Striden inom partiet är skoningslös och att den påminner om utrensningar inom fascistiska rörelser historiskt är ingen slump.

Bild: FemPers

”Nolltoleransen” är Jimmie Åkessons främsta maktredskap

2015-04-14 | Annika Hamrud padlock

INRIKES/ANALYS

Striden står mellan dem som inte hymlar om partiets ideologi och de som vill att den ska paketeras på ett nytt sätt. Den stora skillnaden mot tidigare är att striden förs via medierna, de traditionella medierna, de medier som Sverigedemokraterna säger sig hata.

Annika Hamrud backar i tiden och konstaterar att den så kallade nolltoleransen är Jimmie Åkessons främsta maktredskap.

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-10-21 | Nyheterna som dominerade SD-väljarnas flöden

Jag lärde mig begreppet ”ompaketering” av före detta SD-riksdagsledamoten Erik Almqvist. Han berättade för mig och Elisabet Qvarford, när vi intervjuade honom för vår bok Svensk, svenskare… ett reportage om Sverigedemokraterna, att Sverigedemokraterna aldrig har ändrat sin politik. Han sa att partiprogrammet från 1988 var detsamma som det som gällde då, 2010, politiken hade bara paketerats om.

Erik Almqvist var fantastiskt duktig på ompaketering. Hans framtid inom partiet skulle ha gått rakt som en motorväg om det inte hade varit för Kent Ekeroths övermodigt användande av mobilkamera när han och Almqvist var ute och festade med partikamrater en sommarnatt under valrörelsen 2010. Och om inte filmen kommit i händerna på journalister från Expressen och blivit ”järnrörsskandalen”. I filmen kan vi se hur Almqvist säger att han älskar att lura polisen: ”det funkar alltid att vara ögontjänare". När filmen blev offentlig åkte pappret runt paketeringen av och ögontjänaren offrades av partiledningen. Det är ett av ytterst få fall där SD sparkat ut någon man gärna hade haft kvar. Men även om Almqvist miste sin riksdagspost så blev han kvar inom partiet med uppdrag i det fördolda, att starta en egen ideologisk tidskrift.

Ompaketering betyder att partiföreträdare använder ord och begrepp som passar för att locka väljare till partiet i den tid vi befinner oss i, ofta handlar det om att beskriva historien på ett förskönande vis. Jimmie Åkesson säger till exempel att han gick med i Sverigedemokraterna för att de var motståndare till EU. Det är den bild han vill att vi ska få av hans val av parti 1994, då partiet hade sin allra tydligaste högerextrema profil.

Deltog av ”nyfikenhet”

På Expressens kultursida berättar partisekreteraren Richard Jomshof för Jens Liljestrand att han var med i 30 novembermarschen i Lund i slutet av 1990-talet – av nyfikenhet. I verkligheten var det han och de tre andra SD-topparna Åkesson, Björn Söder och Mattias Karlsson, som arrangerade 30 novemberfirandet 1999-2002.

Som ordförande för Nationaldemokratiska studentföreningen höll Jomshof tal om varför man samlats för att hylla ”hjältekonungen”. I fackelljus läste han Esaisas Tegnérs dikt om Karl XII och Björn Söder läste en egenskriven hyllningsdikt. En krans lades ner, man höll en tyst minut för de stupade karolinerna och man hurrade för fosterlandet. Efteråt bjöd Jomshof på glögg och pepparkakor.

Expressens före detta kulturchef Per Svensson beskriver i sin bok Vasakärven och järnröret detta som den tidpunkt då Sverigedemokraterna inledde sin marsch mot riksdagen. En marsch som inte betydde att man ändrade åsikter utan som handlade om att paketera budskapet annorlunda.

Jomshof paketerar nu berättelsen för Liljestrand så att den känns mer aptitlig 2015.

Uppfattas som ”trevligare”

Att berättelserna som SD-topparna sprider är ompaketerade går många förbi. För fortfarande tror många svenska journalister att människor som man uppfattar som trevliga inte ljuger. Och Richard Jomshof är trevlig, och så gillar han syntpop i stället för vikingarock. Han uppfattas därför felaktigt som annorlunda än de andra SD:arna och platsar därför att intervjua på en kultursida.

Många svenska väljare attraheras av nationalismen när den uttrycks något mildare. När Björn Söder ropade ”Sverige åt svenskarna” vid Landsdagarna i Ljungbyhed 2009 lyftes nästan taket i lokalen av jublet. 2015 är partiet större - och bevakas av medierna - varför det krävs mer långtgående ompaketering.

Vad det är som gör att SD-topparnas retorik uppfattas så otroligt annorlunda än den retorik som ungdomsförbundet SDU använder sig av är svårare att förstå för den som inte tilltalas av någon av falangerna. De som ska uteslutas nu – i första hand SDU:s ordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne - är inte mer nationalister än de andra. Men de använder lite tydligare nationalistiska begrepp och de tar inte avstånd från partier som också är tydliga med det nationalistiska budskapet.

