretiska ståndpunkt. Att detta inte begränsar sig till debattörer utan också omfattar representanter från akademin, har vi sett prov på, bland annat i Lena Martinssons och Paulina de los Reyes kritik mot Jenny Westerstrand i tidigare nummer av Feministiskt perspektiv.
Det infernaliska i den dominerande kopplingen mellan identitet och erfarenhet, samt det anspråk på kunskap och politiska rättigheter som görs i dess namn, är just det faktum att vad som i själva verket är ett teoretiskt ställningstagande framstår som en inneboende egenskap i den egna identiteten, varför kritiken uppfattas antingen som en personlig kränkning eller som ett försök att förneka existensen av förtryck överhuvudtaget. Detta riskerar att leda till den feministiska intellektuella samtalets död.
Låt mig till sist påminna om att Edenheim faktiskt har skrivit en avhandling om avvikande kön och begär inom svensk lagstiftning och statliga offentliga utredningar under 1900-talet och därför borde kunna göra vissa anspråk på att känna till hur könskorrigeringar begreppsliggörs - oaktat de levda erfarenheter som transpersoner gör (något som däremot studerats av Signe Bremer). Edenheims avhandling är mycket bra och jag rekommenderar Ramnehill och alla andra att läsa den. Där finns också bra beskrivningar av vad ett poststrukturalistiskt perspektiv på kön och sexualitet innebär.
Om deltagarna i debatten om identitetspolitik läste på, kunde vi kanske få till en feministisk diskussion grundad i kunskap och teoretiska ställningstaganden, istället för att som nu, ofta oreflekterat ta sin utgångspunkt i träsket av det senmoderna samhällets besatthet av identitet, vilket leder till affekterade anklagelser av alla de slag. Då skulle vi också kunna nå fram till ett samtal om olika feministiska förståelser av vari befrielse består - och hur vi ska nå dit.
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST