Bild: SVT

Anno 1790 - en värld utan kvinnor

2011-11-04 | Paula Melkersson padlock

KULTUR

I den bästa av världar vore Svt:s storsatsning bara tafflig. Men Paula Melkersson provoceras av en djupt obehaglig historieskrivning.

Anno 1790 fanns det inga kvinnor. Åtminstone av Svt:s storsatsning med samma namn att döma. Eller ja, jo, fanns och fanns, klart att kvinnor förekom och födde barn och så, men de fanns inte riktigt på riktigt. Dåförtiden märktes ju kvinnorna väldigt lite, ni vet. De sade inte så mycket, skymtade bara fram då och då, plockades liksom mest fram när de behövdes. De var ju inte riktigt med i samhället. De var inte alls som kvinnor är nuförtiden. Hade så få möjligheter, ni vet. Det var ju bara så det var.

Det här välbekanta resonemanget finns som en underström, inte bara i Anno 1790, utan i det sammantagna förhållningssättet till kvinnoförtryckets historia. Och det är därför som Svt:s serie provocerar mig så omåttligt. Det där till synes harmlösa återgivandet av övermaktens historieskrivning som upprepas i det oändliga och befäster och legitimerar de förtryckets kvarlevor som vi lever med idag. "Vadå, patriarkat, idag finns ni ju i alla fall, liksom."

Anno 1790 är ett slags egendomlig CSI i historisk miljö. Formen känns igen, fristående avsnitt där den dådkraftige huvudpersonen Dåådh (Peter Eggers), löser brott med hjälp av sina vetenskapliga kunskaper med sidekicken, vännen Freund (Joel Spira), vid sin sida. Som sidoberättelse finns tidens revolutionära tankar, Dåådh äri hemlighet republikan fast han arbetar för polismakten.

Seriens upplägg är lika förbryllande som skådespeleriet valhänt och dialogen stolpig (på 1700-talet talade tydligen alla i långa meningar med komplicerad satsbyggnad, om de så var fattiga tapetserare som satt på häktesgolvet). Där finns ett klumpigt pedagogiskt anslag som mest blir pinsamt med repliker som "Du är ju pietist och får inte utöva din tro", men på det hela taget är det varken särskilt upplysande eller spännande. Snarare upplevs seriens själva syfte vara att fira orgier i kostymer, frisyrer och historiska miljöer.

Som ett slags exotiskt, romantiskt landskap där allt är lite snyggare, lite ruffigare, lite mera våldsamt, lite enklare, lite mer på riktigt. Där män är män och kvinnor kvinnor. Och i den kontexten blir det liksom självklart och acceptabelt att det är svårt att få med några vettiga kvinnoroller. Det kan man liksom inte riktigt klandras för, är den anade undertexten.

Istället får den medvetna tittaren själv föreställa sig hur det var när kvinnor bara fanns med i bakgrunden – en vacker, änglalik hustru här, en uppkäftig hora där, en fattigrufsig höggravid sak där, en halvdebil fiskmånglerska här, en tokroligt ytlig skvallerkärring där. Det var ju bara så det var i vårt föreställda 1700-tal.

Som något slags eftergift åt samtiden krav på "starka kvinnor" i historien berättas det i och för sig att horan också är revoltör, änkenåden polisspion och vackra frun hemlig barnmorska hos de fattiga, men vi får aldrig se dem i de funktionerna. Inga kvinnor talar med varandra (utom på en kort, skvallrig thébjudning), inga kvinnor driver historien, inga gestaltas med ett eget liv med egna tankar, egna agendor, en tillvaro att på något sätt räkna med.

I den riktiga historien, den som syntes och räknades, fanns det inga kvinnor enligt seriens manusförfattare. Det var männens värld. Kvinnor blev till som människor först 1921. Det kan vi inte göra något åt, sorry brudar.

Det är en verkligt obehaglig historieskrivning. Inte bara för att denna vår till synes så korta existens som riktiga människor så frekvent används som ursäkt för dagens bristande jämställdhet. Utan också för att den bidrar till ett högst aktuellt och förödande förfrämligande av alla som lever under förtryck. För bilden som målas upp är att förtryckta människor inte riktigt finns. Inte har något verkligt liv, är av en annan sort, inte riktigt räknas.

Kvinnan under burkan – kan hon ha ett liv? Arbetaren på bananplantagen – har han en existens som räknas? Den traffickerade tiggaren på gatan – är det en riktig människa? När vi producerar fiktion som fördömer förtrycket formellt, men inte förmår gestalta individerna som utsätts för det gör vi oss skyldiga till något mycket allvarligt. Vi köper övermaktens verklighetsbeskrivning.

För förtryck fråntar den förtryrkta mänskliga rättigheter, men inte fullödig mänsklighet, unicitet och okränkbart mänskligt värde. Det är däremot vad förtryckaren vill ha oss att tro. Varje gång vi reproducerar den bilden går vi därför förtryckets ärenden. Och det är långt ifrån harmlöst.