Lasse Anrell - en kebab med allt

2012-02-17 | Ida Ali padlock

SPORT

Lasse Anrell har provocerat många under tiden som sportkrönikör och krönikör på Aftonbladet. Vem är han? Hur ser han på sitt ansvar som mediepersonlighet?
Feministiskt Perspektiv träffade honom en svinkall vinterdag på ett kafé i Stockholm.

Fakta:

Lars Erik "Lasse" Anrell, född 5 april 1953 i Stockholm, är en svensk journalist och författare.

Anrell är bland annat krönikör i Aftonbladet. Han har även suttit i juryn i TV4:s Sikta mot stjärnorna. Har varje söndag inslagen Floskeltoppen och Lika som bär, som visar kända personer som är lika varandra, i Sportbladet.

Snön viner och den iskalla kylan letar sig in i vartenda kroppsligt skrymsle. Men tankarna är fokuserade på den kommande intervjun med en av Aftonbladets sportkrönikörer.

Mannen som haft en framträdande roll i medie-Sverige under hela min livstid. Stundtals har han briljerat men han har också visat prov på total ansvarslöshet.

När vi väl möts inne på det varma kaféet immar hans glasögon igen. Lasse Anrell drar ner dem över näsan och frågar:

– Det är väl dig jag ska träffa antar jag?

Jag svarar: Det är väl du som är Lasse Anrell?

När vi kontaktade dig med förfrågan om en intervju svarade du "Äntligen". Vad menade du med det?

– Jag kände verkligen så. Det var länge sedan jag fick någon uppmärksamhet. Jag har ju retat upp en del feminister men även cheferna på min tidning. Jag har hoppat på dem ungefär lika mycket som jag hoppat på andra grupperingar. Nu ska det bli kul att bli intervjuad av dig.

Lasse Anrell sippar på den skållheta chokladen och biter av en tugga på bullen. Samtidigt berättar han att hans chef just ringde och bland annat sade att han inte gillar att Lasse Anrell pratar med sådana som mig.

– Mina chefer är livrädda. Både för sådana som dig och mig. Jag har flera gånger skrivit om hur dålig min tidning är på att skriva om kvinnor och idrott. De hatar det. Därför sa jag äntligen, säger han och det verkar verkligen som han menar det.

Han förklarar mekanismerna bakom motståndet mot vårt möte, att detta är en debatt de varken kan vinna och vill ha. Att deras intresse är att fortsätta göra en grabbig kommersiell tidning.

Ekonomin allt viktigare

– Sportvärlden vill inte ta något ansvar för genusperspektivet, säger Lasse Anrell bestämt.

Han pratar snabbt och mycket. Det gäller att hänga med. Lasse Anrell anser själv att det är jätteviktigt att belysa damidrotten och att hans kritik gentemot detta inte har att göra med någon provokation.

– Jag tycker att det är jättepinsamt att vi inte gör det. Det finns hur mycket bra kommersiell journalistik att göra av damidrott och damidrottare. Jag har aldrig förstått varför vi inte gör det. Och det är just därför som mina chefer tycker att det är jobbigt att jag sitter här med dig och pratar. De vet vad jag tycker.

Nu är han inne i slutspurten som sportkrönikör på Aftonbladet. Han har sagt upp sig. Då undrar man ju om det är därför han är så frispråkig?

– Nä, jag har alltid varit det och alltid tagit de här debatterna, svarar han snabbt.

Är du feminist, med tanke på att du strider för en mer jämställd sportbevakning?

– Jag är intresserad av feminismen och läste Bleck på den tiden det begav sig. Ja det kanske jag är. Men egentligen tycker jag inte om att titulera mig. Men jag förstår verkligen varför det är viktigt för folk att kalla sig det. Samhället är långtifrån jämställt, svarar han.

Ekonomin har blivit allt viktigare i sportbevakningens urval, vilket kan ses ur ett genusperspektiv. Att man i dag hela tiden kan mäta vad läsarna vill ha gör att tidningarna tar mindre risker.

– Detta bidrar till att journalistiken blir ytligare och ytligare. Det är jättebra om Pernilla Wahlgren visar rumpan, vilket ger skyhög läsning. Men om hon pratar ut om vad som helst annat ger det inte samma utslag. Det journalistiska tänket är ett undantag skulle jag vilja säga.

Slentrianmässig sexism

Ett argument för att inte belysa damidrott brukar ju vara att det inte finns något intresse. Men Lasse Anrell anser att detta är skitsnack.

– Om man planerar, gör bra sändningar och marknadsför det bra så är jag övertygad om att det kommer att locka läsare och tittare. De flesta som arbetar inom sportmedierna vill inte skriva om damidrott för att de inte är intresserade. Sportjournalister överlag vill bevaka internationell herrfotboll. Det ger mest status. För både kvinnor och män. De som från början kanske var intresserade av damidrott inser snabbt att det som räknas är om du skriver om internationell herrfotboll.

