SCUM skakar om

2011-11-04 | Lina Arvidsson padlock

KULTUR

SCUM-manifestet blir teater i nästa vecka. Lina Arvidsson har sett en repetition som kommer att förändra hennes liv. Och pratat med skådespelaren och initiativtagaren Andrea Edwards om en kompromisslös klassiker.

FAKTA

SCUM-manifestet av Valerie Solanas

Premiär på Turteatern i Kärrtorp den 7 november kl. 19.00.

Medverkande: Andrea Edwards

Regi, ljus och scenografi: Erik Holmström

Först bjuds kvinnorna in i salongen, därefter männen. Vi sitter uppdelade i män och kvinnor - mitt emot varandra på varsin läktare med scenen i mitten. Tunnelbanans tåg visslar och brusar på nära håll utanför fönstret och ger en, inte helt oäven, industriell atmosfär till hela skådespelet. Nio dagar innan premiären av SCUM-manifestet på Turteatern i Kärrtorp besöker jag en repetition av föreställningen.

Det är första gången jag kommer i kontakt med Valerie Solanas text och jag känner omgående att den här texten kommer att förändra mitt liv. Den är stark, poetisk och bitvis helt vansinnig. Dock går det inte att komma ifrån att SCUM-manifestet har många poänger och pendlar mellan att vara logisk och galen.

Manifestets mantra upprepas genom föreställningen. Män är oförmögna till empati och identifikation med andra. Män har fittavund. Män har en sorg över att vara just män. Män är biologiska missfoster. En sådan känga mot manligheten lämnar mig med en märklig känsla av att vara både stärkt och skakad. Det är en text som tillåter sig att roa sig på männens bekostnad såsom männen har gjort på kvinnors bekostnad i alla tider.

Efter föreställningen träffar jag skådespelaren Andrea Edwards. Förutom att hon framför texten så är hon också initiativtagaren till uppsättningen. Andrea är missnöjd med genomdraget och påpekar att det är nio dagar kvar till premiären och att mycket är kvar att göra. Själv är jag nyfiken på hur resultatet av denna bomb till föreställning kommer att bli. Men först vill jag reda ut en sak.

Står SCUM för Society for Cutting Up Men?

– Den allmänna uppfattningen är att det står för Society for Cutting Up Men. Men vad jag förstår har Valerie Solanas aldrig bekräftat att det är så. SCUM betyder ju också avskum. Även om det betyder det så vet jag att Solanas har väldigt tydligt sagt att det finns inget sådant sällskap. Det står även i förordet till manifestet.

Några ilskna mejl och telefonsamtal har trillat in redan ett par veckor innan premiären. Män som är arga över att en så hatisk text ska sättas upp, att ett verk skrivet av kvinnan som sköt Andy Warhol ska spelas

Varför är Solanas så intimt förknippad med sin text?

– Därför att det är en kvinna som har skrivit den, svarar Andrea Edwards utan att tveka. Det vimlar av manliga konstnärer som har varit fullkomligt galna, faktiskt psykiskt sjuka, men man har aldrig blandat ihop dem med deras verk. Snarare har man sett det tvärt om, som att det krävs en viss sinnessjukdom för att försätta sig i ett annat tillstånd.

– Det är helt absurt hur hon förknippas med sitt verk hela tiden. Vi gör manifestet – inte en pjäs om Valerie Solanas. Vi ska till och med ha ett kortfattat informationsblad som förklarar att vi gör hennes verk, det här har inget med henne att göra. En annan anledning till att hon förknippas med sitt verk är väl också att det är ovanligt att en kvinna försöker mörda en annan människa. Och att hon efteråt säger att det enda moraliska fel hon gjorde var att hon inte hade tränat bättre så att hon missade. Det kan man se som sjukt eller så kan man se det som en människa som är så frustrerad över sakernas tillstånd att hon har givit upp.

