Myten om det friska

2012-02-03 | Annika Lindberg padlock

KRÖNIKA/INRIKES

Normen om friskhet problematiseras sällan. Ätstörningar delas upp i friskt och sjukt, känsla och förnuft, individ och struktur. Men en människa kan inte dela upp sig. Förbättrat stöd kräver att både människokroppen och samhällskroppen betraktas som helheter. Det har Annika Lindberg kommit fram till.

Annika Lindberg är genusstudent och när hon inte skriver texter om kropp, fett och makt så sjunger hon feministiska kampsånger, dansar och svettas med andra queer- och fettaktivister samt jobbar som skolinformatör för RFSU och RFSL.

På antologin Ätstörts hemsida finns en längre text av Annika Lindberg på avdelningen Skriv själv, som välkomnar fler berättelser om kropp och ätande.

”Ätstörningar” avhandlas titt som tätt i veckotidningar, biografier och självhjälpsböcker, ofta i form av smaskiga, sensationsmediala skildringar av kvinnors övergrepp mot sina kroppar. De röster som hörs är de som nu är ”friska”, vilket verkar vara villkoret för att själv få tala om sin ätstörning. En följd av den medicinska vetenskapens tolkningsföreträde av ätstörning är att ansvaret läggs på individen.

När ätstörningen reduceras till en medicinsk diagnos, reduceras även den ätstörda till en sjuk individ utan aktörskap. Ingen lyssnar till individen, i synnerhet inte då sjukdomen är kopplad till psyket och ett (till synes) irrationellt och självdestruktivt agerande. Ansvaret för att bli frisk (och skuldbördan för att ha insjuknat) läggs på individen, som även skuldbeläggs om friskhetsprojektet inte skulle ros i land. Trots att den ätstörda här betraktas som ett offer, är det ändå hon som i slutändan görs ansvarig.

Hånleende demon

Att vara både offer och förövare är en ekvation som känns igen från andra otacksamma roller kvinnan brukar tilldelas; våldtäktsoffret som klädde sig utmanande eller hon som fick horrykte för att hon låg med för många killar. Hon görs till offer för att hon inte ”visste bättre”, men aktör eftersom hon ”gjorde det själv”.

Att jag sätter frisk under citattecken är inte ett försök att förringa eller förneka det lidande som ätstörningshelvetet innebär, jag har själv varit där. Inte heller är min intention att föra något slags relativistiskt ProAna-resonemang, där anorexi betraktas som en livsstil vid sidan av andra. Jag gör det för att jag vill problematisera det friska, då jag inte riktigt vet vad det betyder. Det friska brukar inte definieras då det ofta tas för självklart, vilket även jag gjorde under min anorexibehandling.

Ju närmare jag kom målet, desto diffusare blev dock denna friskhet. Kroppen började återfå sin form och håret sin forna glans, men ångesten klamrade sig kvar och mina tankemonster gjorde sig fortfarande påminda. Jag förstod inte, friskhetens befrielse skulle ju kännas som att ha vaknat upp från en ond mardröm. I min friskhetsutopi fanns ingen fettfobi och kroppsnojan skulle endast finnas kvar som ett vagt minnesfragment av den tid som flytt. Sådant förpassade jag till sjukdomens helvetestillvaro. ”Du kommer kunna (och vilja!) ta en kaka till– utan minsta tanke på var den sätter sig på din kropp” var löften som hägrade vid målet. Men väl där fanns de kvar bakom mig i spegeln; demonerna som hånleende pekade ut exakt var på min kropp kakan satt sig. ”Vi kvinnor är ju lite fåfänga och känner oss tjocka ibland när vi provar kläder, det är helt normalt att känna kroppsförakt då och då.” var min behandlares förklaring.

En vägran att acceptera detta svek drev mig till att söka andra vägar. Jag sökte därför efter en annan förklarings(och förändrings)modell, som vågade sig bortom ytliga, dumförklarande och förenklade (o)förståelser, där anorexi inte endast betraktades som en del av min kropp utan som en del av samhällskroppen. Min behandlares uttalande kan ses som en del av den ät- och kroppsstördhet som är inbyggt i det friska. Jag insåg att min friskhetsutopi aldrig kan infrias med vare sig självhjälpsböcker eller timmar i terapisoffan.

Dubbla budskap

En feministisk analys av ätstörningar måste leta sig bortom dikotomin friskt och sjukt. Kroppen måste betraktas som en helhet (inte uppdelad i förnuft, känsla och biologi). Men även som en del av samhällskroppen, omöjlig att distansera sig från (oavsett intellektuell- eller mental styrka). Det var först i och med denna insikt jag kunde påbörja min väg mot en friskare tillvaro.

Istället för att ständigt uppehålla oss vid att definiera det sjuka, måste vi ibland vända blicken mot det vi kallar det friska, samt de normer som skapar olika handlingsmöjligheter för olika kroppar. Vad säger dessa normer om hur en kvinnokropp ska se ut och bete sig? Smal men inte för smal, sexig men inte kåt, snygg men inte ytlig, smart men inte nördig. Det räcker med att öppna valfritt veckomagasin för att se de dubbla budskap unga tjejer idag tvingas förhålla sig till.

I detta klaustrofobiska rum är valmöjligheterna begränsade (men inte fixerade). En kvinna kan fortfarande göra självständiga val, men väljer hon det som normen erbjuder blir tillvaron lite lättare. Dessa till synes irrationella, ytliga och befängda val förklaras dock alltid utifrån individens kropp (hon är sjuk) medan den samhällskontext som begränsar och villkorar möjligheterna för denna kropp görs osynlig.

Vill vi nå förändring kan vi inte se ätstörningar som enbart ett medicinskt fenomen, utan att se hur vårt beteende struktureras i ett spindelnät av påverkansmekanismer, normsystem och maktaxlar. Queerfeministiska och fettaktivistiska rörelser har redan bidragit till att skapa denna förståelse. Men för att frågor om fett, makt och kropp ska föras till en politisk nivå måste fler feministiska röster, ”sjuka” som ”friska”, få höras. Det privata är politiskt och vi måste våga prata om det.