Sara Edenheim är historiker, för närvarande verksam vid Umeås universitet.
Bild: Vimeo
Identiteten är en del av maktordningen
2014-11-21 | Sara Edenheim
7
FEMINISM
Marginaliserade gruppers erfarenheter och begär är formade av maktordningen. De är därför inga oproblematiska källor till sanning och motstånd. Diskriminerade gruppers krav anammas och assimileras av de liberaldemokratiska institutionerna och görs till nya normer och mainstreamad jämställdhetspolitik. Sara Edenheim utvecklar den poststrukturalistiska feminismens analys i kontrast mot ståndpuktsfeminism och strukturalistisk feminism, i ett inlägg som kan läsas som svar på såväl den pågående debatten om identitetspolitik som på Yvonne Hirdmans historieskrivning.
Vid 00-talets början skrev jag ett par artiklar i Dagens Nyheter och i Bang som handlade om intersexualism – om kroppar som inte går att identifiera som manliga eller kvinnliga utifrån vedertagna medicinska normer och som därför i vissa fall opereras, redan som nyfödda, för att ”bli” pojke eller flicka. Jag skrev utifrån poststrukturalistisk feministisk teori, inte utifrån egen erfarenhet, och jag drev tesen att behandlingen av intersexualism egentligen gäller oss alla: kön blir en materiell verklighet för oss genom att vi tvingas begripliggöra våra kroppar och dess former utifrån en heterosexuell matris där kön antas spegla könsidentitet som i sin tur antas spegla ens sexualitet som, åter, antas spegla kön.
I min avhandling, som jag skrev några år senare, skrev jag även om hur lag och vetenskap definierat homosexualitet och transsexualism. Min slutsats var att den heterosexuella matrisen kan assimilera de avvikande genom att heterosexualisera dem: homosexuellt begär förklaras genom att en bög har ett kvinnligt begär, en transsexuells begär att korrigera sin kropp förklaras genom att könet sitter i huvudet istället för i kroppen. Med andra ord matrisen utgår från ett stabilt kön och ett stabilt begär, men som inte nödvändigtvis är synligt utanpå.
Hade jag skrivit detta i dag hade jag kanske blivit bojkottad när jag hållit föredrag. I alla fall om jag bott i Stockholm. Nu har jag istället haft tid och möjlighet att läsa feministisk teori och forska om identitetspolitiska rörelser och deras förutsättningar i samtiden. Det som slår mig i dagens alldeles för hätska debatt om vilka som är inkluderade och exkluderade ur feminismen, är hur få som hänvisar till just feministisk teori. Trots att det är med en rudimentär översikt över feminismens olika bevekelsegrunder som man kan få en kompass och underlag för sina egna argument. Det slog mig att det kanske inte är så många som känner till dom. För de begrepp som nämns – transfeminism, Black feminism, queerfeminism, intersektionell feminism, etc. är inte begrepp som betecknar olika feministiska teorier – det är olika feministiska rörelser som internt kan använda sig av olika feministiska teorier.
Så menar jag då kanske de klassiska ”radikalfeminism, liberalfeminism, socialistisk feminism”? Inte egentligen – de är begrepp för olika ideologier med ett feministiskt perspektiv, där också åtminstone radikalfeminismen och den socialistiska feminismen ganska snabbt kan splittras upp i olika och internt motstridiga feministiska teorier. Man kan exempelvis tala om nymarxistisk respektive postmarxistisk feminism och ändå vara socialistisk feminist. Inom radikalfeminismen kan man vara särartsfeminism eller man kan vara socialkonstruktivisk feminist. Och inom liberalfeminismen, ja, det är kanske det mest komplexa och lite sorgliga fallet: där riskerar de alltför identitetsbaserade feminismerna att hamna tillsammans med klassiska liberala argument som ”rätten att vara den man är” och ”rätten att välja vem man vill vara”.
Hur reder man ut det här? Var börjar man? Jag ska göra ett försök:
Ståndpunktsfeminism:
Ståndpunktsfeminism är ett etablerat begrepp inom feministisk teori som beskriver en typ av organiseringsargument som växte fram under 70- och 80-talen. Det var den gemensamma erfarenheten av att vara kvinna, eller att vara svart kvinna, eller att vara lesbisk kvinna, som utgjorde grunden för solidaritet och politiskt mål. En metod för medvetandehöjande var separatismen – att de som delade en specifik erfarenhet hade möjlighet att prata om den i ett säkert rum.
