Jag såg Europa Europa efter att ha spenderat två dagar med ungdomar från Göteborg. Det var under en workshop kring text och vi skrev. Vi skrek inte, men vi skrev och under den andra dagens klippande i bokstäver hittade jag ett ord som hade fallit ned på golvet: folkmord.

Dessförinnan hade jag rest med tåg från Malmö. Strax före ankomst till Göteborgs centralstation körde tåget på en människa som inte längre ville leva. Vi andra satt kvar i vagnarna i två timmar, och med gratis kaffe från bistron tänkte jag på det land som personen hade levt i fram till att den hade valt att avsluta sitt liv. Jag tänkte på dens familj och vänner och jag tänkte på de människor som vill leva men som inte kan, inte får leva. Jag tänkte på de platser som vägrar människor liv och att det tåg som jag satt på var just en sådan plats, att Sverige är ett sådant land. Jag tänkte på vänner som tagit sina liv, på min vän som är lokförare och på vänner som lever gömda i Sverige. Jag tänkte hur platser både skapar våra liv och belägrar våra kroppar. Hur rum och öppningar blir till dörrar som går att låsa. Låset kan stavas migrationspolitik och en av komponenterna i just den låskolven kallas Frontex, av franskans frontières extérieures – yttre gränser. Dess formella namn är Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser. Med säte i Warszava i Polen är Frontex EU:s säkerhetsmyndighet för de yttre gränserna i Europa och svarar för samordning av de Europeiska ländernas, och Norges gränsbevakningsväsendens respektive verksamheter. Dess syfte är att säkerställa skyddet vid EU:s gränser till icke-medlemsländer. Observera här ordet ”skydd”. Skydd från vad, kan en undra.

Migranterna är hjältarna

Så inleds kabaréföreställningen Europa Europa, varefter en session av klassrumsundervisning och med retoriska frågor undersöker vad det egentligen är, födelsedagsbarnet Frontex. Bredvid står den stora tårtan, till synes av vadmal, och väntar. Tyst.

– Jag kände inte till det där, sa min sextioåriga mamma och jag tror att det var många som kände som henne, de visste inte. Vet gör dock den del av publiken med erfarenhet av gränsbevakningen, de som har klarat sig igenom den. Hjältarna.

– Hej Göteborg! Vi är så glada att vara här, säger skådespelaren Rani Nair för ensembelns räkning och förklarar hur det är många på scen som har vuxit upp i staden.

– Vi kommer härifrån, fortsätter hen och orden om härkomst ekar över torget. Att komma ifrån.

– Vi kommer att dissa Frontex. Till skillnad från Migrationsdomstolen får henoms (ja, nu tänker jag använda ordet ”folkliga”) språkföring publiken att applådera.

Publiken var de första att kliva på scenen. Med en projektion av torget förflyttades varje åskådare till den plats som de hade kommit för att betrakta. Denna form av omvända exponeringar är ett vanligt grepp för att spegla betraktarens eget vara i den fråga som ett verk ställer, men i detta fall är projektionen essentiell och jag kan inte sluta att vända mig om och titta på folkhavet framför scenen, även efter att föreställningen har påbörjats. Efteråt får jag höra att poliser hade patrullerat genom publiken. Jag blir rädd och tänker på hjältarna som hade kommit för kabarén och på hur de både hyllades och hotades, samtidigt. För, från början till slut hyllar Europa Europa de människor som enligt bland annat Frontex retorik är det hot som de ska skydda Europa mot. Föreställningen vänder på kakan – tårtan – och migranterna är hjältarna, de som tog sig hela vägen. De som överlevde.

Den frågan ställs i det tjocka programhäfte, även kallat allsångshäfte och kampskrift, som delades ut på Kungstorget där kabarén Europa Europa skulle framföras för andra gången. Detta i samband med Göteborgs kulturkalas, en folkfest med entreprenöriellt prefix: Göteborg & Co, eventstadens alfahanne. Att Kulturkalaset har köpt in föreställningen är bra, den parallellt pågående Malmöfestivalen gjorde ju detsamma. När Kungstorget var knökfullt, blev köerna utanför tältet på Gustav Adolfs torg snabbt lång.

En ”bortomkroppslig” förmåga

Bakom Europa Europa står konstgruppen Ful, bandet the Knife, samt en mängd ytterligare verksamma konstnärer och aktivister. Medverkande på scen är Bahareh Razekh Ahmadi, Ellen Nyman, Kudzai Chimbaira, Maya Hald och Rani Nair och på var sida om dessa medverkar syskonen Drejer musikledes, koreografiskt och genom de stöttande och peppande klappar som utdelas mellan scenkonstnärerna föreställningen igenom. Den 1 juli hade Europa Europa premiär i Almedalen och efter helgens besök i två av Sveriges största städer återstår nu huvudstaden. I dagsläget spelas den sista föreställningen i samband med valvakan den 14 september, men det meddelas att Europa Europa inte tar slut med riksdagsvalet.  

Så, låt oss återgå till frågan. Går det berätta om migration som kabaré i en tid som denna?

