Gertrude Stein – virtuos kubistisk gestaltning

2012-02-03 | Paula Melkersson padlock

KULTUR

I förra veckan hade monologen Gertrude Stein nypremiär på Stockholms stadsteater. Paula Melkersson uppmanar alla som missade den i höstas att ta chansen nu.

Hur ofta får en kvinna sitta ensam på en teaterscen och i timmar lägga ut texten om konst, litteratur och sin egen storhet? Inte särskilt. Så mycket mer intressant då att Marty Martins monolog Gertrude Stein blivit en sådan monumental publiksuccé att den i förra veckan hade nypremiär på Stockholms stadsteaters lilla scen.

Gunilla Röör gör titelrollen som en Judith Butler-look alike i kostym och pojkfrisyr, livs levande genustrubbel från det förra sekelskiftet. Rösten är manierad, mimiken likaså. Det är teoretiskt, actionbefriat, megalomant och teatralt.

Föreställningen igenom sitter Röör/Stein på scenkanten med avskalade spånplattor i bakgrunden och pratar. Och pratar. Och pratar. Om kubism och konstteori. Om litterära gestaltningsförsök. Om att vara ett geni.

Det borde vara ganska svårsmält. Och svårsålt. Även om ordsvadan interfolieras med underhållande anekdoter om de konstnärliga superkändisar som frekventerade Steins och partnern Alice B. Toklas salong i Paris, så är texten i sanningens namn ganska torr. Men publiken vallfärdar och jublar.

Jag tycker annars att det är något fundamentalt irriterande med monologer. Själva formen rymmer ett mått av koketteri som är lite plågsamt. Kanske för att den är så svår att en monolog lätt per definition blir en Paradroll. Ett mästarprov som adlar sin uttolkare till den högre skådespelarskolan. Kalla mig småsint, men det irriterar mig.

Kanske för att jag alltför många gånger sett monologer som tycks ha haft detta som sin främsta funktion, vars själva syfte tycks ha varit att visa upp en skådespelares virtuositet.

Det blir lätt fruktansvärt tråkigt att se. En uppvisning där publiken reduceras till en samling gapande munnar som drar efter andan när teaterakrobaten kastar sig mellan känslotrapetserna. I synnerhet om virtuosen är en kvinna brukar det handla om att visa upp hela registret av emotioner.

Carolina Frändes uppsättning av Gertrude Stein på Stadsteatern klarar sig tack och lov skickligt undan den fällan. För Gertrude Stein är onekligen en paradroll. Och visst får Gunilla Röör demonstrera sin mästerlighet som skådespelare.

Men sättet hon gör det på är stenhårt och snustorrt. Helt stillasittande och utan rekvisita har hon ingenting annat att spela med än sin publik. Gestaltningen ligger bara i själva berättandet och vi är dem hon berättar för.

Det händer där och då och vi är delaktiga allihop, monologen blir en dialog med publiken som stum motpart. Och Gertrude Stein blir till en storartad berättare som tar sig all plats hon behöver.

Gunilla Röör är en skådespelare som gärna använder sig mycket av sin röst och inte ängsligt håller sig till tonfall som låter ”naturliga”. Här undviker hon dem helt.

I den avskalade iscensättningen är röst och mimik de enda verktyg hon har att tillgripa och hon gör det utan varje anspråk på realism. Jag både gillar det och tycker att det är påfrestande utstuderat.

Men efter en stund börjar jag ana en bakomliggande tanke. När Stein i Röörs gestalt berättar om hur hon försökt tillämpa det kubistiska måleriets idé i litteraturen lägger hon ut texten om hur hon genom att avlägsna all realism vill komma åt själva kärnan i det hon beskriver.

Det är naturligtvis precis det som Frände och Röör velat komma åt i gestaltningen. Genom att avlägsna allt psykologiskt finlir och insmickrande naturalism låter presenterar de sin bild av Gertrude Steins essens. Det är fullständigt storartat

Och Steins essens är rolig, tänkvärd och oavbrutet fascinerande. Att publiken girigt sväljer denna beska karamell med hull och hår är dessutom upplyftande, ett kaxigt långfinger åt alla prånglare av banaliteter som vi förväntas vilja ha.

Själv ber jag en stilla bön att denna "kubistiska gestaltning" kan börja tillämpas också på porträtt av mindre okonventionella kvinnokaraktärer än Stein.

Att det inte ska krävas en förebild som själv gjort grovgörat med att kasta konvenans, heteronorm och feminin behagsjuka överbord för att hennes essens av tankar, egenart och inre liv ska vara fokus i den sceniska gestaltningen.

Men till dess att jag blir bönhörd är jag tacksam för att ha detta exempel att tillgå. Så om ni, som jag, missade Gertrude Stein i höstas – ge för allt i världen er själva chansen att se den nu!