#utvägar: Vem stal freden?

2015-02-25 | Maud Eduards padlock

FEMINISM

”Ju mer kriget förankras i en retorik av fredsvilja, jämställdhet och goda, västerländska värden, desto mer normaliseras militarismen.” Det skriver professor emerita Maud Eduards i den inledande texten i antologin Utvägar - feministiska allianser för en solidarisk framtid.

Eduards har jämfört slutdokumentet från Nordiskt Forum som presenterades i december och FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995 och funnit tre avgörande skillnader.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-02-10 Nya antologin letar feministiska vägar ur den politiska krisen

2015-02-17 #utvägar: Kunskap och möjligheter finns – nu saknas organisering

2015-02-24 #utvägar: Revolutionärt att sätta ljuset på männen

I DAG samtalar Maud Eduards, professor i statsvetenskap, Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till Kvinna och Nasim Aghili, dramatiker och regissör, om militarism, nationalism, migration och feminism under ledning av Edda Manga, idéhistoriker och redaktör, på kulturhuset i Stockholm i samband med Stockholmsreleasen på evenemanget Dags för en feministisk världsordning, 17:30-22:00.

Antologin Utvägar - feministiska allianser för en solidarisk framtid är en samproduktion mellan Settings och Feministiskt perspektiv utgiven på Ordfront förlag. Redaktörer: Edda Manga och Rebecca Vinthagen.

Krig, fred och säkerhet är mångtydiga och föränderliga begrepp, förtöjda i sin tids maktrelationer och politiska kultur. Krigsinsatser behöver ständig legitimering, som att det skulle finnas rättfärdiga krig som skapar ordning och utveckling, till skillnad från onda krig som skapar kaos. Ett västerländskt ideal är att militära interventioner och demokratisering går hand i hand. Krig som övertalning, att vinna fiendens ”hearts and minds”, inte antagonism och våld, som Caroline Holmqvist skriver i Policing Wars (2014). I den här tankefiguren känner sig de nordiska länderna bekväma. Så vill exempelvis svenska makthavare inte tillstå att insatsstyrkan i Afghanistan varit involverad i krig. 2014 firade Sverige 200 år av fred, en självbild som inte får rubbas. Fred och säkerhet för oss i Norden – krig och våld för de andra.

Säkerhet, detta efterlängtade tillstånd för stater och människor, har med 11 september alltmer kommit att betyda krig mot inbillad och verklig terrorism. Det tänkta beskyddet har emellertid ett högt pris, mänskliga rättigheter och demokrati kringskärs internt, social tillit går förlorad, parallellt med att osäkerheten för de andra ökar. Här pågår en avhumanisering av fienden, som exempelvis kommer till uttryck i USA:s drönarattacker, där avancerad militär teknologi används mot oskyddade, sårbara kroppar. Inget mänskligt lidande på hemmaplan, men många civila döda där borta. Hotbilderna konstrueras i termer av klass, kön och ras. Självmordsbombare i skepnad av fattiga, bruna kvinnor tecknas som sinnebilden för det yttersta hotet mot denna högteknologiska, maskulint kodade krigföring.

Få besparas effekterna av den omfattande globala rustning och militarisering som pågår. Våld på slagfältet föder övergrepp i vardagen, militärt och civilt flyter ihop. Tillståndet i världen kan sammanfattas som militarism, ett normsystem där militärmakt ses som ett legitimt sätt att ingripa i konflikter och skapa fred, ett för givet taget tänkande som sipprar ner i människors vardag, och som kryper in på bara kroppen. Cynthia Enloe talar i sin bok Globalization & Militarism (2007) om militaristiska värderingar som genomsyrar samhället: tron på hierarki, lydnad och användning av våld. Ett är säkert: krig och fred är på liv och död. Inte minst för kvinnor, vars säkerhet i världen försämrats.

I ljuset av denna globala verklighet konstateras i Feministiska överenskommelser och krav. Den nordiska kvinnorörelsens slutdokument för Nordiskt Forum Malmö 2014, under Fred och säkerhet, att de nordiska regeringarna gått från att ”vara ledande i fredsinitiativ” till att i ökande grad ”fokusera” på militära insatser internationellt. Det stämmer med mönstret i världen för övrigt, att fredsbevarande insatser blir färre. Samtidigt återges okritiskt de nordiska regeringarnas syn på sig själva som ”kraftfulla främjare av kvinnors deltagande i fredsprocesser”, med reservationen att ambitionen inte förverkligats. Hur går denna ekvation ihop? Vem talar å vems vägnar i detta dokument?

Vi kan börja med att jämföra skrivningarna från Nordiskt forum med FN:s fjärde kvinnokonferens i Peking 1995. Nordiskt Forum upprepar visserligen två viktiga krav i Peking-dokumentet, att kvinnors medverkan i lösandet av konflikter säkerställs och att icke-våld och fredliga uppgörelser eftersträvas. Men på åtminstone tre punkter kan man läsa sig till avgörande skillnader. Peking har ett betydligt bredare perspektiv på våld i krig och pekar bland annat på betydelsen av rasism, främlingshat, fattigdom, hunger, religiös intolerans, terrorism och kolonialism. Det sexuella våldet mot kvinnor skrivs in i en bred och strukturell föreställning om våldets politiska karaktär.

