En tom stol – igen

2011-11-18 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

En tom stol, en vacker storbild, en fullsatt sal och ett pris. Situationen är återkommande. Den här gången vid prisutdelningsceremonin för Per Anger-priset 2011. Pristagaren kan inte delta. Hon har utreseförbud och därför frånvarande.

Men samtidigt känns hon inte frånvarande. Tvärtom. Hennes mod skänker hopp genom de vackra allvarliga, fängslande och bestämda blickar som lyser upp salen och gör henne närvarande under hela ceremonin. Narges Mohammadi hedras ”För att genom personligt mod och trots upprepade grova kränkningar av hennes frihet och säkerhet, på ett uthålligt och offentligt sätt ha kämpat för mänskliga rättigheter och kvinnors frihet i Iran…”, skriver juryn från Forum för levande historia.

Vem är pristagaren

Narges Mohammadi har stått på de iranska politiska fångarnas sida, för att hon själv som ung studentaktivist upplevde hur det är att vara en politisk fånge. Hon har kämpat för avskaffandet av dödsstraffet mot barn i Iran och för kvinnors rättigheter.

Mohammadi är ordförande i Defenders of Human Rights Centre, DHRC, en iransk organisation som försvarar politiska fångars rätt till försvarsadvokater. Med nobelpristagaren Shirin Ebadi, grundaren av DHRC, som mentor, började Mohammadi som viceordförande och talesperson i organisationen men efter Ebadis flytt från Iran, har det varit Mohammadi som tog på sig all ansvar. Hon är också en av grundarna till Iranian National Peace Council, en organisation bestående av författare, artister, advokater och aktivister som med fredliga medel arbetar för mänskliga rättigheter i Iran.

Narges Mohammadi är också en kvinnorättaktivist och en försvarare av kampanjen En miljon underskrifter för lika rättigheter.

I en intervju 2008 sade hon till den iranska studentnättidningen Adwar News, att kvinnorörelsen är en global rörelse.

– Den är en stark rörelse med specifika krav som förenar kvinnorna, en rörelse som sträcker sig bortom nationella gränser. Kvinnors krav och rättigheter i hela världen är sammankopplade.

2009 skrev hon i ett öppet protestbrev till den sittande presidenten Ahmadinejad, om de enorma trakasserier och det förtryck som hon och hennes familj har varit utsatta för. Hon inledde brevet så här:

”Härmed är jag Narges Mohammadi, fru till Taghi Rahmani (en känd journalist och dissident, fängslad och trakasserad för sitt arbete) och mor till två 3-åriga flickor. Just nu är jag aktiv inom Defenders of Human Rights Centre och Iranian National Peace Council. Sedan 2001, i samband med att den oberoende pressen tystades, vilket gjorde mig arbetslös, har jag arbetat i en ingenjörsfirma och trots min fasta anställning, fick jag sparken. Detta är en 36-årig iransk kvinnas cv”.

Narges Mohammady lider av en okänd och farlig sjukdom på grund av fångeskapen. Enligt Shirin Ebadi har flera politiska fångar blivit drabbade av sjukdomen sedan de suttit i iranska fängelser, någonting som enligt henne undersöks av oberoende läkare i Iran. Mohammadi drabbas dagligen av attacker som paralyserar hennes muskler. Trots mångårig förföljelse och fängelsestraff, har hon nyligen dömts till ytterligare 11 års fängelse.

Inspirerar andra

Narges Mohammadi hyser stor optimism och sprider kampglädje i nästan varje offentligt uttalande. Hon säger alltid att iranska folket kommer att, trots alla repressalier, fortsätta sin kamp för frihet och rättigheter. ”Det som har startats kommer inte att stoppas, det finns ingen återvändo”, brukar hon säga.

Nyligen, i en intervju med persiska DW, i samband med att det 11-åriga fängelsestraffet tillkännagavs, sade hon att hon aldrig kommer att tveka att kämpa vidare för mänskliga rättigheter, yttrande- och åsiktsfrihet i det iranska samhället.

– Vi är övertygade om att vår kamp med fredliga och civila medel, för mänskliga rättigheter kommer att ge resultat. Även om de dömer mig till 100 år i fängelse kommer jag inte att ändra mina åsikter.

Vid prisutdelningen tog Nobelpristagaren Shirin Ebadi emot Mohammadis pris. Hon såg allvarligt bekymrad ut, med tårar i ögonen och berättade att Narges Mohammadi är en beundransvärt modig person.

– Hon släpptes från fängelse mot borgen och bars till sjukhuset på grund av hennes vacklande hälsa, förklarade Ebadi.

– De släppte henne mot borgen eftersom de var rädda att hon skulle dö i fängelset. Men även från sjukhussängen fortsatte hon att ge intervjuer och berätta om fängelsets omänskliga villkor för de politiska fångarna.

Utrymme för mer stöd

Shirin Ebadi uppmanade omvärlden att stödja iraniers kamp för mänskliga rättigheter. Särskilt belyste hon de oberoende advokaternas situation i Iran, som trots alla risker ställer upp för de politiska fångarna och alla andra klienter vars mänskliga rättigheter kränks.

– Nu har vi fler advokater i fängelse på grund av att de har försvarat sina klienter… Jag uppmuntrar dem som ställde upp för Sakine Ashtiani, kvinnan som skulle stenas till döds, och säger att ”ni gjorde det bra”. Men varför bryr sig ingen om hennes modiga advokat, Javid Motakian, som informerade omvärlden om hennes situation och nu sitter fängslad och är svårt sjuk? Jag ber er, stöd honom på samma sätt som ni stödde Ashtiani, uppmanade Ebadi.