Paula Cardozo: ”Solidariteten är inte död”

2015-02-20 | Paula Cardozo padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Utifrån utställningen "För demokrati behövs kärlek" av Carlos Motta som visas just nu på Röda Sten i Göteborg, reflekterar Paula Cardozo över systemförändring, solidaritet och avlönad/oavlönad aktivism.

Carlos Mottas utställning visas på Röda sten fram till 22 mars.

Jag besökte utställningen "För demokrati behövs kärlek" av Carlos Motta på Röda Sten. Han arbetar med frågor som sexualitet, kropp, religion och demokrati. Motta skapar frågeställningar med sina verk om historieskrivning, skapandet av politiskt minne och de normativa diskurserna om sexualitet och genus. Han säger: ”Det demokratiska tillståndet kan inte enbart existera genom tolerans och inkludering. Riktig jämlikhet och frihet kräver en systematisk omvandling som tillåter olika sätt för självstyre”.

Och han sätter fingret på något, för mig viktigt och högst relevant, när det gäller aktivistens roll och organisering. Jag känner mig träffad. Träffad och även tacksam över dessa reflektioner och analyser. Utan dem skulle jag aldrig hitta hem igen.

Skrivbordsaktivism

Det går att tjäna pengar på allt nu för tiden. Det är nästan hysteriskt vad kommunala verksamhet hungrar efter utbildningar inom hbtq, diskriminering, normkritik, mänskliga rättigheter. Givetvis måste vi tolka detta på ett positivt sätt utan att för saken skull sluta ställa oss frågan: vilka förändringar är det som åstadkoms? Är det en systematisk omvandling eller är det enbart tolerans och inkludering?

Jag arbetar som projektledare på Göteborgs rättighetscenter, en antidiskrimineringsbyrå som erbjuder kostnadsfri rådgivning i diskrimineringsfall, utbildar och skapar opinion. På två år har jag varit projektledare för sex projekt. Det är ett viktigt arbete och jag är glad att jag har ett jobb.

Aktivismen har professionaliserats, institutionaliserats och sugits in i systemet. Idag tjänar jag pengar på att vara aktivist.

Jag har tagit mig in i vita rum. Vilka förändringar är det som har åstadkommits? Är det en systematisk omvandling eller är det enbart tolerans och inkludering? Jag har tagit mig in i vita rum bara för att förstå att det inte är makten i vita rum jag vill ha, utan en radikal förändring av samhällets ordning eller snarare oordning. Då kan min målsättning inte vara att inta vita rum. I så fall skulle jag nu känna mig nöjd, jag skulle vara konformismen själv. Historien skulle vara slut, men jag har aldrig känt mig så missnöjd.

Förutom min avlönade skrivbordsaktivism är jag aktiv i en stödorganisation till Ingen Människa Är Illegal, vi samlar in pengar till deras verksamhet. Här är jag den verkliga aktivisten. Här finns det inga institutionella ramverk att förhålla sig till.

Allianser och livslång kamp

De projekt som jag ändå känner gjorde mest skillnad, som motsäger min bild av aktivistens sätt att organisera sig, och som från grunden strävade efter stora förändringar var projekt som riktade sig till papperslösa kvinnor och transpersoner i Göteborg. Jag kan se två anledningar till att dessa projekt lämnade viktiga spår. Papperslösa människor är en av de mest utsatta grupperna i samhället och löper större risk att bli diskriminerade inom samtliga samhällsområden. Det finns givetvis ingen institution, ingen kommunal verksamhet dit papperslösa kan vända sig vare sig med frågor eller för att få konkret hjälp eller svar.

All arbete för papperslösa människor ser jag som radikal för den sker inte inom institutionen. Fortfarande jagas, låses in och deporteras papperslösa av institutionerna. Den andra anledningen är att vi samarbetade med riktiga aktivister och papperslösa. Jag vet att uppdelningen är konstig i sig då papperslösa också är aktivister. På Göteborgs rättighetscenter får vi heller aldrig förfrågningar om utbildningar eller andra insatser vad gäller papperslösa från kommunalt håll.

Aktivistens mål kan inte vara att få institutionerna att bli bra. Vi kan lösa enskilda diskrimineringsfall men målet, vill jag påstå, är att rasera de förtryckande strukturerna och det arbetet är livslång och oavlönad.

Leve solidariteten

I organiseringen med alla förtryckta är solidaritet ett begrepp som måste tillbaka i den politiska diskursen. För mig är solidaritet både en känsla och en handling sprungen ur samhörighet; ingen är fri förrän alla är fria.

Organiseringen är en kreativ process och har en mängd olika metoder. Är det fortfarande ”kvinnan” som är det feministiska subjektet? Var en av frågorna jag skulle försöka besvara. Jag blev medveten feminist ganska sent i livet, det fanns inga förebilder. Men idag tycker jag att den aktivism som jag är en del av utgår någonstans från en plats där vi ser en röd tråd som går från det våldsamma införandet av kön som en rättslig och moralisk kategori, till kyrkans hegemoni, till statens reglering av kroppar och identiteter. Vi alla borde få större frihet att utforma och leva våra liv utan patologisering, trakasserier, hot om våld, och kriminalisering.

Solidariteten är inte död, här måste den kännas och göras med alla dem som inte får bestämma över sina egna kroppar och sina liv för förtryckaren är densamma.