Det var statsvetaren Jörgen Hermansson tillsammans med vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg som 2005 utsågs av Uppsala universitet att bedöma våldsforskaren Eva Lundgrens trovärdighet. Han har läst Olle Folke, Petra Ornstein och Johanna Ricknes analys av deras slutsatser om Slagen dam, som Feministiskt perspektiv publicerade förra veckan. I vissa avseenden ger han dem rätt.
För att kunna testa Jörgen Hermanssons slutsatser ville forskarna ha tillgång till uppgifter om hur han gjort sina beräkningar. Att de inte fick det är något de kritiserar i sin analys.
Jörgen Hermansson förklarar detta med att han bara hade sparat själva rapporten och sin grunddatabas, som han rekonstruerade från SCB:s rådata.
– Jag tror att jag gjorde rätt, men vet inte om min databas exakt överensstämmer med deras eller den som användes i Slagen dam.
Enligt Hermanssons uppfattning var hans egna analyser väldigt enkla och därför tror han inte att vissa mindre skillnader påverkar slutsatserna i sak.
– Vad de säger är att oavsett vilken miljö man tittar på så finns en signifikant risk att utsättas för våld. Så är det nog. De har rätt i det. Och jag vidhåller att risken varierar betydligt, och att det spelas ner i Slagen dam, säger Jörgen Hermansson.
Det var på grund av uttalanden Lundgren gjort i media som universitetsledningen efter påtryckningar bestämde sig för att låta Hermansson och Hallberg granska hennes trovärdighet.
– I all forskning går det att föra en diskussion, men att göra en kvasijuridisk granskning... det är artsfrämmande för forskarsamhället att fastslå slutgiltiga sanningar.
På den punkten var Jörgen Hermansson, och är alltså fortfarande, kritisk. Kritiken riktar han framför allt mot universitetsledningen.
– Det är inte så att jag ansökte om den här uppgiften, säger Jörgen Hermansson vid flera tillfällen under intervjun.
Bra med uppmärksamheten
Ändå diskuterar han forskningskvaliteten i sitt utlåtande om Eva Lundgren och fortsätter att hålla fast vid slutsatser han drog där. Och även om han redan då tyckte att det borde skett i annan form, anser han att själva kritiken är något som ingår i arbetsbeskrivningen för en forskare.
Att han inte skulle ha haft förmåga att förstå de vetenskapliga utgångspunkterna för Eva Lundgrens forskning, det håller han inte alls med om.
– Jag anser att det finns många samhällsvetare som är kapabla att ge sig in i en diskussion om innehållet i Slagen dam. Det bygger på ett stort material och det är klart att det borde användas mer. I det avseendet är det bra att Folke med flera har tagit fram och ger det uppmärksamhet. I det här fallet blir det speciellt eftersom avsikten är att återupprätta Eva Lundgren, säger Jörgen Hermansson.
Tonar ner sin roll
Själv vill han tona ner betydelsen av sina egna slutsatser i sammanhanget. Han menar att det funnits tillräckligt med tillspetsade formuleringar och påhopp från olika håll för att hålla liv i debatten även utan hans och Margareta Hallbergs rapport.
– Att nu några forskare kommer med synpunkter på mitt sätt att rekonstruera det som finns i Slagen dam… Gör man så är det inte befängt det Eva Lundgren säger, säger Jörgen Hermansson.
Så med tanke på nyanserna och möjligheten att dra olika slutsatser, hur kommer det sig att just Eva Lundgren blev så hudflängd? Och att debatten fortfarande är så polariserad? Det har Jörgen Hermansson inte funderat särskilt mycket över, men konstaterar att mäns våld mot kvinnor fortfarande är en kontroversiell fråga.
– Just nu framför allt kopplat till kulturellt betingade egenskaper. Vi har varken fått en forskningsdiskussion eller medial diskussion baserad på eftertanke, och jag tror inte att existensen av vår rapport har varit drivande i det avseendet.
Hermansson vidhåller också att det i Slagen dam finns en tendens att söka belägg för egna teser, vilken han anser förstärktes i den miljö Eva Lundgren hade byggt upp vid Uppsala universitet. Liksom tidigare framhåller han att den typen av kritik kan riktas mot fler forskare och forskargrupper, och att ansvaret för skapa en miljö där kritik från olika perspektiv utvecklar forskning är universitetsledningens.
– Både från Lundgren-håll och även från de som kritiserat henne har det förekommit så mycket överord i debatten. Jag vet inte riktigt om jag behöver ta ansvar för allting. Det var dumheter från båda håll, så var det på den tiden, säger han.
Felaktig hantering
Som jämförelse tar han upp en medial debatt där Uppsala universitet också avkrävdes åtgärder mot en av sina forskare, men inte lät sig dras av den högljudda debatten. Det var i slutet av 80-talet då religionshistorikern Jan Bergman deltagit med sina forskningsresultat i en antisemitisk kontext. Rektorn kom fram till att om det handlade om ett lagbrott skulle forskaren i fråga lagföras, att universitetet inte har mandat agera mot dåligt omdöme och att eventuella brister i forskningen skulle hanteras på sedvanligt sätt via seminarier och forskningskonferenser.