En andra skillnad är att uppmaningarna från Peking om insatser inte bara riktas till regeringarna, som i det nordiska dokumentet, utan till vitt skilda aktörer, som regeringar, internationella och regionala organisationer och institutioner samt NGO:s. För det tredje lyfter Peking-dokumentet fram kriget som problemet, inte i första hand kvinnorna(s utsatthet). Här hävdas att väpnade konflikter helt enkelt får förödande ekonomiska, sociala och psykologiska konsekvenser för det mänskliga livet. Sedan ses kvinnor och flickor i och för sig som särskilt drabbade på grund av sin ställning i samhället och sin könstillhörighet.

Mot denna bakgrund kräver Nordiskt Forum som första punkt att de nordiska regeringarna ”säkerställer kvinnors lika representation på beslutsfattande nivå i alla fredsprocesser, för att förhindra krig…” Kvinnor tillskrivs här ett tungt ansvar för fredsarbetet – och för att förhindra en materiell och mental förödelse som de sällan orsakat. Jämställdhet och könsbalans får utgöra svar på ett gränslöst globalt problem: konflikter som spelplats för militarism, kapitalism och sexism, med våld som ett nav. Handlingsplanen från Nordiskt forum är också skriven inom ramen för en stark tilltro till staten, nordiskt samarbete, FN och nedrustningsambassadörer. Väl etablerade institutioner ska leda och fördela ansvaret för freds- och säkerhetsfrågorna.

Vad kan en feministisk analys och kamp bidra med i det här läget? Risken att dras in i militaristiska tolkningar av krishärdar i världen är uppenbar. (Den nya) militären vill se sig som garanten för säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter, och kvinnor riskerar att bli nyttiga verktyg i denna säkerhetspolitik. Fler kvinnor i arbetet för fred tenderar att betyda fler kvinnor i militären. De behövs, sägs det, både för effektiviteten i krig och för att möjliggöra freden. Såväl fredstanken som jämställdhetspolitiken krokar i säkerhetspolitikens strävan efter legitimitet. Kriget består, men sminkat med ett mer humanitärt och rättfärdigt ansikte.

Att kvinnor är svåra att rekrytera till militären är en annan sida av saken. Miljön är (ö)känd för diskriminering och sexuella trakasserier. Våld mot kvinnor och våldtäkt formas inte bara till en krigstaktik utan också till en intern praktik i militära organisationer. I den amerikanska armén våldtogs 2010 en kvinna var tredje timma. Och med FN:s fredsstyrkor följer prostitution och ökat våld mot kvinnor lokalt. Självklart ska ingen behöva utsättas för sexuellt våld i krig, men den avgränsade synen på våld, som är tänkt att botas med uppförandekoder och nolltolerans, utmanar vare sig den militaristiska våldsapparaten som helhet eller civilsamhällets våldsstrukturer.

Det illegitima våldet i krig är fruktansvärt. Men min poäng är att det även gäller det våld som legitimeras av regeringar och starka kapitalintressen. I kampen mot säkerhetsregimen, för frihet och självförsvar, behöver feminismen avslöja föreställningen om det goda militära beskyddet, både nationellt och globalt. Beskyddarlogiken bygger på ojämlikhet. Ett demokratiskt medborgarskap innebär, som Iris Marion Young skriver i Globala utmaningar (2007), att vi tar avstånd från idén om hierarkin mellan beskyddare och beskyddad.

Ju mer kriget förankras i en retorik av fredsvilja, jämställdhet och goda, västerländska värden, desto mer normaliseras militarismen. Vi serveras nya argument, mer i linje med tidsandan, för varför kriget ska accepteras. Men grymheterna, våldet och det mänskliga lidandet lever kvar, bara inskrivet i en – för väst – mer tilltalande tankefigur. Av postkolonialt snitt, bör tilläggas. Ett viktigt led i denna säkerhetspolitiska legitimeringsprocess består i att hänvisa till kvinnor(s kroppar) som problem (sexuellt sårbara), tillgång (fredsmäklare) och i behov av frigörelse. Feministisk teori och praktik är utsatta för ständiga stöldförsök av militaristiska krafter. Stå emot, säg ifrån: krig för fred, demokrati och kvinnors säkerhet är en förledande och förödande tanke. Anti-militarismen måste stå stark och tydlig i feminismen.

Eduards, Maud (2014), Har Sverige verkligen haft 200 år av fred?, Dagens Etc, 26 mars.

Enloe, Cynthia (2007), Globalization & Militarism. Feminists Make the Link. Rowman & Littlefield Publ, Lanham/Boulder/New York.

Feministiska överenskommelser och krav. Den nordiska kvinnorörelsens slutdokument för Nordiskt Forum Malmö 2014 – New Action on Women’s Rights (punkt 7. Fred och säkerhet), (2 dec. 2014)

Holmqvist Caroline (2014), Policing Wars On Military Intervention in the Twenty-First Century. Palgrave/Macmillan, Basingstoke.

United Nations Report on the Fourth World Conference on Women, Beijing 4-15 september 1995, (17 nov. 2014)

Young, Iris Marion (2007), Globala utmaningar. Krig, självbestämmelser och global rättvisa. Tankekraft, Stockholm.