Massmediers legitimitet hotad – av nationell självgodhet

2014-09-12 | Jenny Rönngren padlock

OPINION

"Journalistikens kris är inte bara en ekonomisk kris, den handlar också om massmediernas legitimitet." Det skriver Feministiskt perspektivs redaktionschef Jenny Rönngren, efter en angelägen debatt om mediepolitik som blåste upp i veckan och kunde ha blivit så mycket mer intressant.

RELATERADE ARTIKLAR:

2013-07-26 Jämställdhetsministern tror på levande debatt

2013-07-19 Jämställda medier högt på global demokratiagenda

2013-05-10 Europeisk online-diskussion om jämställdhet i medierna

2012-03-23 Upp till mediebranschen att lösa demokratiunderskott

2011-05-06 Dags att växla upp för könsbalanserade medier

2011-04-01 Global pakt för jämställd journalistik

Den senaste veckan har jämställdhet i medierna varit föremål för debatt i bland annat Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sundsvalls tidning och på sociala medier. Mycket välkommet och inte en dag för tidigt. Tyvärr grundar sig debatten på ett illa läst förslag från Feministiskt initiativ i fackliga tidningen Journalistens enkät om mediepolitik inför valet. Detta väckte omedelbara ryggmärgsreflexer enligt välkänt mönster och säger en hel del om den näst intill obefintliga debatten om genus i svenska medier.

Brösttoner om feministiska åsiktsdirektiv avslöjar bristen på kunskap om Sveriges internationella åtaganden på jämställdhetsområdet. Det passar så klart fint för den som är ute efter att bevara en nationell självbild enligt vilken andra länder ligger hopplöst efter, men är mindre bra för alla som på riktigt är ute efter att uppnå målen. Debattörernas ryggmärgsreflexer visar också att medierna, i en tid av omvälvande förändringar på medieområdet, anser sig ha råd att fortsätta sticka huvudet i sanden.

På internationell nivå pågår en intensiv debatt om mediernas avgörande roll för att uppnå jämställdhet, men som få regeringar har gått vidare med. En av dessa få är Argentinas, som av DN omedelbart misstänkliggörs med hänvisningar till landets historia av diktatur. Det vittnar om en etnocentrisk och nedlåtande syn på omvärlden. I Sverige, ett land som ogärna ser sig som något annat än föregångare på just jämställdhetsområdet, har varken kvinnokonventionens handlingsplan eller de rekommendationer som överenskommits på medieområdet inom EU, Europarådet och FN uppmärksammats i någon större utsträckning förutom av kvinnorättsorganisationer.

Det finns många vägar att gå vid sidan av eller istället för statliga regleringar. Under några år i början av 2000-talet gjordes i Sverige publicistiska bokslut som ett verktyg för förändring i samarbete mellan tidningsbranschen och JMG. Enskilda redaktioner har också gjort ryck, som ofta rinner ut i sanden eftersom de varit knutna till enskilda eldsjälar. Det gäller även inom public service, som i sitt uppdrag har ett ansvar att låta alla få komma till tals utan diskriminering. Journalistikens kris är inte bara en ekonomisk kris, den handlar också om massmediernas legitimitet.

Produktionen av nyheter är en process där urval görs. Vi avgör vad vi visar, hur mycket och på vilket sätt, vem som täcker en viss fråga, är mest expert eller minst kunnig. Urvalsprocessen är inte neutral utan påverkas av vad som betraktas som värdefullt, många gånger enligt traditionella normer. Det kan handla om herrfotbollens proportion i förhållande till vad som skrivs om utbildning, att människor med makt bemöts på olika sätt utifrån kön eller att allvarliga brott mot kvinnor och barn fortfarande beskrivs som oundvikliga familjetragedier. Exemplen är många.

Det mesta som faller utanför en snäv världsbild baserad på erfarenheterna hos en homogen medelklass är mindre bevakat med färre nyanser. I stället för att välkomna de röster som kräver både plats och brutna mönster upplåter tongivande medier regelbundet sina spalter till väletablerade, debattörer som hävdar att dessa röster hämmar samhällsdebatten.

Omvandlingen av medielandskapet har öppnat nya kanaler för underrepresenterade och diskriminerade grupper att göra sig hörda, globalt och lokalt. Ofta avfärdas kritik mot traditionsbundna medier med att de bara speglar samhället, när de i själva verket snarare speglar maktrelationer. I det avseendet kan medier välja att upprätthålla rådande maktstrukturer, eller att aktivt verka för att uppnå exempelvis universella jämställdhetsmål.

Till den svenska självbilden hör en stor självbelåtenhet när det gäller just jämställdhet som håller på att krackelera. Trots att det finns en hel del mycket framgångsrika exempel på förändringsarbete, även inom mediebranschen, får dessa väldigt liten draghjälp. Det görs inga kontinuerliga uppföljningar på branschnivå, varken av representation eller innehåll. Forskare på området är bekymrade över hur svårt det är att ens få tillgång till statistik, eftersom ingen insamling sker.

När vi som enda, oss veterligen, svensk nyhetspublikation förra året skrev om de rekommendationer Europarådet just antagit för hur såväl redaktioner som regeringar och det civila samhället bör gå från ord till handling, ville jämställdhetsminister Maria Arnholm i första hand agera genom levande debatt. Sedan dess har det varit knäpptyst.

Så sent som i förra veckan redovisade regeringen sin uppföljningsrapport till FN:s kvinnokommitté om arbetet med att implementera kvinnokonventionens handlingsplan. Kapitel J handlar om kvinnor och media, och innebär ett åtagande att öka kvinnors inflytande och representation samt motverka stereotypa könsskildringar i syfte att eliminera könsdiskrimineringen. Under den rubriken fanns inte mycket att rapportera.

Debattörer som med ryggmärgsreflexen avfärdar Fis planer på att titta närmare på den argentinska modellen får gärna ge sig in i debatten och presentera sina alternativ. Än så länge blir de svaret skyldigt och detta är ett faktum som följer med ända in i riksdagen.