Så anser Jörgen Hermansson att mediedebatten om Eva Lundgren och hennes forskning också borde ha hanterats. Han konstaterar att Bergman och Lundgren är olika personer och att situationerna hanterades av olika universitetsledningar, men vill för övrigt inte spekulera i orsakerna.
– Det är möjligt att jag borde ha värnat mina ståndpunkter bättre i debatten.
4
Följ oss
Gå till sidtoppen
Kommentar från Olle Folke, Petra Ornstein och Johanna Rickne:
Hermansson ger oss rätt i slutsatsen att det finns en signifikant risk för våld oavsett social grupp. Detta är också vad Slagen Dam hade för avsikt att utreda: i vilka grupper majoriteten av våldet förekommer.
Problemet uppstår när detta ska jämföras med huruvida vissa män är överrepresenterade bland förövarna. Detta faktum påpekas i Slagen Dam och det är också vad vi ser i data. Däremot emotsäger det på inget sätt resultaten i boken, vilket Hermansson fortfarande verkar påstå.
Majoriteten av förövarna kan vara födda i Sverige, vara heltidsanställda och dricka måttliga mängder alkohol samtidigt som exempelvis alkoholmissbrukare är överrepresenterade i förhållande till sin andel av befolkningen.
I vår uppfattning är den senare observationen inte en stor kvalitetsbrist såsom Hermansson tidigare påpekat utan snarare en annan forskningsfråga.
Vi tycker inte heller att det är underligt om man "spelar ner" iakttagelser som inte utgör en huvudsaklig del av syftet i en forskningsrapport.
Jenny Rönngren skriver: "Det var på grund av uttalanden Lundgren gjort i media som universitetsledningen efter påtryckningar bestämde sig för att låta Hermansson och Hallberg granska hennes trovärdighet."
Det stämmer inte. Det var på grund av (exempelvis Evin Rubars) falska påståenden i media om vad Eva Lundgren skulle ha sagt, som universitetsledningen bestämde sig för den ovanliga åtgärden att låta granska en forskare.
Det var alltså förtalet som ledde till granskningen, inte Eva Lundgrens egna uttalanden.
Tack för att Eva Lundgrenn verkligen får upprättelse i sak. Hon har en oerhörd forskningserfarenhet och vet vad hon gör. Mäns våld mot kvinnor är ett hotfullt ämne att forska på.
Tack för en intressant artikel, och tack för kommentarerna ovan som visar att det används petitesser för att kritisera Slagen dam, medan hela sammanbrott i forskarsamhället (att "trovärdighetsgranska" en forskare) så lätt får passera.
Särskilt trött blir jag av att läsa Hermanssons påstående om att miljön där Slagen dam tillkom var okritisk, och att Slagen dam söker bekräfta vissa saker.
Slagen dam är en forskningsrapport baserad på ett viss teoretiskt perspektiv. Vi är väl överens om att det behövs perspektiv och teori för att sammanställa ett material?
Det betyder ju INTE att ingen annan kan analysera samma material med andra teoretiska och metodologiska överväganden. Frågan är vad som blir forskningsmässigt mest intressant.
Vi skisserade en sammanhållen bild av våldet, byggd på en sammanhållen våldsförståelse. Vi såg att våldet var omfattande, komplext och mångtydigt, och menar att våra uppgifter om kvinnornas våldserfarenheter måste tolkas med en dubbel hermeneutik; dvs att såväl de svarande kvinnorna som vi arbetande forskare är tolkande subjekt.
Det är bara det att Jörgen Hermansson inte verkar inse att också den traditionella typ av presentationer han saknar i Slagen dam har sitt ursprung i särskida val. Och att de också bekräftar vissa saker. Exempelvis har ju kriminologer länge uttryckt det som att svaren i enkäter avspeglar den faktiska verkligheten (så är de flesta studierna formulerade innan Slagen dam, vad jag kunnat läsa). Är inte detta ett metodologiskt val som bekräftar vissa saker, säg?
Jag skriver i artikeln Kung slår dam, i Sociologisk forskning 2010 #3, om hur otroligt okunnig hela diskussionen om våldsforskning och Slagen dam var, och det är denna stora okunskap - men med enorma anspråk på att fälla omdömen om andra - som bland annat Jörgen Hermansson representerar.
Alltså: Vi sökte inte bekräfta något i Slagen dam. Men, vi använde oss av tidigare kvalitativ forskning (Kelly, Lundgren, Mellberg exempelvis) när vi analyserade materialet, och då framträdde en bild som vi fann mycket intressant, och som vi presenterar i Slagen dam.
Det är groteskt hur uppskruvade reaktionerna på Slagen dam blev, och hur många ur den forskande allmänheten som tycktes förvänta sig SANNINGEN om mäns våld mot kvinnor. Där SANNINGEN var samma gamla tugg om riskgrupper som kriminologer presenterat sedan urminnes tider. Vi byte ut det perspektivet mot att fråga oss vilka män som utövat våld, enligt kvinnorna, och fick med denna nya frågeställning et nytt och viktigt resultat: Våld är socialt och kulturellt spritt på ett sätt som tidigare inte varit känt eller visat i siffror. Att kvinnojourerna som möter våldsutsatta kvinnor länge har sagt detta kunde ha varit en viktig fråga, som utgångspunkt för en diskussion. Istället: Raseri.