Kvinnojourer fångna mellan önsketänkande och realpolitik

2013-05-15 | Carin Holmberg padlock

OPINION

Kan en enad kvinnojoursrörelse tvinga staten att ta sitt ansvar för våldsutsatta kvinnor och barn istället för att tvinga kvinnojourerna att bli socialtjänster? I dag, 15 maj, släpps boken Att följa med samtiden – Kvinnojoursrörelse i förändring. Carin Holmberg, en av författarna, ser risker med den utveckling som pågår, men ingen självklart bra lösning.

Att följa med samtiden – Kvinnojoursrörelse i förändring

Atlas förlag (2013)

Författare: Carin Holmberg, Viveka Enander och Anne-Li Lindgren

Kvinnojourerna har gett skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor sedan slutet av 1970-talet. Flertalet jourer har gjort det under minst sagt knappa förhållanden och på osäkra villkor. Samtidigt är det viktigt att notera att jourerna ser olika ut och har olika villkor. I större städer som Stockholm, Göteborg och Örebro finns det både anställda och ideella krafter och en rimlig budget. På mindre orter kan jouren istället bestå av tre, fyra ideella kvinnor som trixar med ett knappt föreningsbidrag för att få det att gå runt.

De båda riksförbunden Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund (SKR) och Riksorganisationen för Sveriges Kvinnojourer och Tjejjourer (Roks) har länge kämpat för att synliggöra det orimliga i att ideella krafter utan överblickbara ekonomiska resurser tar hand om brottsoffer, vilket enligt socialtjänstlagen faktiskt är ett kommunalt ansvar. Men trots ändringar i socialtjänstlagen, vidareutbildning och stundtals en ganska intensiv mediarapportering har kvinnors utsatthet inte självklart inkorporerats som en del i socialtjänsten eller kommunpolitiken.

Efter valet 2006 meddelade den nytillträdda borgerliga regeringen att de skulle satsa på kvinnofridsområdet och 2007 lanserades Handlingsplanen för att motverka mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer. Nu skulle man ta krafttag mot våldet. I BRÅ:s utvärdering 2010 kunde man läsa att de flesta satsningarna lagts på utbildningar, utredningar, förändringar i lagar och förordningar, kunskapsutveckling och verksamhetsutveckling.

Satsningen har alltså inte genererat mer förutsägbara ekonomiska förhållande för kvinnojourerna. I stället är de medel som riktats till jourerna i huvudsak projektmedel som de ska söka på årlig basis. Dessutom är den större delen av projektbidragen reserverade för kommunerna och enbart en mindre del är riktat till kvinnojoursverksamhet.

En förändring som vi menar har påverkat relationen mellan kvinnojourerna och statsmakten är den så kallade Överenskommelsen. Överenskommelsen är ett dokument som skrivits under av staten, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt de frivilligorganisationer som arbetar med social omsorg. Dokumentet kan tolkas som ett slags viljeyttring från de tre parternas sida och är på intet sätt bindande i juridisk mening. Frivilligorganisationerna åtar sig att uppfylla socialtjänstlagen när till exempel en plats på ett skyddat boende betalas av kommunen. Staten och SKL erkänner å sin sida frivilligorganisationerna som röstbärare och opinionsbildare och som viktiga aktörer i det demokratiska samtalet. Men erkännandet innebär inte några ekonomiska garantier och det är här som det kan bli problem för jourerna på lokal nivå.

Konsekvensen av Överenskommelsen är att kvinnojourerna riskerar att omvandlas till frilansande socialtjänstverksamheter. Det är ju enbart när kvinnojourerna agerar socialtjänst som de kan vara säkra på att få ersättning. Däremot finns det inga garantier från vare sig staten eller SKL att kommunerna både ska bekosta platser på det skyddade boendet och dessutom ge kvinnojouren ett föreningsbidrag för den delen av verksamheten där de förutom att ge skydd åt kvinnor som inte vill ha kontakt med socialtjänsten också utövar sin fria röst som opinionsbildare.

Vad innebär då detta i praktiken? Jo det betyder att Socialstyrelsen har rätt att utöva tillsyn av en frivilligorganisation, att kvinnojourerna ska föra journal på sina ”klienter” och att denna sedan ska överlämnas till socialtjänsten. Kvinnojourerna måste även upprätta en intern ledningsstruktur och garantera såväl fortbildning som utbildning av personal, jourerna ska kunna anmäla sig enligt Lex Sarah om de gör ”felbehandlingar” av kvinnor, de ska göra orosanmälningar på alla barn som kommer till jouren, de bör/ska ta emot pojkar upp till 18 år, etcetera, etcetera. Kvinnojouren ska bli socialtjänst helt enkelt. Dock utan de ekonomiska resurser som finns på en myndighet.

För de stora kvinnojourerna är detta kanske inte så stora förändringar. Liknade rutiner finns redan i dag om än kanske inte lika formaliserade och långtgående. Men för de tre-fyra ideella kvinnorna på en liten kvinnojour utan någon större budget är detta inte rimliga krav. Om jouren inte kan uppfylla kraven kan de tvingas lägga ner. Det betyder färre jourer och därmed mindre stöd till våldsutsatta kvinnor och barn. Vi ser det som en kontraproduktiv politik om målet är att öka stödet till kvinnor och barn och minska våldet i samhället.

Ingen tror att kommunerna själva, utan kvinnojourernas insatser, ska kunna möta våldsutsatta kvinnors behov. Sveriges Kvinno- och tjejjourers Riksförbund (SKR) hoppas att de nya kraven ska kunna användas i förhandlingar med kommunerna och att politikerna ska tvingas inse att de måste höja anslagen till kvinnojourerna eftersom ökade anslag är det enda sättet för jourerna att kunna uppfylla de högt ställda ”kvalitetskraven” från Socialstyrelsen. Det skulle kunna leda till förändringar som; bättre boende för kvinnorna; en barnansvarig; anställd personal med rimliga arbetsförhållanden.

Genom att acceptera förändringarna hoppas man alltså att jourerna äntligen ska få en rimlig budget för att bedriva sitt arbete och att kommunen inte längre ska åka snålskjuts på kvinnors gratisarbete.

Roks å sin sida är mer tveksam till denna strategi men tycks inte ha inte någon given väg ut ur det hela. Om SKR och Roks skulle välja att gemensamt göra motstånd är en möjlig väg att helt enkelt lägga ner det skyddade boendet. Det skulle betyda att jourernas verksamhet skulle fokusera på att ge stödsamtal, medföljning till polis och advokat, ge information om gällande lagar samt föreläsa och bedriva annat påverkansarbete. Då räcker föreningsbidraget och kommunerna får lösa frågan om det skyddade boendet för våldsutsatta kvinnor på egen hand. Då skulle äntligen kvinnojourrörelsens krav att staten måste ta frågan om mäns våld mot kvinnor på allvar infrias och inte återigen läggas över på kvinnojourerna, fast nu i en mer byråkratiserad form. Men för det krävs en enad kvinnojoursrörelse.

En enad kvinnojoursrörelse är också, som forskning visat, den enskilt största påverkansfaktorn när det gäller att politiskt förändra villkoren för våldsutsatta kvinnor (och barn) till det bättre.