Snatteri var brottsrubriceringen och den anklagade en man i femtioårsåldern med Mellanösternbakgrund. Han anklagades för att ha snattat ett föremål värt mindre än 100 kronor från en butik på Kungsholmen i centrala Stockholm.
Brottet uppdagades av en civilklädd väktare i butiken som inte såg vad som hände, men misstänkte att mannen stal något eller gjorde handrörelser som påvisade att han tog upp något eller stoppade i något i sina jackfickor.
Väktaren mindes vare sig avståndet till den anklagade eller vilket föremål det rörde sig om.
Väktaren påstod också att mannen betedde sig ”nervöst”.
Vi friade mannen eftersom det saknades bevis. Vi kan ju bara hoppas att domen hade blivit likadan oavsett individerna som tjänstgjorde som domare den här dagen.
Det finns ju en möjlighet att mannen hade oskyldigt dömts för brottet enbart på grund av sin etnicitet och sitt beteendemönster. Samhällets normer i dag misstänkliggör särskilt män med utländsk bakgrund som brottslingar (se faktarutan).
Butiken hade väldigt enkelt kunnat kolla genom varumärkesnumret om varan stulits – vilket inte gjordes. I stället utsattes mannen för grov personlig kränkning och blir behandlad som en misstänkt brottsling. Mannen berättade hur han har lidit när han drabbats av dessa falska anklagelser. Han har numera ångest när han går in i butiker, rädd för att bli misstänkliggjord.
Det allvarliga med ärendet är att väktaren och butiken anmälde brottet och blev trodda av polisen och åklagarmyndigheten (åklagarkammaren i Stockholm). Polisen och åklagaren borde ha ställt kritiska frågor till sig själva, nämligen:
1. Finns det en rimlig grund att tro på väktaren om bevisföringen saknas eller är inte 100 procent tillförlitlig?
2. Finns misstanken enbart på grund av mannens härkomst?
3. Varför skulle en medelålders man utan brottshistorik plötsligt stjäla varor värda mindre än 100 kronor?
4. Behandlas mannen annorlunda av polisen och väktarna på grund av rasism?
5. Finns det skäl att tro att mannen betedde sig nervöst på grund av andra livssituationer/ händelser?
Enligt grundläggande principer i straffrätten är en person oskyldig tills det att motsatsen har bevisats.
Enligt Europakonventionen är den gällande principen oskuldsprincipen inom straffrätten.
Jag har bevittnat några gånger hur personer med utländsk bakgrund blir behandlade, adresserade som ”dömda brottslingar” utan att bevisen föreligger eller att domstolen ens har gjort bedömningen om att så är fallet.
Därför vill jag uppmana dig som arbetar inom domstolsväsendet, eller tjänstgör som nämndemän, att vara medveten om den bristande representativiteten som finns i dag, både i domstolen och bland nämndemännen, där den svenska demografin varken är representativ eller arbetar emot diskriminering genom att ställa kritiska frågor i fall där en oskyldig person anklagas för brott.
Oskuldsprincipen bör tas på högsta allvar och min förhoppning är att både allmänhet och vi som på något sätt kommer i kontakt med domstolarna utför vår medborgerliga plikt och värnar våra grundläggande rättigheter.
Det är min plikt som nämndeman och medborgare i Sverige att verka för att alla invånare har lika rättigheter och bedöms av sina likar, på lika villkor, fria från diskriminering.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tycker du verkligen att polisen borde frågat sig själva "Varför skulle en medelålders man utan brottshistorik plötsligt stjäla varor värda mindre än 100 kronor?" Tycker du att de alltid ska fråga sig själva t ex "Varför skulle en medelålders man utan brottshistorik plötsligt köpa sex?" eller "Varför skulle en medelålders man utan brottshistorik plötsligt köra för fort?" också då eller?