Andrea Edwards kom i kontakt med SCUM-manifestet för ungefär sju år sedan. Hon fick det av sin syster som en kul grej men när det inledande skrattet hade lagt sig kom ett krypande obehag. Hon blev skrämd av hur boken påverkade henne och slutade läsa.

– Jag började känna att jag kände igen mig. Jag kände igen alla mina relationer till män och till min pappa. Och sen blev jag rädd och slog ihop den. Jag var i en ålder då jag kände att jag inte ville bli asexuell eller lesbisk och jag kände att jag måste bli det. Det var den enda lösningen.

Men för ungefär ett år sedan föreslog en kollega att hon skulle sätta upp SCUM-manifestet som pjäs och då tog hon tag i texten igen. Erik Holmström regisserar pjäsen. Andrea Edwards berättar varför det blev så.

– Jag ville ha Erik som regissör. Dels av konstnärliga skäl, dels av politiska skäl. Men också av strategiska skäl. För tyvärr är det så att vi lever i ett samhälle där så fort det görs ett kvinnoprojekt där det bara är kvinnor inblandade hamnar det i en tråkig diskbalja av spetsprojekt och liknande. Det är för att vi fortfarande är så förtryckta och det är förknippat med sån jävla låg status så fort det är ett kvinnoprojekt. Det är för att vi inte har självförtroendet som behövs. Då kände jag på något sätt, om jag nu gör det här texten så vill jag utnyttja den manliga statusen så gott jag kan för att få fram budskapet.

Vad hoppas du få för reaktioner på föreställningen?

– Drömmen är att kvinnor går ut och faktiskt på riktigt känner sig stärkta. Jag vet att några redan har blivit det så på sätt och vis är jag redan i hamn. Och så vill jag att män ska börja leka med tanken på att på riktigt börja ifrågasätta vår struktur.

Vad gör Solanas till feminist?

– Hennes stora revolutionära feministiska gärning är inte att hon påstår att män är biologiska missfoster och att dom ska dö, säger Andrea Edwards. Det är att hon tillåter sig att vara väldigt sann, allvarlig, väldigt... utflippad i sina tankegångar. Men, hon tillåter sig att inte förklara för läsaren ”nu jag ironisk”. För det måste kvinnor göra, vi måste alltid förklara oss. Män tillåts på ett helt annat sätt att ta plats även i litteraturen och använda sig av olika grepp. Jag tycker om att hon tillät sig att hoppa mellan litterära grepp hur som helst. Kanske på grund av att hon var psykiskt instabil men det skiter jag i, för en frisk människa hade lika gärna kunnat göra det här. Hade inte hon gjort skrivit SCUM så hade någon annan gjort det.

Andrea Edwards funderar över sin egen inställning till feminismen.

– Jag vet inte ännu var jag står, säger hon. Jag vill att det ska vara så att all djävulskap beror på strukturer, på samhället vi växer upp i, men jag är inte säker på att det är så. Jag tror ibland att jag är biologist och om jag är det så är jag det i så fall åt det hållet att jag tror att det är det manliga människodjuret som är det underutvecklade. Om jag verkligen är biologist så är jag säker på att vi är högre utvecklade. Jag hoppas att det inte är så, jag hoppas att det beror på strukturer. Men ibland kan jag fan hålla med Solanas. Jag känner att det är så fel. Det är nåt slags jävla störning om man tittar på hur världen ser ut.

– Det är det som är skönt med manifestet. När man pratar om jämställdhet så ska det vara så jäkla präktigt och vi ska rätta till hela tiden. Det här är en text som inte rättar till felen, utan slår tillbaka! Det finns något friskt i det att det finns en bok som säger ”Okej, ni muckar med oss. Jag muckar tillbaka – men jag gör det gånger tio!” Istället för att säga ”Sluta slåss, vi måste prata, det här är fel, sluta förtryck oss!” Här är någon som kör med deras vapen men med större kraft. Det är ju det folk är upprörda över, för att boken är så destruktiv, den bara hatar tillbaka. Men ja – varför kan inte vi få göra det någon gång?