Karlsson inte helt ompaketerad

Mattias Karlsson är själv inte helt igenom ompaketerad. Han är fortfarande svag för storvulna gester och uttalanden om fornstora dagar. Efter EU-valet 2014 skrev han på sin facebook-sida: ”efter gårdagen står inte huvudkonflikten längre mellan höger och vänster i europeisk politik utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, våra kulturers och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.” Detta sa han alltså som en kommentar till att förutom att SD kom in i parlamentet så gick franska Nationella fronten och brittiska Ukip kraftigt framåt.

Som Per Svensson påpekar så är dessa begrepp – kosmopoliter, patrioter, den avgörande striden, vår civilisations överlevnad, avgörande fas – retorik med en bestämd historia bakåt, till 30-talet.

För utomstående är den lilla skillnaden mellan de som styr partiet med järnhand och de som ska kastas ut otydlig. Men striden inom partiet är skoningslös och att den påminner om utrensningar inom fascistiska rörelser historiskt är förstås ingen slump. Även om utrensningarna nu inte är våldsamma utan genomförs i en process som Mattias Karlsson beskriver som rättssäker.

Nu följer alla medier striden. En strid som står mellan dem som inte hymlar om partiets ideologi och de som vill att den ska paketeras på ett nytt sätt. Mellan dem som antyder att människor med olika etnicitet inte kan leva tillsammans (Gustav Kasselstrand och William Hahne, en inriktning som också kallas ”bunkern”) och de som menar att kulturen blir som en ”nedärvd essens” (SD:s principprogram) vilket också gör att olika grupper inte kan leva tillsammans.

Den stora skillnaden mot tidigare är att striden förs via medierna, de traditionella medierna, de medier som Sverigedemokraterna säger sig hata. Sverigedemokraterna har blivit så normaliserade att de får samma utrymme – eller mer – än andra partier. Det är helt enkelt självklart för de flesta medier att toppa nyheterna med information om partitoppens utrensningsförsök.

På Facebook skriver Mattias Karlsson att han inte offrat 16 år för att tillbringa sin "politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4 procentsspärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex".

Han vill helt enkelt inte ha med ungdomar som är som han själv en gång var. De ska från början förstå hur man paketerar budskapet för framgång. Och man kan ju förstå honom. Ompaketeringen har gjort att Sverigedemokraterna nu är Sveriges tredje största parti. Karlssons nästa mål är att Sverigedemokraterna ska bli landets näst största parti. Hans mål är också att behålla makten över partiet.

Frågan är nu hur långt ompaketeringen och toppstyrningen kan gå innan partifunktionärerna slår bakut.

De fyras gäng har blivit tre

För 15 år sedan hyllade Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder Karl XII i Lund. De fyra var dock smarta redan då. De höll sin ceremoni den 29 november i stället för den 30 november. Jimmie Åkesson och hans vänner ville inte sammankopplas med de äldre män under ledning av nazisten Lars Hultén som brukade hylla hjältekonungen och vars marscher brukade möta stora motdemonstrationer. Mattias Karlsson kommenterade (enligt Per Svensson) i Sydsvenskan dagen efter:

– Vi känner samhörighet med dem som startade den här traditionen 1853. De var nationalistiska studenter, och det är vi också.

Fem år senare var det dessa fyra ungdomar som tog över partiet.

När striden nu står igen är dock inte alla fyra med på tåget. I Sydsvenskan kunde vi i helgen läsa om ”trojkan” som styr partiet. Björn Söder, som blev partisekreterare när Jimmie Åkesson blev partiledare, har ersatts av Richard Jomshof. Björn Söder har fått en reträttpost som vice talman. Det sägs att han inte sympatiserar med de nu upptrappade försöken att rensa ut och paketera om ännu hårdare.

Sverigedemokraterna förlorar aldrig väljarstöd av negativ publicitet. Tvärtom har partiets popularitet ökat enormt under den period som kvällstidningarna har avslöjat företrädare efter företrädare som fullblodsrasister och dåliga företrädare för ett ompaketerat parti.

Man kan tänka sig att väljarna tackar för utrensningarna. De vill ha ett ompaketerat parti och kvällstidningarna, Expo, Researchgruppen och Inte rasist men… hjälper till att rensa och upprätthålla den så kallade nolltoleransen. Nolltoleransen är Jimmie Åkessons främsta maktredskap, det är med den han ska tygla partimedlemmarna.

Bara en sak hotar partiet. I varje fall om vi ska lyssna på Björn Söder och det han sa till mig och Elisabet när vi intervjuade honom 2010. Kanske är det anledningen till varför han håller sig borta från striderna nu.

- Om det är någon som ska sätta stopp för oss så är det vi själva.