Ståndpunktsfeminismen utgår från att det är jagets egen erfarenhet av förtryck som är den korrekta och sanna kunskapen om vad som orsakar förtrycket. De som inte delar den specifika erfarenheten av att vara förtryckt eller marginaliserad, kan aldrig ses som legitima kunskapsbärare då det är de som vinner på att osynliggöra den förtrycktas erfarenhet. Det gav ganska snabbt upphov till rätt svårlösta och infekterade konflikter: vita ståndpunktsfeminister utgick från att deras erfarenhet var universell, de fick rättmätig kritik för det från svarta och lesbiska ståndpunktsfeminister som menade att deras erfarenheter exkluderades. Lösningen var många olika, separata, feministiska rörelser baserade på identitet och som var och en fokuserade på ”sitt” specifika förtryck.
Strukturalistisk feminism:
En feministisk teori som utgår från att det finns en övergripande samhällsstruktur som formar alla och där individen (kallad ”aktör”) därför måste bli varse denna struktur för att kunna agera mot den. Strukturen förtrycker och utesluter vissa grupper mer än andra (kvinnor, svarta, homosexuella, trans, arbetare). Strukturen kan kallas olika saker beroende på om den enskilda feministen definierar sig mer som radikalfeminist (patriarkal struktur), Black feminism (rasistisk struktur), socialistisk feminism i den nymarxistiska versionen (kapitalistisk struktur), transfeminismen (könsbinär struktur), eller intersektionell feminism (alla strukturer samtidigt).
För den strukturalism där aktören antas kunna kasta av sig förtrycket är målet att avskaffa den aktuella strukturen/strukturerna – genom revolution om du är mer radikalt eller socialistiskt lagd; genom upplysning och kunskapshöjande om du är mer reformert lagd. Då blir vi alla fria att vara den vi egentligen är och kan leva konfliktfria och fullständiga liv utan begränsningar. Ja, den uppmärksamma ser kanske att den liberala utopin smyger sig in även här i slutändan: den fria individen med lika rättigheter som kan vara sig själv när makten är borta och inga normer eller gränser hindrar oss.
Poststrukturalistisk feminism:
En del kallar den även för icke-identisk feminism (bland annat den feministiska forskaren Robyn Wiegman), men inte för att poststrukturalismen antar att vi kan vara utan identiteter – det är ett vanligt missförstånd – utan för att ståndpunktsfeminismen (oavsett om den var vit, svart, hetero, homo, trans eller cis-baserad) hade svårt att hantera en icke-liberal definition av människa och en icke-strukturalistisk definition av makt.
Poststrukturalistisk feminism tror inte på revolutionen (postmarxistisk feminism är därför poststrukturalistisk, liksom delar av den postkoloniala feminismen) – för makten har gett upphov till även våra identiteter och våra begär och vill vi göra oss av med all makt måste vi säga hejdå även till oss själva. Men den icke-identiska feminismen tror inte heller på kunskapsupplysning, i alla fall inte som ett sätt att ”nå ut med sanningen” eller ”hitta sitt sanna jag”. För även kunskapen är del i samma maktspel där vi alla måste, och begär, en plats. Utan en sådan plats kan vi inte leva levbara liv (detta är en av Judith Butlers huvudpoänger).
Men den platsen är oundvikligen en del av maktordningen. Om vi då bygger en feminism som utgår från att vår egen erfarenhet är den som ger oss tillgång till sann och korrekt kunskap, och att den kunskapen och erfarenheten enbart därför utmanar maktordningen, riskerar vi att lura oss själva. I synnerhet i den tidsera som vi nu befinner oss i, där motstånd som tidigare kan ha varit radikala och utmanande utan större problem har anammats och assimilerats av de liberaldemokratiska juridiska och medicinska institutionerna; det är alltifrån mainstreamad jämställdhetspolitik som saknar maktperspektiv till samkönade äktenskap, ”stjärnfamiljer” och könskorrigerande operationer som i lagens och heteronormativitetens namn lägger kroppar och identiteter till rätta.
