Bild: Privat

"En sådan ordning vill jag inte vara med och upprätthålla"

2013-09-18 | Astrid Menasanch Tobieson padlock

OPINION

Godmorgon säger de till nästan alla, utom killen som blir avslängd. Vissa kan slarva. Andra inte. Omgivningen förväntas inte störa ordningen. Men nästa gång Astrid Menasanch Tobieson ser SJ-anställda ge uttryck för denna strukturell orättvisa har hon strategier för att göra just det – störa. Det här är hennes öppna brev till SJ och alla andra.

Astrid Menasanch Tobieson är regissör, dramatiker och medlem i Stå!Gerillan

Till SJ och alla andra.

Den 11 september bli en kille avslängd från ett SJ-tåg. När det hela händer är jag fortfarande alldeles nyvaken. Runt sextiden lämnar vi Stockholm, vid sjutiden är biljettkontrollanterna i vår vagn. God morgon, god morgon säger de. Till nästan alla.

Killen bakom mig sover. Till honom säger de inte god morgon. Till honom säger en lång kontrollant hörru. Killen visar sin ungdomsbiljett och kontrollanten insisterar på att han ska visa legitimation. Han måste bevisa att han är under 26 år. Killen har inte legitimation. Kontrollanten ber honom om hans fyra sista siffror. Killen kan inte sina fyra sista siffror. Han lovar att han är 25. Kontrollanten vill se studentkort, kårkort eller annat som kan bevisa åldern, killen pluggar inte men föreslår att de kan ta kontakt med någon som kan verifiera hans ålder, någon myndighet ifall kontrollanten vill. Kontrollanten säger det är inte mitt jobb att ta reda på hur gammal du är, det är din uppgift att bevisa det. Jag försöker hitta något tillfälle att hoppa in i samtalet och medla, killen har ju biljett. Lika mycket biljett som jag.

Hoppar du av i Katrineholm eller hoppar du inte av i Katrineholm?! Killen svarar tillslut ett tveksamt ja. Dels på grund av svenskan och dels för att han måste ju till Göteborg. Inte konstigt att han tvekar. Jag ska också till Göteborg. Kontrollanten går sin väg. Någon i SJ:s högtalarsystem säger nu ankommer vi snart till Katrineholm, då reser sig killen och går. Strax därefter patrullerar tre SJ-kostymkontrollanter in i vagnen. En går förbi våra platser och ställer sig längst bort i vagnen, de andra stövlar fram till vår sektion av tåget. Killen sitter inte kvar på sin plats. De ser arga ut. Såg någon var han gick någonstans?! Ropar den långe kontrollanten. Jag tittar bara på dem. Blir nästan full i skratt, vad håller de på med?

Och då! Då händer det! En kvinna på andra sidan gången halvreser sig och pekar Ditåt!! Ditåt gick han! Va? Vad hände nu? Angav hon honom precis? Så säker, så säker på att hon gjorde rätt. Att hon gjorde rätt för oss alla i vagnen. Jag vill bara vråla. Skrika mig hela vägen till Göteborg. I protest. I motstånd! Jag tänker: gör något, gör vad som helst, gör bara något! Jag kommer inte på något annat än att gå och köpa kaffe för att tänka. Så jag går och köper kaffe. Spiller hela kaffekoppen på mig innan jag kommit tillbaka till min plats. När jag kommer tillbaka till min plats med kaffefläck och utan kaffe har vi lämnat Katrineholm för längesen tror jag, kvinnan sover sig hela vägen till Göteborg och killen ser jag inte mer.

Jag kollar rakt fram och tänker på motstånd. Jag har länge tänkt på motstånd. Ofta tänker jag på det, hur bästa möjliga motstånd ser ut. Nu vet jag att riktigt motstånd inte går att göra inom ramen för det etablerade en gör motstånd mot. För att gå och köpa en kaffe hjälpte ingen, och i onsdags var en kille med om att han blev avslängd med giltig biljett från ett tåg medan en hel vagn inte lyfte ett finger, inte sa ett ord, inte en enda protest. Och av kliver jag i Göteborg med min legitimation i fickan.

Fyra dagar senare får jag ett sms av min vän Lisa som åker på SJ. Det var henne jag var påväg till när det hela på SJ hände. Nu är det hon som åker tåg. Hon skriver såhär: aj nej, åh nej, nu händer det igen. Nu är det SJ igen, en grupp passagerare har inte med sig giltiga biljetter. De kan bara visa upp konfirmationen på sin mail och det gills inte enligt konduktören som biljett eftersom han inte kan veta om det är riktiga biljetter. ’Det är reglerna, de är sådana’ säger konduktören. Men. Passagerarna som inte har giltiga biljetter är fyra medelålders vita män. De har fina klockor och kostymer på sig. Och konduktören ler överseende medan han informerar om reglerna. Han säger ’men hörrni det är verkligen inte lätt att veta det! Systemet är ju lite krångligt. Nu vet ni det till nästa gång! Trevlig resa!

Jag undrar om de fyra medelåldersmännen med dyra klockor och mörka kostymer förstod att de precis klarade sig från att bli avslängda i Katrineholm. Fattade de det? Eller var de redan från första början säkra på att satt tryggt med sina ogiltiga biljetter? Vänlig tillsägelse och trevlig resa. Tryggheten. Förutsättningarna. Kostymerna.

SJ, nästa gång jag ser strukturell orättvisa utövas av era anställda kommer jag att bete mig enligt er punkt 7.2. i era Allmäna villkor: jag kommer att vara en resande som ”stör ordningen”. För en sådan ordning vill jag inte vara med och upprätthålla.

Kanske hittar ni mig liggandes gången (jag har övat olika avslappnings tekniker och vet när min kropp är som tyngst),
kanske argumenterar jag högljutt och tar avstamp i FN:s olika konventioner (jag har läst dem ofta och grundligt),
eller så tar jag till statistiken (min vän), kanske försöker jag mobilisera vagnen eller så reciterar jag valfri text som dyker upp i huvudet (det sägs att jag är bra på dramatik),
eller så vrålar jag mig hela vägen till Göteborg (eller till Katrineholm ifall jag inte hinner längre än så innan jag blir avslängd. Folk har ju blivit avslängda för mindre, så att säga).

Men om ordningen är att vara en passagerare som pekar ut människor, köper kaffe och lägger mig för att sova så vill jag inte vara del av det. Inte ens om det innebär att bara hålla tyst. Jag hoppas att ni respekterar det ifall vi möts.