True Colors: Rasism, klass och den första förälskelsen

2015-03-13 | Julia Ageborg Morsing padlock

KULTUR

Larisa är 16 år och tycker att hon är snygg, bra och en miss. Hon har prestationsångest upp över öronen. Lidija Praizović har skrivit manuset till klassrumsföreställningen True Colors som rasism, klass och fördomar när den första förälskelsen ställs mot föräldrars förväntningar och kärleken till en mamma.

Mellan den 4 mars och 22 maj spelas True Colors, en föreställning av Ung scen/Öst, i klassrum runt om i Östergötland för högstadie- och gymnasieelever. Lidija Praizović, som gör sin dramatikerdebut, har skrivit manuset och Astrid Assefa står för regin. Anja Rajić spelar alla fyra av pjäsens karaktärer och varje föreställning avslutas med ett samtal med Ung scen/Östs pedagog Layal Wiltgren om vilka frågor föreställningen väcker.

Larisa tävlar i dans, hon har toppbetyg i skolan, hon har stenkoll på hur mycket hon äter. Det hon vill mest av allt är att bli journalist och ha en pojkvän som hon älskar och som älskar henne. Hon är mammas ängel och viktigast av allt är att mamma är stolt över henne. För mamman är Larisa det allra viktigaste. Det enda barnet efter en rad av missfall och på henne sätter hon alla förhoppningar och all fokus. Hon ska ha högsta betyg, ett bra liv och den goda ställning i samhället som föräldrarna inte fick.

Från hästen till åsnan

Larisa tror på hårt arbete och disciplin. Fast hon vet att det inte stämmer. Hennes föräldrar har alltid jobbat hårt men i Sverige har de inte kunnat få bra jobb. I Serbien var pappan utbildad arkitekt, men i Sverige får han inget jobb som det. Han har fallit från hästen till åsnan säger Larisa. Mamman har alltid jobbat på alla fyra. Hon har städat och skrubbat tills hon blev sjukskriven och nu städar hon hemma i stället.

När Larisa börjar träffa Rashid förändras världen helt. Han är skolans coolaste kille och Larisa är överlycklig. Tills mamman får reda på det. Rashid kommer från Eritrea. Han är svart och muslim, något som föräldrarna inte kan acceptera.

Muslimer dödade dina förfäder, menar mamman. Pappan är minsann inte rasist, det finns minst 16 olika nationaliteter på restaurangen där han brukar vara. Men ”varje fågel flyger med sin flock” säger han.

Pedagogiskt samtal

Efter föreställningen har Ung scen/Östs pedagog Layal Wiltgren ett samtal med eleverna, i detta fall ett gäng åttondeklassare. De får själva ta upp vad de tänkte på, vad som var jobbigt eller vad som var roligt.

Hon får dem att fundera på fördomar. Vad som orsakar fördomar, hur de tar sig uttryck och vad som ligger bakom. Vikten av att inte se hudfärg, klass och kön när en träffar en ny människa. Samtalet belyser också den strukturella rasism som finns i det svenska samhället och behovet av att kategorisera människor efter saker som ålder, hudfärg och kön.

Föreställningen är lättillgänglig och fartfylld. Anja Rajić växlar felfritt och med stor trovärdighet mellan alla fyra roller. Det finns aldrig en uns tvekan om vilken karaktär som befinner sig i hennes kropp för tillfället.

Framförallt så uppmärksammas rasism, klass och fördomar på ett enkelt sätt som jag tror att många kan ta till sig. Både pjäsen och samtalet efter tar upp att fördomar inte är något ålderdomligt utan något som lever kvar i samhället och att det handlar om att inte se människor som individer utan att döma dem efter den grupp de tillhör och vilka föreställningar en har om den gruppen.

Belyser fördomar

Utan att förmana, anklaga eller föreläsa lockar Layal Wiltgren ungdomarna till att reflektera över hur dessa fördomar ger uttryck för rasism och klassförakt. Föreställningen i sig är färgglad, stark och illustrerar problemen på ett tydligt sätt, men i och med samtalet får en även chansen att återkoppla och utveckla de tankar som väcks.

Föreställningar som denna behovs för fler ungdomar, och onekligen för vuxna också. Den sår frön som öppnar för möjligheter till reflektion och kritik mot samhällets etablerade och ingrodda fördomar och föreställningar. Den uppmanar en att fundera över ens egen position och spräcker både ens egen och det svenska samhällets fördomsfria självbild. Jag önskar att en liknande föreställning hade spelats i mitt klassrum under högstadiet.

”Änglar finns både inom islam och kristendom, både i Serbien och Eritrea” säger Rashid. Det är en föreställning som handlar om att inte bara flyga med sin egen flock. Om att de flesta människor är mer lika varandra än någonting annat.