Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

Problemformuleringsinitiativet

2014-01-10 | Gudrun Schyman padlock

OPINION

Det så kallade supervalåret har börjat. Feministiskt Perspektiv kommer att publicera krönikor från den politiska debatten fram till valet. Först ut är Feministiskt initiativs talesperson Gudrun Schyman. Hon inleder med – problemformuleringsinitiativet – bland annat apropå SVT:s fråga om feminismen spårat ur.

Gudrun Schyman är talesperson för Feministiskt initiativ och kommer att skriva krönikor var femte vecka under valåret 2014.

Problemförmuleringsinitiativet

Jo, det var det där med problemformuleringen

Jag har ett favoritord – problemformuleringsinitiativet. Smaka på det. Problemformuleringsinitiativet. Så långt, så många tungvrickningar, så mycken artikuleringskonst måste till för att det ska bli tydligt och begripligt. Rena mungymnastiken.

Översatt till flerordig svenska betyder det ”den som har makten att formulera hur ett problem ser ut och därmed också, i princip, talar om var ansvaret ligger och hur problemet ska lösas”.

Det kan till exempel handla om ordet ”utanförskap”. Den borgerliga alliansen lanserade begreppet i valrörelsen år 2006. I Wikipedia kan man läsa att utanförskap innebär att en individ befinner sig utanför och känner sig vara utanför en grupp som det ses som önskvärt att tillhöra.

För mig är det ett ord laddat med förakt. De är ett ord som genom de associationer det förmedlar gör om varje samhälleligt systemfel till ett individuellt tillkortakommande. Det är ett ord som introducerades av det politiska parti som då, år 2006, pretenderade på den yttersta politiska makten – regeringsmakten. Och som fick den. Jag talar alltså om Moderaterna. Jag hörde inga stora protester mot ordet då. Nu har det blivit allmängods. En kraftfull ideologisk förskjutning har blivit det normala.

En ganska väl uppmärksammad problemformulering stod SVT:s journalister för, i en direktsänd partiledardebatt innan sommaren. Formuleringen var ”Hur mycket invandring tål Sverige?” Ingen av de närvarande partiledarna reagerade på frågeställningen under sändning. De distanserade sig från SD, redogjorde för sin politik men tog inte avstånd från problemformuleringen. Först efter att sociala medier reagerat kom ifrågasättandet igång. Frågeställningen var en seger för SD. Hade Jimmy Åkesson själv ställt frågan hade säkert många reagerat men när det kom från reportrarnas munnar, dessutom public service, var det en annan sak. En kraftfullt ideologisk frågeställning hade blivit ”normal”.

Orden är våra tankars kläder. Därför är de viktiga. Och därför kan jag inte låta bli att känna en stor misstänksamhet över den programinformation som SVT skickat ut inför Belinda Olssons tre program om feminismen. ”Har feminismen spårat ut?” är rubriken. Vidare i texten: 1999 gav Belinda Olsson och ett gäng unga feminister ut antologin ”Fittstim”. De var unga, coola och firades som rockstjärnor. Nu har tiden gått, Belinda har barn och ett välavlönat jobb. Är det bara hon som blivit gammal eller har feminismen tappat fotfästet?” Och så får man veta att Belinda Olsson i tre program ska ge sig ut i dagens feminism och se vad den går för. Måste man säga ”hen” och visa brösten för att vara en god feminist? Och hur mår männen? Har feminismen kuvat dem? Det här är några frågeställningar, enligt pressmeddelandet.

Hur frågorna formuleras sätter debattordningen. Vi ska alltså diskutera för och emot bara bröst och ordet ”hen”. Det betyder samtidigt att vi inte ska diskutera mäns våld mot kvinnor, de perversa löneskillnaderna mellan manligt och kvinnligt kodade arbetsområdena och de orättfärdiga pensionerna som blir en följd av lönesättningen. Vi ska inte diskutera makt och struktur och det monumentala patriarkala tänkande som står i vägen för ett modernt samhälle och ett modernt arbetsliv. Vi ska inte diskutera den ideologiskt baserade feminismen, den som genom medveten folkbildning leder till politisk organisering och handling, med krav på politiska reformer och en moderniserad lagstiftning. Vi ska inte diskutera hur feminismen genom sin helhetssyn tar in och motarbetar alla former av diskriminering. Hur feminismen är antirasistisk och idag den viktigaste motkraften till fascism och nationalism.

Blir programmen och den efterföljande debatten som jag befarar har en kraftfull ideologisk fråga trivialiserats till en privat betraktelse, helt ointressant. I vems intresse görs då detta, blir följdfrågan.

Men jag kanske har helt fel. Jag hoppas det. Jag ska åtminstone vänta tills det första programmet sänts. SVT kanske bara har skickat ut den här pressinformationen för att bredda publikunderlaget, tänkt smart genom att associativt anknyta till vanliga fördomar. Och dessutom höja beredskapen hos oss feminister. Eller? Den 16 januari kl 21, SVT1, går första programmet.