Det icke-identiska innebär således att man är beredd att analysera och problematisera även sin egen identitets tillkomst, sin egen del i makt- och begärsspelet. Då kan man inte bli alltför kär i sig själv eller i sin egen position som under-dog. I alla fall inte om man är feministisk aktivist eller forskare, då vi bevisligen nått fram till levbara liv som kan skriva, yttra sig, ha en åsikt. Om vi kritiserar en norm, måste vi även kritiskt analysera och försöka förstå hur vi själva relaterar till denna norm. Hur beroende är vi av den för vår egen njutnings skull?
Ja, poststrukturalistisk feminism är komplex. Och även de andra feministiska teorierna är betydligt mer komplexa än min rudimentära genomgång visar. Men min viktigaste poäng är kanske att det finns ingenting som hindrar någon från att ta del i en poststrukturalistisk feminism: för även om poststukturalistisk feminism självfallet också ser värdet och behovet av att i svåra stunder finna tröst och stöd bland människor som delar ens erfarenheter, är den inte intresserad av att varken inkludera eller exkludera utifrån identitet och erfarenhet.
Poststrukturalistisk feminism är mycket mer intresserad av vad du vill, än vem du är. Den är skeptisk, kanske ibland på gränsen till cynisk, men det är för att den inte vill ge oss någon ro. Det betyder inte att den är transfob, eller homofob, eller rasistisk, eller blind för klass. Den vill undersöka och förstå maktens inverkan på oss alla utan att göra sig beroende av en ineffektiv, liberal rättighetspolitik där alla kategorier (inklusive de avvikande) redan är inkluderade. Poststrukturalistisk feminism ställer sig alltid frågan: vill jag vara inkluderad? Och i så fall, varför?
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
"Poststrukturalistisk feminism är mycket mer intresserad av vad du vill än vem du är." Bra, då är jag tydligen poststrukturalistisk feminist. - Sanningen att säga har jag ofta lika lite lust att tränga in i esoteriska teorier med vidhängande terminologi som att läsa en 73-sidig anvisning för hur man reparerar en bilmotor. Då går jag hellre till fots! Men den här artikeln är värd att läsa (liksom Edda Mangs tidigare om Yvonne Hirdmans bok).
Verkligen en bra och belysande artikel.
Tack Sara. Den ska spridas!
Om författaren överhuvudtaget läser dessa kommentarer vill jag gärna be om en utveckling av den raljerande blinkningen till att bojkottas. På grund av min ståndpunkt ;) läser jag såklart en referens till kritiken mot Ekis Ekmans avhumaniserande språkbruk om transpersoner - det är den aktuella "bojkotten" relaterad till nutida feminism jag känner till. Ser författaren ett släktskap mellan Ekis språkbruk och sina egna utifrån-analyser av trans? Tror författaren att transaktivister bojkottar alla som uttalar sig utan egen erfarenhet? Jag är intresserad eftersom jag inte kan läsa detta raljerande som något annat än en elfenbenstornets fnysning åt de ilskna anti-intellektuella gräsrötterna.
Tack för din kommentar Maja. Här är ett försök att utveckla vad jag menade med bojkottsrisken: självfallet är det skrivet i ljuset av att en del transaktivister offentligt bojkottade ett föredrag av Ekis Ekman i Stockholm. Hennes utgångläge är ett feministiskt utgångsläge även det och det innebär i hennes fall en kritisk analys av transsexualism. Eftersom det är en feministisk analys är det också besläktat med kritiska analyser även jag gör av kön och sexualitet, vilket är för mig helt legitimt att göra som feminist oavsett om en annan feminist sedan håller med analysen eller inte. Jag gör kritiska analyser av homosexualitet också. Jag är själv homosexuell. Det är öppet för transsexuella att göra samma sak.
Kan tilläggas att jag faktiskt känner ett reellt hot att bli just bojkottad, eller hetsad mot, av en del transaktivister efter denna artikel. Så känslan är nog att det råder ett rätt anti-intellektuellt samtalsklimat just nu där minsta antydan om en kritisk förståelse av transsexualism bemöts med svar som går ut på att vi inte kan veta hur det känns att vara trans. Jag vet inte hur det känns att vara heterosexuell eller att vara man, men det bör väl inte hindra mig från att göra feministiska analyser av heterosexualitet och manlighet? Och inte bör det hindra någon annan heller.
