Annika Forslund-Rimbléus ville använda sina dåliga erfarenheter till att göra något bra.

Gör teater av ren ilska

2013-11-08 | Katarina Andersson padlock

KULTUR

Skådespelaren och modellen Annika Forslund-Rimbléus erfor ett feministiskt uppvaknande när hon såg Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet. Nu har hon skrivit sin första pjäs som hon själv uruppför på Boulevardteatern den 17 november. Ett öga för ett öga är ett både personligt och allmängiltigt drama om kvinnors handlingsutrymme och förväntade beteende.

FAKTA

Ett öga för ett öga spelas på Boulevardteatern den 17 november.

Se trailer

Annika Forslund-Rimbléus är 23 år och har spelat teater i hela sitt liv. Debutverket Ett öga för ett öga har en i högsta grad konkret bakgrund.

- Jag var i ett förhållande med en man för ungefär tre år sen, ett misshandelsförhållande, både psykiskt och fysiskt. Jag lyckades komma ur det och så fortsatte livet ändå. Sedan gick jag och såg SCUM-manifestet och det var där mina känslor... alltså, jag började bli arg på riktigt. Det hände någonting i mig när jag började se världen ur en kvinnas ögon istället för ur en mans. Hela min världsbild omvändes kan man säga. Allt det här ledde till att jag ville skriva någonting feministiskt, jag kände att jag behövde göra det. Jag var så arg helt enkelt, jag kände att det kunde vara min hämnd på något sätt. Att göra något bra av mina dåliga erfarenheter i det här förhållandet, och det som jag har upplevt i mitt liv.

Musikerna Agnes Kofoed Christianson och Magnus Wikholm utgör en väsentlig del av uppsättningen. I övrigt är pjäsen en enkvinnasföreställning. Annika Forslund-Rimbléus förklarar upplägget:

– Det handlar om en kvinna som hela sitt liv har tagit en massa skit och inte sagt ifrån, bara varit förstående och förlåtande hela tiden och tryckt allting tillbaka. Men då kommer någonting och drar upp henne, en stark röst inifrån, en annan personlighet. Ett alter ego som talar om för henne vad hon borde göra, att hon borde stå på sig, hon borde hämnas.

Gestaltningen förtydligas genom att karaktärerna ges snudd på stereotypa drag. Den väna urtypen av kvinna, klädd i rosa, som motsätter sig hämndtanken, och alter egot som vill se blod, en ”rockig, punkig gudinna som stiger upp ur helvetet”.

– Så det handlar om de två olika sidorna, och de tankarna, som säkert många kvinnor och tjejer har tänkt. Man kan prata så med varandra när man varit arg, men man gör aldrig något, det är en slags fantasi; vad skulle hända ifall vi kvinnor började hämnas och sa ifrån på ett lika våldsamt sätt som männen gör i andra sammanhang?

Själva skrivprocessen har varit en positiv upplevelse för Annika Forslund-Rimbléus, ”det är ju terapi, teater”.

– Det här är saker som jag i efterhand har skrivit ner, när jag har gått tillbaka och tänkt: hur kändes det när jag var med honom i den stunden, och hur ser det ut i världen? Det är många delar man måste plocka in för att det ska bli en bra föreställning, annars blir det bara dagbok, eller enbart självömkan. Man måste ta både det ena och det andra, mina personliga minnen men även utifrån, så att det inte blir så himla enkelspårigt.

Vad hade du för relation till feminism innan du såg SCUM?

– Innan dess hade jag inte riktigt förstått mig på det. Jag såg nog feminister ur en mans ögon, det låter knäppt att jag säger det, men det var verkligen så. Jag har ju växt upp i det här samhället som kvinna och blivit behandlad på ett visst sätt, och sett mig själv på ett visst sätt. Efter föreställningen började förstå vad vissa vänner tidigare hade menat i ett visst sammanhang, vänner som kommit lite längre än mig i det feministiska tänkandet... Och jag var så arg på varenda man, på varenda machogrej. Men det var fint att se det också, att jag blev arg, jag behövde se en annan kvinna vara arg för att kunna bli det själv.

Att släppa fram sin ilska är ett tema både i pjäsen och för Annika Forslund-Rimbléus personliga del.

– Jag gör ofta så att jag är arg inombords och kommenterar för mig själv, men sedan gör jag inte någonting av det. Det är något man får jobba på, att vända på de här bilderna som man fått inpräntade i sig, att man inte ska säga ifrån utan vara tyst och snäll. Att komma ur det där förhållandet som var så otroligt kvinnoförnedrande var en vändpunkt. Men sedan jag såg pjäsen också har jag fått något slags hybris, feministhybris! Och det är väldigt kul att gå på det.

Forslund-Rimbléus har vid sidan av skådespeleriet en karriär som fotomodell. Hur påverkar de nyvunna feministiska insikterna det arbetet?

– Det är väldigt intressant faktiskt, det är som att jag lär känna fienden, baksidan av det hela. Och jag som skådespelare ska ju se hela världen och återspegla den på scen. Så det är bara ett plus att få vara där. Jag tänker på det som ett projekt som jag ska kunna göra någonting av i framtiden. Jag har också förstått att det finns många sidor av det yrket, man kan vara konstnärlig modell till exempel. Och det som jag tycker är roligast är att gå in i karaktärer, miljöer, historier, sådant som kan kopplas direkt till teatern. Det är också intressant att utforska det här med uppmärksamhet, vad är det som gör att man blir så glad när folk tycker att man är snygg på bild?