Svaret lämnas åt torget och åt det offentliga rum där var människa för tillfället koordinerar sin kropp. Europa Europa vill på ett tillgängligt sätt och under en kort, begränsad tid beskriva, ifrågasätta och bemöta den nuvarande situationen i Europa, och vill jag påstå att det är just vad som sker. Kabaréns titel pekar på dess innehåll; Europa som världsdel, men även ett vädjande till ett namn: Europa, Europa! Jag har flertalet gånger hört någon säga: ”I sommar ska jag till Europa”. Här åsyftas sällan Norrland eller Norge, men sydligare stater, såsom Polen, Spanien eller Grekland. Men, liksom Anneli Carnelid, föreställningens kommunikatör säger, är Greklands gränspolitik också Sveriges. Fastän många flykter påbörjas i södra Europa så fortsätter de på våra egna gator och torg. Migrationspolitiken flyttar mållinjen; gränserna allt längre utom räckhåll och allt eftersom hjältarna tvingas göra sig osynliga, måste rösterna höjas. Europa Europa är en sådan röst, och namnet Europa uttalas oss själva inklusive. Och av samma anledning framförs Europa Europa utomhus och i offentliga rum, gratis. Den tar plats i det utrymme där dess subjekt – hjältarna – sällan tillåts någon plats alls. Än mindre gör berättelserna om deras flykt det, varför vi nu sjunger, alla tillsammans. En stor del av Europa Europa utgörs nämligen av gemensam kampsång, skriven av the Knife och med text författad av föreställningens manusförfattare och regissör, Nasim Aghili. Att sjunga ord är dock inte tillräckligt för en berättelse från en kropp vars existens inte berättigas: här kommer konstnärerna Malin Holgersson och Nathaly von Salsa in i bilden. Malin Holgersson har bland annat skapat en mängd ”andningsjinglar”, bestående av förlängda inandningar och repetitiva utandningar. Denna påminnelse om kroppen menar hen ska gestalta den ”bortomkroppsliga” förmåga som krävs då människor som tvingas fly måste gå bortom vad deras kroppar klarar av.

– Människor som tvingas fly måste gå bortom vad deras kroppar klarar av. För att överleva, för att komma fram måste de bli ett slags superhjältar med övernaturliga krafter.

Därför har Holgersson låtit de mänskliga ljuden vävas samman med ljud från naturen, de barriärer som också måste passeras.

– Att fly innebär att du tvingas forcera hav, skogar, floder, berg, hetta, kyla, säger Holgersson, som kallar det för mänskliga naturkrafter.

På samma vis forcerar Europa Europa staden Göteborg, med andningar både från och framför scen. Andningar av gemensam luft och samtid, varken då eller sen.

Kroppar utan liv

Under workshopen kring text uppmuntrade jag de besökande barnen att skriva om sin framtid, men under deras pennor tecknades i stället vår samtid och deras jag-perspektiv spräckte all juridisk retorik som undviker både ”jag”, ”du” och ”vi”. Samma självreflekterande samtid uttalas i Europa Europa, där jaget talar om det konstiga i att komma fram och inte vara hjälte.

Ändå understryker jaget: Jag var modig, mer än modig.

Här utpekas betraktelsens transformation; hur den medmänskliga logik som föranleder en solidarisk gest hälls ut i en golvbrunn på mindre än ett ögonblick:

Orden upprepas, de cirkulerar mellan Bahareh Razekh Ahmadis, Ellen Nymans, Kudzai Chimbairas, Maya Halds och Rani Nairs läppar, mellan publikens öron, ögon, och kroppar. Allas blickar pekar framåt.

Eter en och en halv timmes tårtkalas avslutas Europa Europa med en hälsning från Göteborgs sedan då tio dagar hungerstrejkande palestinier.

– Gå dit, säger Rani Nair innan hen lämnade scenen tillsammans med de sex andra.

Dagen därpå, i tältet på Olof Palmes plats, frågar jag två av de hungerstrejkande om det finns något som de vill att jag ska skriva. De är nyligen återkomna från Sahlgrenska sjukhusets akutmottagning och säger:

I ett avslag från Migrationsverkat kallas det för uppdrag att utföra, att lämna ett land. Att föra ut den kropp som landet inte vill dela rum med. Utrymme, lebensraum.

Efter Europa Europa nämnde en vän att hen hade tänkt på hur ofta ordet kropp uttalades ”med en sån styrka” i föreställningen”. Hen menade att det kändes som att kroppen idag benämns såsom själen gjorde förr. Jag frågade hen vad som är skillnaden, när vi, i den veklighet som vi lever i, är vi förpassade till våra kroppar. En verklighet där endast den privilegierade kan undslippa sin egen kropp. Samtidigt är kroppar är det enda som en människa får behålla, så länge som den förs bort från svensk mark.

Att ljuga i Europa

I samband med Europa Europas introduktion av Frontex lästes Utlänningslagen upp av Rani Nair. Det var ett nära två meter långt dokument och formuleringarna studsade mot varandra liksom speglingar och dubbleringar av ett system som helt består av retoriska konstruktioner där motsägelserna bygger väggarna varpå myndigheterna lutar sig. Fast, plus och minus blir alltid just minus och vi vet att oavsett hur många omskrivningar som görs kan det två meter långa dokumentet bara sammanfattas med ett minus, ordet nej.

