Bild: Carolina Farraj

Därför är #hijabuppropet feministiskt

2013-08-19 | Carolina Farraj padlock 1

KRÖNIKA/INRIKES

Arg och förtvivlad, men inte förvånad. Så beskriver Carolina Farraj sin reaktion på att en gravid muslimsk kvinna misshandlades till medvetslöshet av en rasist i Farsta i fredags. Hon upplever att människor i Sverige gärna talar om den muslimska kvinnans sjal, men sällan vill lyssna på de kvinnor som faktiskt bär den.

Hur klär sig en fri, jämställd och feministisk kvinna? Det kan tyckas vara en konstigt fråga men det är ändå en fråga som underförstått debatteras hela tiden, inte minst nu i kritiken mot hijabuppropet.

Svaret är givetvis att hon klär sig precis hur hon vill.

Och det är just det hijabuppropet handlar om, att även jag som valt att bära sjal ska kunna göra det utan att trakasseras, hotas eller misshandlas. Ingen ska tvinga på mig sjalen och ingen ska tvinga av mig den heller.

Det borde vara så enkelt och ändå blir det så laddat, människor anklagar hijabupproret för att blunda för slöjtvång i olika länder, men den kritiken saknar grund.

Vi som feminister måste stå upp för alla kvinnors rätt, oavsett om det handlar om en kvinna som vill klä sig i en kort kjol eller den kvinna som blev misshandlad medvetslös på grund av att hon bär hijab, vi ska stå upp för valet och inte ta oss rätten att göra valet åt andra människor.


Ett svek mot nationen?

En av de mest skrämmande sakerna med misshandeln mot den muslimska kvinnan i Farsta var nog att jag inte blev förvånad, jag blev självklart arg och förtvivlad, men inte förvånad.

Jag har själv fått stenar kastade på mig, blivit utsatt för både våldtäktshot och mordhot av människor som anser att jag sviker nationen genom att ha den tro jag har och klä mig som jag gör.

Jag minns när jag blev varnad av en muslimsk man som med sorg i både röst och blick sa "den dagen muslimer börjar dödas i Europa är det ni, min systrar, som stryker med först"

Vi kan inte blunda för att människor lever med en sådan oro, vi kan inte heller blunda för att kvinnor upplever hot och trakasserier i sin vardag på grund av ett val ingen annan har med att göra.


Ingen självklar rätt att se

Jag har försökt att debattera de här frågorna länge nu men i och med att jag själv är kvinna och bär sjal så blir jag nästan omyndigförklarad. Det finns väldigt många människor som gärna tar sig rätten att berätta för mig vem jag är, hur jag är och hur jag ska vara, de människorna är desamma som medvetet blundar för det förtryck som faktiskt finns i hetsen mot kvinnor som bär sjal.

Ibland tycks det finnas en bild av att de patriarkala strukturerna ser ut på ett enda sätt när vi vet att det kan ta sig uttryck på så många olika sätt.

För självklart är det just patriarkala strukturer som orsakar ilska hos människor när jag gör valet att täcka delar av min kropp som andra anser sig ha en självklart rätt att se, men som feminister måste vi ju kunna vara enade om att inte en enda millimeter av min kropp är något som någon annan har en självklar rätt till, bara jag, och jag visar de jag vill det som sjalen döljer.


Ett växande förtryck

Hijab-uppropet har fått starka reaktioner, inte minst på Twitter, en av reaktionerna är att man kallar hela projektet för tramsigt och patetiskt, andra hävdar att man vill tvinga på svenska kvinnor sjalen, men det här är inte en marknadsföring för ett visst sätt att klä sig.

Den muslimska beslöjade kvinnan är så omdebatterad i Sverige just nu men sällan vill man lyssna på oss som faktiskt bär sjal. Sjalen har fått ett så starkt symbolvärde att min egen tolkning av sjalen bli irrelevant för folk och mina berättelser om hur min vardag ser ut viftas ofta bort.

Så välkommen in i min värld, observera och agera mot ett växande kvinnoförtryck som få människor känner av och ännu färre vill erkänna existerar.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20130826 - Elisabeth Ekener Petersen

Som vit, medelålders medelklasskvinna borde jag väl inte uttala mig, men jag gör det ändå. Jag tycker att perspektivet i den här debatten är väldigt individualistiskt. Me, myself and I. JAG skall få klä mig som jag vill. Rena rama nyliberalismen. Men ingen människa är en ö. Var och en kan välja att också ta ett ansvar för hur man påverkar andra. Det privata är politiskt. "Det är väl vars och ens ensak om hon vill vika ut sig i Slitz/bära slöja/gå i skyhöga klackar". Håller inte med. Man bidrar till att bekräfta patriarkatets rätt att diktera villkoren för oss kvinnor - villkor som bara gör att vi tappar tid, kraft och möjlighet att ta den makt som är rättmätigt vår. Man underminerar dem som kämpar för att bryta denna rätt, och gör det för sin egen personliga vinnings skull. Även om beslöjade kvinnor får utstå spott och spe av några, är deras agerande inom komfortzonen i det viktigaste - den egna kulturen och det nära sociala sammanhanget. Själv för jag min egen lilla banala kamp, men som är viktig för mig. Föreskrivet för oss kvinnor är att vi skall raka oss på vissa ställen på kroppen. Jag kan inte se att det finns någon praktisk anledning till detta. Männen får ha hår på alla ställen där det naturligt växer (män behöver ju heller inte bära slöja). Jag jobbar därför på att sluta raka mig. Har nu kommit så långt att jag slutat raka benen och armhålorna, men de senare bara på vinterhalvåret (könet har jag aldrig ens övervägt att raka). I början av sommaren fyllde jag 50 år, då hade jag lovat mig själv att nu, denna sommar skulle jag vara vuxen och stark nog att sluta raka armhålorna. Tyvärr misslyckades jag med detta och föll till föga för grupptrycket ännu en gång. Hur skall jag nu kunna motivera mina snart tonåriga döttrar att inte raka sig över hela kroppen som porrskådisar, om inte ens jag, en vuxen kvinna, klarar av att stå emot? Men kampen fortsätter, kanske vågar jag nästa sommar. Jag skulle önska att ni som bär slöja också antar utmaningen att fundera lite mer på hur ni påverkar samhället och lite mindre på vad som är bekvämast för er som individer. Även om man misslyckas gäller det att ha det långsiktiga målet klart för sig.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: