Satanic feminism innebär en kritisk omtolkning av relationen mellan kvinnan och ormen.

Bild: Pressbild

Satanisk feminism – om Satan som befriande kraft för kvinnor

2015-04-10 | Andrea Hillgren padlock

FEMINISM

Per Faxnelds doktorsavhandling Satanic feminism bjuder på en feministisk tolkning av Satan som kvinnosläktets frälsare och befriare. Med välstrukturerade historiska utläggningar av litterära, politiska och konstnärliga gestaltningar av Satan tolkar Faxneld hur dessa verk haft betydelse för kritik av religiösa och patriarkala föreställningar.

I slutet av förra året släpptes etnologen och genusvetaren Per Faxnelds doktorsavhandling Satanic Feminism: Lucifer as the Liberator of Woman in Nineteenth-Century Culture. Boken behandlar hur antiklerikala feminister, huvudsakligen under perioden 1860–1930, har använt Satan som en symbol för sitt förkastande av kristendomens patriarkala drag. Han exemplifierar litterära och konstnärliga verk och tolkar dess betydelse för sin samtid.

Faxneld inleder avhandlingen med en bakgrundsförklaring till den historiska tro på kvinnans förbund med djävulen som sträcker sig tillbaka till Edens lustgård och Evas brutna löfte till gud då hon åt av kunskapens frukt. Hon gav också ett äpple från trädet, ”det träd som inger förstånd”, till Adam. På grund av Evas brott ska kvinnan föda ”med smärta”, mannen härska över henne och hon ska ”hålla sig tyst och stilla”.

Ormen beskrivs inte närmare i Bibelns första testamente men har förknippats med Satan, som först i andra testamentet beskrivs närmare. Uppfattningen om kvinnan som en farlig fresterska som står i nära förbindelse med Satan har upprepats många gånger genom århundradena. Exempelvis ansågs de kvinnor som från 1400-talet fram till slutet av 1600-talet anklagades för att vara häxor vanligtvis tillhöra djävulens följe. Denna typ av satanism, ofta förknippad med kvinnlighet, ses som ondska och gudsförnekelse av makthavare under denna period.

Gudsförnekelse, omoral och motstånd

Faxneld jämför den satanism som representerar gudsförnekelse och omoral med ett annat förhållningssätt till satanismen, det vill säga som ett verktyg att använda mot de etablerade och förtryckande normerna i samhället till förmån för frihet och jämlikhet. Han framhåller satanismens kritiska potential och hur detta använts som samhällskritik mot patriarkala normer av författare och tänkare genom århundraden, utan att författarna för den sakens skull varit satansdyrkare.

Denna tolkning kallar Faxneld för satanisk feminism och beskriver hur denna samhällskritik använts av kvinnor och män genom en mängd olika framställningar. Bland annat tolkar Faxneld utvalda litterära verk, konst och politiska uttalanden om Satan som haft betydelse för kritiska tänkare, och varvat dessa med biografiska berättelser om dess författare för att fördjupa den historiska kontexten kring detta.

Faxneld presenterar och tolkar, i väl indelade kapitel, bland annat romantisk och socialistisk satanism, socialdemokratisk satanism, gotisk satanism, hur häxor kan ses som rebeller mot patriarkala strukturer och relationen mellan Satan och lesbianism.

Kvinnliga, sataniskt tolkade förebilder

Ett genomgående tema i många berättelser Faxneld lyfter är den förföriska, gotiska kvinnan som leder män i fördärvet, hotar samhällsordningen och ställs i kontrast mot den goda modern. Han resonerar kring hur dessa berättelser som kan ses som exempel på motstånd från kvinnor, hur dessa berättelser gör motstånd mot normer och vilka som kanske misslyckas. Ibland motläser han författaren eller konstnären själv och gör en egen tolkning av alstrets innebörd för sin samtid, särskilt när verken är ambivalent tolkade.

En roman som Faxneld lyfter och som speglar denna ambivalenta hållning är boken I avgrunden av Joris-Karl Huysmans. Den kvinnliga huvudpersonen, Madame Chantelouve, tecknas å ena sidan som sexualiserad och neurotisk men också som en stark personlighet som tidigt förespråkade fri kärlek. Faxneld menar att detta gav samtidens kvinnor möjlighet att ansluta sig till Chantelouves mot patriarkatet riktade rebelliska sida. Han presenterar också läror skapade av kvinnor som betraktar Satan som den högst gudomlige – exempelvis Helena Petrovna Blavatsky, medgrundare till teosofi.

Efterlängtat ämne

Kapitlen i boken är väl strukturerade och både biografiska, historiska och kontextbundna. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna för den som inte är historiskt insatt och beskrivningarna blir stundvis långa och koncentrationskrävande.

I sammanfattningen resonerar Faxneld på ett tillfredsställande och strukturerat vis hur de teman han berört ställs i kontrast mot kristendomen och samtida normer genom citat och beskrivningar av hur vi kan förstå dessa sataniskt feministiska tolkningar av religiösa föreställningar.

Per Faxnelds doktorsavhandling berör ett ämne jag själv längtat efter att få se mer av; satanism som historisk kritik och motläsning av det kristna arv som fortfarande pyr under ytan i vår samtid, innehållande patriarkala normer och värderingar. Sällan har motberättelser av exempelvis händelseförloppet i Edens lustgård lyfts fram med feministiska tolkningar, så som denna avhandling bidrar till. Verkligen på tiden!