Christine Bylund, Ulrika Westerlund och Catrine Andersson deltog i samtal i Malmö under ledning av Leila Brännström.

Bild: Rebecca Vinthagen

#utvägar: Ett samtal in på bara huden

2015-02-27 | Elina Pahnke padlock

INRIKES

När Utvägar hade sitt sista stopp stod kroppen och sexualiteten i fokus. Temat var in på bara huden. Leila Brännström ledde samtalet med Christine Bylund och Catrine Andersson, som skrivit i antologin, och Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL. Samtalet om kroppen blev snabbt en diskussion om medborgarskap. Vem är jag som medborgare när min kropp inte blir sedd som norm?

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-02-10 Nya antologin letar feministiska vägar ur den politiska krisen

2015-02-17 #utvägar: Kunskap och möjligheter finns – nu saknas organisering

2015-02-24 #utvägar: Revolutionärt att sätta ljuset på männen

2015-02-27 #utvägar: Behovet av en säkerhetspolitik för alla

Antologin Utvägar - feministiska allianser för en solidarisk framtid är en samproduktion mellan Settings och Feministiskt perspektiv utgiven på Ordfront förlag. Redaktörer: Rebecca Vinthagen och Edda Manga.

När utvägar hade sin releasefest på Moriskan i Malmö på torsdagskvällen diskuterades identitet och kropp i förhållande till samhällets normer. Catrine Anderssons ingång i ämnet är hennes forskning om heterosexualitet/tvåsamhet och intima rättigheter.

Catrine Andersson släppte 2011 avhandlingen ”hundra år av tvåsamhet” där hon skriver om tvåsamhetsnormens fäste i äktenskapet och samhället, från 1909 tills 2009 då äktenskapslagen ändrades till att bli könsneutral.

– Fler fick då tillgång till samhällets plattformar och rättigheter men normerna kring tvåsamhet finns fortfarande kvar. Man vill spegla heteroparen i de ”riktigt autentiska” samkönade paren. Könsneutralitet är inte nog, utan folk blir fortfarande sorterande enligt en tvåsamhetsnorm, säger Catrine Andersson.

En äkta homosexuell

Ulrika Westerlund känner igen bilden av att homosexuella tvingas förhålla sig till en redan förutbestämd identitet. Med RFSL har hon pratat mycket om asylrätt och homosexualitet. Hon berättar om hur migrationsverkets analys bottnar i en tro på att det finns en homosexuell praktik som alla homosexuella ägnar sig åt.

– Det ligger nära det Catrine säger om ”vad en riktig homosexuell identitet är”. Handläggarna har normerna i huvudet och som förföljd måste du då ha alla dessa ingredienser för att ses som en trovärdig homosexuell.

Westerlund berättar om hur asylsökande förväntas ha en historia om när de “kom på” att de var homosexuella. De ska också gärna känna till RFSL och gilla att gå på gayklubb.

– För att göra sig begriplig ska man kunna berätta om den här ”sanna inneboende sexuella identiteten”, som ofta krockar med den egna självbilden, säger Ulrika Westerlund.

Den svenska handikappsmodellen

Christine Bylund är bloggare, föreläsare och skribent. För henne handlar kvällens tema om hur hon blir behandlad som en patient snarare än en medborgare i samhället.

Hon berättar om hur Sverige säger sig utgå från en social handikappmodell. Den sociala handikappmodellen är från början skapad av engelska handikappaktivister för att blottlägga hur samhället skapar och reproducerar handikapp.

Syftet är att frikoppla handikappet från personen och istället visa vart i samhället personen är begränsad. Genom att göra det belyser modellen den maktutövning som sker när personer blir begränsade på grund av funktion.

Trots att Sverige idag påstår sig utgå från den sociala modellen menar Christine Bylund att staten i högsta grad använder sig av en medicinsk handikappmodell, där man istället är sitt handikapp.

– Det är svårt att få en avmedikaliserad syn på sin egen kropp när samhället behandlar en så. Jag borde få samtycka till vilka instanser som får uttala sig om mig och vem som får tillgång till min kropp men det får jag inte. Hur ska jag då värna om den egna kroppen? Jag har ju inte samtyckt och därför är det ju tvång, säger Christine Bylund.

Tillgång till personlig assistans

– Jag måste klocka mina egna behov, exakt hur lång tid allt tar som jag gör. För att få hjälp enligt assistans-lagen krävs att jag behöver minst tjugo timmar assistans, annars hamnar jag hos kommunen. Då beslutar istället varje enskild kommun om utgifterna. Dessutom måste detta omprövas vartannat år så det går aldrig att veta om jag kommer att fortsätta leva som jag lever nu.

Christine Bylund berättar om hur det i slutändan blir ett väldigt godtyckligt resultat eftersom det är den enskilda handläggaren som bedömer om behoven är trovärdiga.

Christine Bylund och Catrine Andersson är båda med och skriver i Utvägar, som diskuterar feministiska allianser. Leila Brännström undrar varför det är så viktiga att problemen formuleras som just feministiska frågor.

– Jag tycker att det är viktigt att påpeka att det är en feministisk fråga eftersom folk inte ser det som självklart att jag blir drabbad främst från funktionalitet, inte från kön. Det öppnar upp för intersektionella allianser, säger Christine Bylund.

– När jag skrev min avhandling om tvåsamhet fick jag kritik för att vara antifeministisk eftersom det inte huvudsakligen fokuserade på kvinnor. Jag vill inte ha den typen av konflikter, för mig är det ett självklart feministiskt ämne, säger Catrine Andersson.

Ulrika Westerlund instämmer.

– Vad som är feministiskt är så flyktigt och föränderligt.

Hinder och utvägar

Så vad är det vi måste övervinna? Undrar Leila Brännström. Vad är det som gör att dessa föreställningar fortgår?

– Ett aktuellt exempel i hur normer speglas i lagstiftning är att ensamstående personer som ska befruktas testas hårdare än par. Argumentet blir att ”två är bättre än en”, men man hör ju aldrig någon säga ”tre är bättre än två”, säger Ulrika Westerlund.

– Precis, man säger: ”det går ju inte, två är bättre än en”. Det finns ett helt normpaket med common sense-idéer av äktenskapet. Det är som att det ligger och lurar en skräckbild som säger, ”om vi släpper lös detta kan det sluta vart som helst! Vi kan inte börja tillåta en massa saker, hur ska det gå då?”, säger Catrine Andersson.

Samtalet återknyter hela tiden till medborgarskap.

– Medborgarskap är att inte bli uppfattad som patient utan en person med agens, säger Christine Bylund

Hon berättar om att inte få verka i samhället som alla andra.

– Jag tänker att det som blir kärnan i att leva med assistans i Sverige idag är tanken om att det kontinuerliga livet. Som i att jag är nästan 30 år nu och skulle rimligtvis kunna tänka att om tio år vill jag ha en familj eller jag vill bo där och där eller jag vill jobba såhär, men faktum är att jag inte kan tänka så. Det enda jag kan tänka är att nästa år måste jag pröva min assistans igen, nästa år kan det vara förbi.