Linnéa Bruno och Mehrtab Motavvas kandiderar till riksdagen för Feministskt initiativ.

Bild: Pressbild

Fi protesterar mot Jaafarilagen i Irak

2014-06-19 | LInnéa Bruno , Mehrtab Motavvas padlock

OPINION

”Det är kulturrasistiskt att skylla mäns våld mot kvinnor på rasifierades kulturer, men det är också rasistiskt att som vissa kulturrelativister bortförklara mäns våld mot kvinnor med hänvisning till rasifierades kulturer.” Det skriver Linnéa Bruno och Mertab Motavvas från Feministiskt initiativ.

Linnéa Bruno och Mehrtab Motavvas kandiderar till riksdagen för Feministiskt initiativ.

19 maj deklarerade Feministiskt initiativ att vi står bakom både hijabuppropet i Sverige och slöjprotesten i Iran, då det är två sidor av samma mynt: protester mot den globala föreställningen om att män har rätt att kontrollera kvinnors sexualitet och utöva våld om kvinnor bryter mot rådande könsnormer, antingen genom att ta på sig eller att ta av sig slöjan. Fi protesterar även mot det nya lagförslaget i Irak – Jaafarilagen – eftersom det allvarligt kränker flickors och kvinnors universella mänskliga rättigheter i den normativa mångkulturalismens namn.

Den USA-ledda invasionen av Irak 2003 har hyllats av många Nato-romantiker på den politiska högerkanten, som anser att kriget har bidragit till landets demokratiseringsprocess. Frågan är emellertid: demokrati för vem? I ett feministiskt perspektiv har kriget varit ett enda stort fiasko, då kvinnors situation har försämrats avsevärt! Det är givetvis förfärligt, men inte särskilt konstigt. Militarism är ett patriarkalt fenomen som handlar om makt och kontroll. Om makten hotas, utövas kontroll. Om kontrollen hotas, utövas våld. Med krig följer alltid inskränkningar av kvinnors rättigheter.

Mäns våld mot kvinnor tar sig olika uttryck, inte minst i form av kontroll över kvinnors sexualitet. Ett exempel på hur upptrappat våld i samhället resulterar i upptrappat våld mot kvinnor är familjelagstiftningen i Irak. I dagsläget gäller familjelagstiftningen från 1959, vilken visserligen grundar sig på sexism eftersom den tillåter polygami enbart för män, men den slår samtidigt fast att relationsfrågor ska avgöras av rättssamhället och inte av religiösa församlingar eller ledare, förbjuder tvångsäktenskap och försvarar kvinnors rätt till skilsmässa. Nu riskerar ett nytt lagförslag att finna laga kraft: artikel 41, också känd som Jaafarilagen.

Syftet med Jaafarilagen är att tillåta religiösa grupper att döma individer inom dessa grupper efter egna trosregler, men konsekvenserna för flickor och kvinnor kommer att bli så förödande att verkställandet av den skulle bryta mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Enligt Human Rights Watch innebär Jaafarilagen bland annat att 9-åriga flickor kommer att kunna giftas bort (i vissa fall ännu yngre), muslimska män kan förbjudas att gifta sig med icke-muslimer, män får ha sex med sina fruar mot deras vilja, kvinnor får inte lämna huset utan sina mäns tillstånd och vid skilsmässa går vårdnaden automatiskt till fadern när barnen är över två år.

Det är en förståelig strategi att minska konflikter mellan olika religiösa grupper som med våld konkurrerar om den politiska makten. Som filosofiprofessorn Susan Okin skrev i sin kända artikel ”Is Multiculturalism Bad for Women” (1999) fokuserar en del förespråkare för normativ mångkulturalism emellertid för mycket på ojämlikheter mellan grupper (som till exempel religiösa) och för lite på ojämlikheter inom grupper (som till exempel mellan kvinnor och män). Kvinnor i Irak besitter långtifrån tillräckligt med makt för att kunna bestämma över och artikulera sina så kallade ”kulturella identiteter” (där religion brukar ingå), därför är det patriarkalt och direkt antifeministiskt att låta män kontrollera kvinnors sexualitet i den normativa mångkulturalismens namn.

Med begreppet ”deskriptiv mångkultur” menas det faktum att det bor individer med olika etnokulturella och religiösa bakgrunder i samhället, men alla dessa individer ska lyda under samma lagsystem (som i Sverige). Med begreppet ”normativ mångkulturalism” menas att etnokulturella och religiösa grupper bör ha rätt att bevara sina ”identiteter”, genom exempelvis positiv särlagstiftning (som den föreslagna Jaafarilagen i Irak). Lagar som direkt strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna ska bekämpas med alla rimliga medel, åtminstone om staten har skrivit på konventionen och tar jämställdhet mellan kvinnor och män på allvar.

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och mänskliga rättigheter är universella. Därför protesterar Fi mot kvinnoförtryck i alla dess former och grader. Vi står bakom såväl hijabuppropet i Sverige som slöjprotesten i Iran och protesten mot Jaafarilagen i Irak. Att stå upp för kvinnors universella mänskliga rättigheter betyder emellertid inte att man utgår från Okins kulturimperialistiska feminism - enligt vilken ”kvinnor i vissa kulturer skulle gynnas av att deras kulturer utrotades” - utan snarare att man utgår från en antirasistisk feminism där kvinnor ges lika mycket makt att bestämma över och artikulera sina kulturer i lika stor utsträckning som män.

Det är kulturrasistiskt att skylla mäns våld mot kvinnor på rasifierades kulturer, men det är också rasistiskt att som vissa kulturrelativister bortförklara mäns våld mot kvinnor med hänvisning till rasifierades kulturer. Det är snarare mäns våld mot kvinnor i religionens, kulturens och politikens namn som är dåliga ursäkter för att överordna ett kön och underordna ett annat kön – mäns respektive kvinnors.

Fi står för en konsekvent feminism.