#giff: Var är de queera lyckliga sluten?

2015-02-03 | Maria Ramnehill padlock

KULTUR

Det finns en iögonfallande avsaknad av lyckliga slut i filmer om hbtq-personer. Är det vår tids fortsättning på Hayskoden, som stipulerade att en homosexuell eller transperson måste dö eller straffas i spelfilm för att tillfredsställa branschens moraliska standard? Maria Ramnehill sammanfattar sina intryck av hbtq-sektionen på Göteborgs filmfestival.

FAKTA/Hayskoden

"The Motion Picture Production Code" eller "The Hays Code" var en samling moraliska riktlinjer för filmindustrin som applicerades i USA:s stora filmbolag från 1930 till 1968. Den är uppkallad efter Will H. Hays, som var president för de amerikanska filmproducenternas och distributörernas förening (Motion Picture Producers and Distributors of America – MPPDA) från 1922 till 1945. Riktlinjerna pekade ut vad som var oacceptabelt eller oacceptabelt att visa på film för en offentlig publik i USA.

Under Hayskoden kunde Hollywood inte skildra queera personer utan att bestraffa dem på något sätt. Det här har suttit i filmvärlden sedan dess: flator, transpersoner och bögar måste dö eller åtminstone drabbas av psykisk sjukdom eller förlora sin partner på något sätt. Ett annat sätt var att helt enkelt göra dem till skurkar. I dag finns inte koden kvar, årets lilla QTBH-sektion på Göteborgs filmfestival lägger mycket fokus på lidandet.

När Carlos Rojas under lördagen presenterade en undersökning av det svenska biofilmårets mångfald konstaterade han att vi kunde se nio homo- eller bisexuella rollfigurer, mot 764 förmodat hetero, i svensk film 2014. I de flesta fall avslutades den samkönade relationen och rollfigurerna framställs i slutet som lyckligare för att de ingått i en tvåkönad relation. Queera sexualiteter generellt är fortfarande underrepresenterade och när det väl syns på film är det sällan de beskrivs som lyckade. Den enda berättelsen i festivalprogrammet där ett queer par får varandra på slutet är dramadokumentären Cirkeln.

Antiromantiska

Regissörer som gör spelfilm om HBTQ-personer verkar aldrig nöja sig med att bryta mot cisheteronormen, de måste tydligen också bryta med traditionella kärlekshistorier. Margarita with a straw slutar lyckligt, men huvudpersonen Laila finner sig själv, inte en kärlek. 52 Tuesdays har ett lyckligt slut men den handlar snarare om dottern och hennes relation till sin pappa som är transman, än om pappan själv. Sämsta exemplet är Sand dollars, en queer version av rika vita västerlänningar som lämnar Europa för tropikerna, och köper fattiga unga människors kärlek. Anne är en äldre vit fransk kvinna som i Dominikanska republiken hittar den unga svarta kvinnan Noeli att bli kär i, men det är ett förhållande präglat av ojämlikhet. Anne vägrar inse att deras förhållande för Noeli är sexarbete. Även om vi en stund luras att tro att det är en lesbisk variant på Pretty Woman är slutet på förhållandet och filmen oundvikligt. En lesbisk romantisk komedi skulle ju vara minst lika nyskapande som vilken manlig stor filmkonstnär som helst. Var är våra lyckliga slut?

Margarita with a straw var en av HBTQ-sektionens finaste filmer. Det är en coming-of-age-berättelse om Laila, en ung, smart bisexuell kvinna med CP i New Delhi. När hon får ett stipendium till New York får hon chansen att vinna sin självständighet, att upptäcka sin bisexualitet - men möter också rasism och funkofobi. Men för Laila blir kampen för sin sexualitet en annan än den berättelse vi brukar se på film - familj och vänner blir lika förvånade att hon alls har några begär som att hon kan begära kvinnor. Men fokuset ligger inte på rasism, kolonialism, heterosexism eller funkofobi, de är alla bara med som naturliga delar av berättelsen om hur Laila vinner sin självständighet.

Transkvinnorna i Before the last curtain falls beskrivs i katalogen som transpersoner, på det sätt som transkvinnor nästan alltid avkönas och fastnar mitt emellan man och kvinna. Dokumentären skildrar en grupp äldre homosexuella män och transkvinnor som sätter upp en cabaret för att skildra sina liv i koreografi och musik. De får berätta om att förakta de män som åtrår en, om misshandel och hat, om diskriminering men också om kärlek, sex och glädje.

Kombination av förtryck

“Queers bash back” var ett av slagorden när Queer nation manifestet skrevs, av homo- bi- och transpersoner som tröttnat på en alltför heterotillvänd amerikansk QTBH-rörelse. Dokumentären Out in the night skildrar vad som händer när svarta lesbiska kvinnor slår tillbaka. Sju väninnor åker en kväll in till New York, där de kan vara mer öppna och trygga än hemma i Newark, New Jersey. En man försöker ragga på en av dem, men när Patreese säger att de alla är lesbiska blir han hotfull. Situationen eskalerar med våldtäktshot och mannen går till attack. De försvarar sig, bland annat med Patreeses fickkniv. Den underliggande berättelsen igenom hela filmen är nämligen att den sortens trakasserier och hot inte är något undantag.

Trots att det var ett solklart fall av självförsvar hamnade de fyra kvinnorna – som vägrade erkänna misshandel – i fängelse. Patreese var den som satt längst, sju och ett halvt år. Det som hände kvinnorna är inte en funktion av deras sexualitet, kön eller hudfärg var för sig, utan en funktion av att allt detta samtidigt. Misogyni, rasism och heterosexism, allt samtidigt. Det är inte för att det är skoj att bevara identiteter de som skälls för identitetspolitik inte är nöjda med mainstreamvänster eller mainstreamfeminism, det är för att ens livsvillkor bestäms inte bara av patriarkatet, eller kapitalismen, utan av allt samtidigt.