I föreställningens andra scen gestaltas ett samtal mellan två handläggare på Migrationsverket. De talar om vem som helst och de delar ut tårtbitar, medborgarskap. Själva är de Sverige, Europa och på samma ironiska vis som ordet gräddfil används för att benämna social eller ekonomisk korruption gestaltas migrationspolitiken med grädde, eller vadmal. Ett ansökningsförfarande utspelas och publiken kopplas in. De två handläggarna resonerar kring vem som kan behöva tårtan mest – kanske är det de som står längst fram? De har ju trots allt tagit sig dit.

I tältet på Olof Palmes plats öppnar Mohammed sin ryggsäck och tar upp en plastficka. Det är hans avslag från Migrationsverket och ett intyg från behandlade sjuksköterska på akutmottagningen.

Med sin namnunderskrift intygar sjuksköterskan att hen har gett Mohammed vård men att Mohammed har vägrat att ta emot dropp med anledning av sin hungerstrejk.

Du får inte ändra din historia, säger utlänningslagen och med Dublinförordningen i förgrunden upprepar de två gestaltade tjänstemännen från Migationsverket:

Rätt att söka, ja, fråga kan du göra hur länge du vill – i rätt land. Enligt den hungerstrejkande Mohammeds avslag är hen ”medborgare i Statslös”. Jag och Mohammed är nästan lika gamla. Mitt pass ligger i väskan och jag känner hur magen börjar kurra.

Du kan ge bevis med nya bilder, säger de två handläggarna och påminner hur bildens sanning kan understryka det talade ordet. Ett bevis som understryker att det inte är en berättelse utan exponeringen av denna, på vilka väggar som berättelsen exponeras – vem som avläser dess ord – som avgör dess roll.

När tårtan är slut kan handläggarna slappna av. Det Svenska Migrationsverket kan fira. I ett mejl som läses upp bjuder de in sina kollegor på en skål, ja, kanske tårta. Tillsammans med en mängd pruttljud sprider sig en doft över publiken.

Denna tårta följer oss genom föreställningen, även den tårta som Jimmie Åkesson kallar våldsam. Enligt Europa Europa är det den tidigare nämnda tårtan som är våldsam. Rören behöver vi inte ens nämna. Retoriken, att invandring kostar.

Projektionen av Åkessons ansikte ersätts med orden No one is illegal.

Sedan understryks det viktigaste; att det inte bara är Jimmie Åkesson som ljuger.

Annars, säger de långsamt, hade det inte gått att göra så här i Europa, där morden blir olyckor eller omständigheter.

Avslutningsvis återgår vi till flykten, den liksom föreställningen kollektiva flykten. Tacken upprepas och livsnödvändiga förutsättningar blandas med den medelsvenska drömmen. Höga vågor och sommarstugor. En delad flykt påminner om hur överlevnaden avgörs av den gemensamma närvaron, kroppskontakten, hjälpen. Att vara nära, att tala, sjunga, lova även om det inte är sant.

Verkar i erfarenhet av migration

Orden fick jag höra när hopplösheten tog över där på torget. Mina tårar torkades av den vars hand förnekades arbeta, studera, teckna ett bankkonto eller ett mobilabonnemang, skriva kontrakt på en lägenhet, söka bostadsbidrag, köpa sms-biljetter… allt det där låg i min ryggsäck och jag grät.

Oavsett hur framtiden för tillfället ser ut att teckna sig är det just dessa ord som skriver den framtid när det är så, när allt är bra. På samma vi låter det gemensamma framförandet, ja, utförandet, av Europa Europa överta det nu som är och göra det till ett annat. Här behövs skratten och dansen, och med tårarna delas tacksamheten:

Berättelserna som här blir faktum, erfarenheten av migration.

Det är med de namnen som Europa Europa avslutas, det med the Knifes För Alla namn vi inte får nämna.

Europa Europa inte bara talar om utan verkar i erfarenhet av migration. Det är hjältens ord som talas och med Sveriges nationalsång i bakgrunden övergår en sista kampsång. Knutna nävar och en skramlande publik. Vi alla ljuder, vi måste ljuda.

Genom att visa på de dörrar som är stängda öppnar Europa Europa alla dörrar på vid gavel och innan scenen lämnas tackas även publiken och underförstått utpekas de instanser i Sverige som inte förtjänar tack:

Tack för att vi har fått vara partiska.

För att ni vet att det inte finns murar eller illegala människor.

Tack för den här tiden.

Ordet tid understryker att en annan sådan är möjlig, en tid som vi nu har sett skisseras i 1,5 timme:

Hjältar på scen och hjältar i staden. Det finns ingenting osynligt i Europa, eller på våra gator och torg. Det finns människor vars kroppar inte tillåts och som berörs därefter. Därför lider nu många av de som i skrivande stund, i centrala Göteborg och inför myndigheters och medmänniskors blickar, har hungerstrejkat i 15 dagar av livshotande skador. Det är ingen föreställning.