När det gäller forskningsperspektivet, så är det ju det jag gör – forskar. Om det innebär att man per automatik befinner delas upp i ”gräsrötter” respektive ”elfenbenstorn” vet jag inte riktigt hur vi kan mötas. Jag brukar inte dela upp aktivism och forskning själv – att läsa och åter läsa är för mig lika viktigt för min aktivism som för min forskning. Min artikel var ett försök att visa att det finns mycket vi kan läsa som kan vara till hjälp och stöd när känslor och debatter går höga.
Med vänlig hälsning, Sara Edenheim
Tack för ditt snabba svar!
Jag vill be om ursäkt för termen "elfenbenstorn". Den var raljerande. Jag var i försvarsställning och bitchig och är glad att du trots detta svarade så vänligt.
Det är väldigt konstigt att sitta här och prata om Ekis Ekman som inte är närvarande på annat sätt en som en elefant i rummet eller hur vi ska uttrycka det. En del har, med rätta, försökt påpeka att debatten måste bort från enskilda personer.
Jag kan inte svara för transaktivister i gemen, du kanske har helt rätt i att du triggat en bojkott. Den skulle enligt mig vara överilad. Men vad jag vill poängtera, och det är därför jag inte kan släppa just Ekis Ekman, är att de upprörda känslorna hon gav upphov till inte handlade om att hon vågade sig på en feministisk analys av transpersoner, utan att hon slängde ur sig ett slappt exempel för att göra en poäng - och detta exempel var en förolämpning som anslöt sig till en gammal transhatande tradition av att kalla oss bedragare. Det kvalificerar sig inte, enligt mig, som feministisk analys.
Detta att exemplet var så plumpt och att det läses som en del i ett långtgående misstänkliggörande, är vad som hindrar åtminstone mig personligen från att släppa konflikten.
Men, vi har såklart också det mer allmänna missnöjet hos många transpersoner med att vara "teoretiska figurer", "intressanta fenomen" etc. etc. Ur det missnöjet kan säkert växa en generell "blockad" mot allt som är skrivet av mugglare. Och där kan vi nog båda tycka att det feministiska tänkandet måste ha rum för kritisk analys, även av sådant som gör ont. (Annars finns inte mycket kvar i sinnevärlden...) Just i fallet med gruppen transpersoner finns såklart en ökad känslighet pga att den är så liten, fråntagen sin kroppsliga intergritet av läkare och politiker etc., och att den har så få röster som talar från "etablerade kanaler". Denna utsatthet skulle jag vilja säga skapar en rädsla för att alla representationer ska uppfattas som avgörande för bilden av oss. Allt blir därför "sista ordet" och allt blir därför "oacceptabelt". (Jag menar inte att skriva den värsta listan för att vinna oppression olympics, utan jag trevar faktiskt efter en analys av "gruppens förutsättningar i det offentliga samtalet" eller vad vi ska kalla det.)
Jag ser därför fram emot fler röster från "oss" och att vi någon gång uppnår en slags kritisk massa där var och en av utsagorna inte längre ses som avgörande, och att det därför blir möjligt att tala med större svängrum.
(Men inte ens då kommer passagen i "Varat och varan" att kännas okej.)
Tack igen,
vänliga hälsningar
Maja Karlsson
Hej Maja, jag blir också glad över ditt svar. Jag tänker att det bästa som kan hända är att transpersoner - som ju är en heterogen grupp med väldigt olika bakgrund och viljor - kan få framträda i debatten som något annat än representant för "gruppen" (och hur irriterande det kan vara vet ju även jag när jag vrider mig av obehag över att se exempelvis representationer av lesbiska i media). Tänk en debatt om olika feministiska sätt att se på trans - mellan två eller flera transpersoner (och kanske även andra). Där just åsikterna, argumenten, de feministiska analyserna, står i centrum. Det tror jag hade varit en bra utveckling på debatten som skulle öppna upp för just det större svängrummet du också vill uppnå. Större svängrum, helt enkelt, för alla feminister - oavsett identitet.