Känner du ett ansvar för den medieutrymme du har, det sätt du uttrycker dig på till exempel?

– Jag har ett ansvar att göra det jag är bra på. Det är att provocera, väcka känslor. Att underhålla. Jag är bra på det och har ändå hållit på i 30 år. Sedan får jag betalt för det och jag tycker det är kul att retas.

Lasse Anrell svarar lite trevande på frågan om han själv tagit ansvar för genusperspektivet inom sporten.

– Nja, nej... Det tycker jag väl inte, men däremot har jag gjort jävligt mycket för att göra det jobbigt för mina chefer och andras chefer. Utåt sett kanske jag inte tagit mitt ansvar, men jag har gjort ganska mycket för att göra det obehagligt för andra att vara trista och slentrianmässigt sexistiska. Vilket jag tycker att svensk sportmedia är. Jag har gjort det lite jobbigt för dem att hålla på så. Men jag har säkert varit sexistisk själv också.

Tycker du själv att du varit sexistisk och i så fall varför?

– Det har jag nog varit, men det står jag för. Jag tycker om att utmana gränser. Jag har svårt för dogmatiska människor. Vissa feminister och andra också för den delen som anser sig veta exakt hur det ligger till. Folk som tror sig sitta på en massa svar. Jag hade svårt själv när jag satt på sanningar. Det gick ganska snabbt för mig själv att slå hål på dem. Folk får gärna driva tillbaka men det är sällan det händer.

Lasse Anrell svarar snabbt och överraskande genomtänkt på frågorna samtidigt som han mumsar på sitt fika. Han bjuder även på ett och annat skämt, men någonstans inom honom måste väl även han vara osäker? Ja till och med rädd ibland? Men den frågan besvarar han blixtsnabbt med ett "nej".

Så Lasse Anrell har ingen rädsla inom sig? Intressant.

– Så klart jag har. Det har alla människor som inte kommer från en överklassmiljö som har blivit i tutade varje dag att de är fantastiska. Jag är själv från arbetarklassen.

Här distanserar han sig från sitt jag och får frågan än gång till. För första gången under intervjun blir han tyst ett tag innan svaret kommer.

– Ja... Jag tror att jag är rädd för att inte känna mig bekväm och att det syns på mig. Om jag går på en fest till exempel och blir lämnad ensam. Då kan jag känna mig misslyckad. Det är ingen skön känsla – att känna sig rädd. Detta är det värsta man kan råka utför i det samhälle vi lever nu.

Att inte bli sedd?

– Ja, och att andra ser det. Detta har jag tänkt på i hela mitt liv.

På frågan om kaxigheten kan vara ett sätt att hantera denna rädsla svarar han ja. Men tillägger på slutet att det också är förbannat kul att retas.

För många år sedan skrev Lasse Anrell mycket om supportervåldet inom vissa sporter. Men han slutade tvärt, vilket väcker nyfikenhet om varför.

– Våldet har ju varit en realitet för mig flera gånger med tanke på att jag skrivit mycket om det. I slutet av 90-talet utsattes jag för dödshot. De hotade även min familj. Detta tog jag på blodigt allvar och slutade skriva om det. Jag bojkottade Globen och ishockeyderbyn på grund av våldet. Jag hatar våldet inom idrotten, säger han med en bestämd röst och allvarlig blick.

Vi talar lite om rädslan som uppkommer vid hot och de hot som många feminister får utstå. Han förstår den rädslan från hela sitt hjärta och anser att man ska anmäla hoten.

Aftonbladets sportkrönikör betonar också att våldet inom idrotten är ett samhällsproblem som grundar sig på en manskultur. Han säger även att manskulturen är en enkel och kravlös underhållningsform.

– Våldet ser ut precis som det gjorde åren 96–97 när jag började skriva om det. Ingenting har hänt. Det som är lika obehagligt är dessa adrenalinstinna övertända poliser. Det blev som ett eget litet krig där alla var lika upphetsade. De njuter så in i helvete. När de sedan tvingas sluta med det så sörjer de våldet, säger han.

– Jag känner en del av dem. Det är som att sluta knarka. Jag är övertygad om att detta är en norm inom den manliga samhällskulturen. De är där för att slåss, knarka och dricka öl för att sedan skryta om det. Det är en subkultur som bara finns här. De är så präglade av grabbkulturen. Män i grupp har en tendens att vara livrädda för att sticka ut.

Intervjun hade kunnat fortsätta i timmar bara med detta ämne. Men tyvärr måste den rundas av men något jag anser vara gammaldags – Sportbladets sexannonser på sista sidan.

Borde de inte tas bort nu år 2012?

– Tidningen tjänar pengar på det. Mycket pengar.