I och ur Ibsens Vildanden

2015-04-24 | Ida Gardell padlock

KULTUR

Anna Petterssons uppsättning av Ibsens Vildanden hade premiär igår kväll på Dramaten i Stockholm. ”Vi kliver i och ur Ibsens klassiska verk och tid ges för reflektion. Strukturer och normer ifrågasätts och belyses”, skriver Ida Gardell i sin recension. Pjäsens ursprungliga tema om livslögner berikas och problematiseras av frågan om perspektiv och makt.

FAKTA/Vildanden

Översättning: Klas Östergren

Bearbetning, regi och scenografi: Anna Pettersson

Kostym: Lisa Hjertén

Ljus: Ellen Ruge

Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Peter Westerberg

Musik: Gustave Lund

Koreograf: Hans Marklund

Videoprojektioner: Max Marklund

Medverkande i videoprojektioner: Hans Klinga

Föreställningen spelas på Dramten i Stockholm fram till 3 maj.

När pjäsen börjar möts vi av en avskalad scen. Ett ljudbord med diverse saker på och en mikrofon står i det vänstra hörnet. Hedvig kliver över scenen, med självsäkra steg går hon fram till mikrofonen. Mumlar något ohörbart, klingar i glaset, skramlar med bestick och drar dem över en tallrik. Detta återupprepas i högtalarna likt ett eko av det som vi nyss såg, sprider stämning och fångar upp mig i samma stund som pjäsen drar igång.

Så startar denna förställning, som är fylld av förhöjningar och symboler. Ljud, musik, film och scenografi bildar en fantastisk helhet i vilket Vildanden nu tar form.

(...)Vildanden handlar om våra livslögner. Det finns en diskrepans mellan språk och handling. Människor är inte vad de utger sig för att vara. Strukturerna i det patriarkala samhälle som de lever i är snäva och hierarkiska. Att inte tillhöra gruppen, normen, är förenat med livsfara. Längst ner i hierarkin befinner sig den fjortonåriga dottern Hedvig. Hennes, liksom hennes mammas, möjlighet att förändra sin situation är ytterst begränsad. Jag har valt att lyfta bort pjäsens båda fäder och i stället fokusera på sönernas förtvivlade försök till närhet, uppror och upprättelse(...), skriver regissören Anna Pettersson.

Fullt av metakommentarer

Vi kliver i och ur Ibsens klassiska verk och ges tid för reflektion. Strukturer och normer ifågasätts och belyses. Som till exempel när Gina vid ett tillfälle skurar säger Hjalmar, något i stil med, "Jag kan skura, men det står i manus att det är du som gör det". Varpå hon svarar, "Jag gör det". För ett ögonblick möter pjäsen nuet och det slutar i att kvinnan fortsätter med sin syssla och pjäsen återgår till sin handling.

Ständigt överraskande moment leder till skratt och funderingar. Gregers längtan och strävan blir till monologer som ger gåshud. Tre herrar och huvudlösa dockor. I en scen dansar de på led, alla likadant, herrarna, Hjalmar och Gregers. Deras skuggor dansar i färg på den stora duken bakom. Medan de dansar på det svarta golvet nedanför. Så bryter sig en loss, ändrar mönstret och dansar fritt. Alla tittar, han rättar snabbt in sig i ledet och dansen fortsätter. Vid ett tillfälle, då Hjalmar nyss fått veta att Gina haft ihop det med Grosshandlaren, kommer herrarna in. Hetsar Hjalmar och öser förakt och skam över Gina. Här är ännu ett exempel på hur manuset kommenteras, för här går Gina fram. Frågar vad han menar, uppmanar honom att tala rakt ut. "Det där står inte i manus", säger han och hon skriker "nej jag vill veta din undertext!" För att inte tala om då Gina kommer in, refererar till Ett Dockhem och säger att "hon är trött på det här skitförhållandet, nu drar jag!" Dans och musik är en stor del av föreställningen. Liksom maffig film. Att teknikerna kommer in och bryter av ger en känsla av att vara i manuset, i kommentarerna kring manuset och nuet samtidigt. Ja, vi kliver ständigt i och ur Ibsen klassiska verk. Symbolstarka lösningar, humor och allvar. Repliker som sägs på så sätt att de nästan kan ses i skrift kontrasterar mot repliker tagna från personens inre. Ansikten vända mot publiken. Gester. Längtan. Smärta och skratt.

Barnets blick

När det kommer fram att Hedvig inte är Hjalmars biologiska dotter börjar hans inre att blöda, blod tränger fram och färgar den vita skjortan röd. Han stöter bort henne, kastar bort henne. Hon är inte längre någon värd att älska. Hon undrar vad hon gjort honom, hur han som varit hennes far nu plötsligt inte vill se på henne, men får inget svar. Hon säger att hon kanske anar varför hon inte längre är älskad men att hon förstår i så fall inte det. Hon har fått vildanden som gåva och älskar den. Att hon fått vildanden som gåva och älskar den!

Nog smärtar det att få reda på att det barn man trott varit sitt biologiska inte är det. Men det Hjalmar gör mot Hedvig smärtar mer än så. Men han stannar inte upp. Han är viktigare än henne och vuxenvärlden möter inte barnet utan virvlar runt i sitt. Gina försöker lappa ihop det som gått sönder, förtvivlad också hon. Hon skriker åt Hedvig att gå. Kanske för att skydda henne? Kanske för att mannen är viktigare än dottern? Eller också för att rädda dom alla tre.

Så stannar allting upp. Nu kommer slutet där barnet tar livet av sig. Offrar sig. Efter att blivit bortstött. Efter att inte längre vara älskat. Inte sett. Men så händer något, som är så fantastiskt att du bör se det själv, jag vill inte avslöja slutet eller dess briljanta framförande. Men här får barnet upprättelse. Blir sett. Nu riktas alla ögon på barnet och som en strålkastare ser vi barnets perspektiv. Bländande klart. Dagens barn, dåtidens barn, nuet.